Del 1093: Politikens estetik

Postat den 2010 7 november av Lars Vilks

Varje politik kräver sin estetik, ”design”, ”dramatiserad profil”. I politiken finns inget intresse av att visa upp det ledet. Om saken kommer på tal – och det gör det rätt ofta – kommer det att bemötas med att det handlar om effektivaste sätt att nå fram med sina budskap eller att väcka uppmärksamhet – för att locka fram ett intresse för en viss politik.

När konsten sedan lång tid har gått in i det politiska blir frågan om politikens estetik en komplex affär. För konsten har givetvis en politik. Vi vet ungefär hur den ser ut, en vänsteragenda som t ex vill bryta ner hierarkier och ge stöd åt svaga och marginella grupper. En del konstnärer är entydiga i sitt engagemang men det är inte det vanliga. Konstens identitet häftar starkt vid oklarheter och oväntade kombinationer liksom benägenheten att bädda in innehållet i omfattande eller svårlästa texter. Den direkta politiska insatsen grumlas obönhörligt av detta men då har vi curatorerna som använder sig av en annan estetik. Konstnärernas verk, som i praktiken i endast ett fåtal fall kan appliceras på ett givet curatortema, får spela rollen av estetiken för att lägga fram ett enklare politiskt statement. Med ett sådant avstånd mellan form och innehåll blir produkten naturligtvis ineffektiv.

Dock är det inte ovanligt att konstnärer är medvetet intresserade av problemet med politikens estetik. I utställningen på Signal, som jag skrev om igår, deltar t ex Fia Backstrom (som tillsammans med Andreas Eriksson kommer att representera Sverige på Venedigbiennalen). Hon har förstått vikten av en av de mest grundläggande frågorna, den som bör ställas innan man kastar sig in i saken: I vilken stil skall det framföras? Stilestetiken är naturligtvis aldrig neutral utan förändrar innehållet. Ett av Backströms arbeten från 2007 använder sig av grundfraserna: ”What is Left to do? What is the Right thing to do?” I en serie ljudinspelningar kan man följa detta, inte särskilt entydiga meddelande, i olika stilar: New Age, Wild West, East State, Country, Western. Lyssna HÄR. Eftersom man tveklöst kan laborera med tesen ”Nästan allt avgörs i estetiken” är denna punkt mer än tillräcklig för konsten att reflektera över. Därtill kommer att konstnären (curatorn, kritikern etc.) bör fundera över sitt eget val av estetisk form – för att framföra en fundering om politikens estetik. Strängt taget löser estetiken upp alla frågor om politiskt innehåll. En politisk vision och politiska förslag är sådant som ännu inte finns men som skall frammanas och dra med sig massorna. Och för att lyckas med den bedriften krävs en estetisk strategi.

En gång i tiden kunde man göra som Gustav Courbet. Han bestämde sig för att vara autentisk med hjälp av realism. ”Jag målar som det är”. Realismen, eller snarare en estetik med viljan att vara autentisk, är dock en fråga om stilval. Hur skall man skapa känslan av autenticitet? Valmöjligheterna är många. Sådana frågeställningar passar för konsten men är självfallet ett mäktigt hinder för en bredare publik.  

Estetiken kan utan vidare utlösa en politik. Det var det som skedde under figurationsdebatten. Målar man i traditionell klassisk stil är man nazist eller åtminstone närapå.

Om ni inte har sett den så ta en titt på inledningen till Jean-Luc Godards och Anne-Marie Miévilles film Ici et ailleur från 1976. Filmen är relativt välkänd i konstkretsar och en referenspunkt. Man fattar snabbt vilken genomgripande poäng som filmen visar upp.

 

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | Lämna en kommentar

Del 1092: Gladkritikern moraliserar

Postat den 2010 6 november av Lars Vilks

Jessica Kempe är förmodligen den mest förvirrade av våra framträdande kritiker. Vår meste gladkritiker är Thomas Millroth. Hans recensioner är nästan alltid överväldigande positiva, han upplever och ser viktiga politiska budskap stiga fram ur gallerierna.

Galleri Signal i Malmö öppnade för någon vecka sedan en utställning med titeln ”!?” Till denna har man en deklaration skriven på engelska:

”Sweden has now an openly xenophobic party in parliament.
A party more than 300 000 people voted for.
A party that has kicked out the uniformed, put on a suit and a confiding look, gained the votes of dissatisfaction and pointed out a group of obvious scapegoats as the reason behind all social problems. Their former slogan ‘Keep Sweden Swedish’ has become ‘Let Sweden remain Sweden’.
In Malmö, everyone who is not blond and blue eyed runs the risk of getting shot by a madman who in the press goes by the name Laserman II.
An exclamation mark and a question mark !?
We are now a step closer to the rest of Europe.”

Som jag ser det har galleriet på ett listigt sätt genomfört en diplomatisk gest som naturligtvis faller i god kommunal jord för ett kommunalt galleri som hotas av nedläggning.

Millroth spinner (SDS) förstås som en katt. Här kom det något angeläget:

”Om verken på Signals utställning fungerar om femtio år bekymrar mig inte. De visar en isande politisk situation, som förenar oss med strömningar i övriga Europa. Konsten som väckar­klocka är inget nytt, fråga en klassiker som Elin Wägner!”

Det kan finnas tillfälle när konsten har anledning att direkt ingripa i det politiska. Men det är ytterst sällan. Det budskap som utgår från Galleri Signal är knappast en väckarklocka. Väckarklockorna har ringt öronbedövande i månader och ringer än. Jag har svårt att föreställa mig att det har kunnat undgå någon. När gallerierna levererar politiska budskap är det mest för kritikernas skull.

Millroth passar också på att göra en avvisande gest mot Anna Brodows funderingar om konstens hållbarhet och dess beroende av samtiden. Här är han inte lika vänlig. Malmökonsten är praktiskt taget  alltid snäll och standardiserad och Millroth får i regel det han önskar. Men här morrar han till.

”På golvet ligger resterna av det monument Fia-Stina Sandlund uppförde invid två existerande krigsminnesmärken i Bryssel med texten: ’In honour of the future victims of Swedish-made weapons’. /…/ ”Ett sönderslaget monument med ett kontroversiellt budskap ligger långt från en syn på konst varaktigare än koppar.”

Konst som skulle uppnå ett evigt och upphöjt andligt tillstånd är det väl inte fråga om. Snarare handlar det om hållbarhet. I hela den väldiga konstmassa som producerar kommer ett fåtal företeelser att skapa fortsatt intresse och ingå i konsthistorien. Sandlunds rester av monumentet skulle kunna hamna där om det hade betytt något särskilt. Projektet har inte fått någon större uppmärksamhet och minst av allt bryter det mot några normer. En oförarglig politisk korrekthet vilket gör det svårt att tänka sig att det skulle ha någon större hållbarhet. Man kan t ex jämföra med Santiago Sierra som utför lika efemära projekt. Det är sannolikt att hans arbeten kommer att kvarstå i konsthistorien. När han blockerade den spanska paviljongen på Venedigbiennalen 2003 och endast lät besökare med spanskt pass passera var det en aktuell kommentar men det skapade irritation. Och Sierra lyckas med irritationer. Både mot publiken och konstvärlden.

”Men att konstbegreppet idag har mindre med evigheten att göra än förr, tycker jag är bra, eftersom den åsikten fungerade som klassdelare”, fortsätter Millroth. Om Millroth här menar att figurativ ”evighetskonst” skulle vara mindre demokratisk än dagens socialkritik, är det en överraskande ståndpunkt. Populär var och är den, ”evighetskonsten”. Men konst handlar inte om demokrati eller klasstillgänglighet. De besökare som följer med i samtidskonstens stillsamma problematiseringar kommer från den bildade borgarklassen. Det borde han känna till.

Vår gladkritiker har mera glädjande besked:

”Konstens vidgade fält är utmärkt, eftersom de traditionella hierarkierna allvarligt underminerats.”

Visst är det riktigt att man inte längre har 95 % måleri och att konstnären idag kan välja vilket ämne och vilken teknik denne önskar. Men begränsningen finns som bekant i relevansen. Konsten måste vara rätt sort, rätt problematisering, korrekt politisk agenda. Den måste smidigt kunna anpassas till curatorns behov. Den internationella samtidskonsten är naturligtvis den nya hierarkin där inte vem som helst släpps in. Och denna hierarki har sedan sina avdelningar: Liten, större och störst. Så var det med den allvarliga undermineringen.

Kempe & Millroth är övervintrade modernister som vill vara med i samtidsgaloppen. Sådant ändar lätt med att man blir en parodi på en samtida konstvärldsaktör med moraliseringen och den kritiklösa öppenheten som signum.

Konsten, om den skall äga någon hållbarhet, måste gå emot samtiden. En lika dyrköpt som välkänd erfarenhet. Samtiden tillhandahåller obegränsade mängder av konventionell och epigonisk konst. Det är självklart att det måste vara så. I det tidiga 1980-talet var det Julians Schnabel som man tänkte sig ha något viktigt att meddela om sin samtid. Hans hållbarhet visade sig inte vara den bästa. Cindy Sherman kom senare att överta den platsen. Helt klar var hon emot samtiden medan Schnabel var de glada samtidskritikernas älskling.

Sådant känns igen:

”Till den ensidiga realismens förkämpar ha vi äfven att räkna Courbet som är bäst i sina landskapsmålningar.”

”Landseer, hvilken söker sin like i vår tid i fråga om snillrik iakttagelseförmåga, den finaste karakteristisk och en oöfverträfflig liffullhet i uttrycket.” (Wilhelm Lübke, De bildande konsternas historia, 1872)

 

Edwin Henry Landseer: Monarch of the Glen, 1851

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, debatt, konstteori, Tillståndet i konsten 2010 | 4 kommentarer

Del 1091: Kempes röda röra

Postat den 2010 4 november av Lars Vilks

Idag är Jessica Kempe på banan igen med en artikel i DN. Den pseudoutmaning som dök upp med den klassiskt figurativa konsten i Edsviks konsthall 2009 fortsätter att leva i Kempes fantasi. Utan överdrift kan man säga att hon har gjort mycket för att befästa den. Och som sagt, hon fortsätter. Artikeln siktar särskilt in sig på Anna Brodows teoribyggen. Jag skall inte gå in på det ämnet här utan nöjer mig med att kommentera en nog så väsentlig passus där hon motsätter sig en beskrivning som jag har varit inne på vid många tillfällen.

Men först det här:

”Under 1800- och 1900-talen var l’art pour l’art-rörelsen (konst för konstens egen skull) en protest mot akademierna. Varför uppstår en motsvarande rörelse i dag när konstscenen demokratiserats, blandats och globaliserats?

Just därför. I rädsla för att drunkna i den öppna konstvärldens inkluderande mängd upprättar den nyautonoma konströrelsen skillnader där skillnader inte finns, skapar norm­system där normsystemen upphävts, konstruerar sammansvärjande maktsystem där fasta hierarkier inte längre existerar.”

I försöken att definiera konsten blev l’art pour l’art ett väsentligt förslag vilket är förknippat med Clive Bell som 1914 kom ut med boken Art: Konst är markant, betydelsefull form. Det svaret skulle bli en långkörare även om det kompletterades med annat. Med den definitionen kunde konstens identitet och därmed dess autonomi (att den hade något som inte något annat område förfogade över) sökas i den konstnärliga framställningen av formen. Jag brukar kalla detta för den ”särskilda estetiken”. För varken Bell eller någon annan kunde få fram vad denna signifikans var för något. Det fick man känna sig till. Sålunda blev konstens uppgift att producera särskilda estetiska upplevelser helst sådana som var före sin tid. Genom överskridande och utmaning av den befintliga estetiken kunde konsten i allt djärvare framstötar göra estetiska landvinningar. Det skulle ta ett tag innan man kom till vägs ände. Men innan jag når dit skall jag bara inflika något om Kempes andra del i citatet. Att denna nyautonoma konst skulle skapa skillnader för att inte ”drunkna i den öppna konstvärldens inkluderande mängd”. Här glömmer Kempe bort att det utöver inkluderande, för konstvärlden är liberal och låter det mesta passera, skall man också påminna sig begreppet ”relevans”. Allt är inte lika mycket inkluderat. Tvärtom, för att få vara med i den internationella samtidskonsten finns kravet på relevans, idag självklart den sociala kritiken, mediekritiken, korrekta referenser och citat på rätt sätt, allt enligt en given politisk vänsteragenda. Uppfyller man detta har man möjlighet att bli inkluderad i ett långt bättre sammanhang, eventuellt någon biennal. Nyfigurationen (eller det som har uppstått som något i den stilen) skriver naturligtvis inte under på detta utan upprättar en, ur dess synpunkt, högst motiverad skillnad. Jag har sagt att företaget, som det ser ut nu, är hopplöst. Med teoretiker som Scruton & Dutton kan det bara gå åt skogen. Men de får hjälp av Kempe & Co som inte kan hålla fingrarna borta från denna lilla rörelse som, i de debattformer som den har antagit här, är enbart en svensk företeelse. Samma problem med att bli inkluderat har modernismen. Vi kommer inte ifrån att konsten fortfarande kvantitativt domineras av denna. Visserligen får den finnas men den är inte vatten värd på annat sätt än som en historisk företeelse. Sådan är Kempes inklusivitet. Att det finns fasta hierarkier i samtidskonsten torde för övrigt alla insatta vara överens om. Alla så när som Jessica.

”På Vilks blogg (30/10) enas han med Anna Brodow i tron om att det var med modernismens ’readymades’ och 1990-talets sociala kritik som konsten förlorade sin autonomi. Jag ser tvärtom att det var då tingen och konsten började föra sin egen talan. Först med demokratirörelsen på 90-talet, som gav upphov till den relationella konsten och den konceptuella de-signen (före­trädd bland annat av Front) tilläts verk och betraktare att skapa varandra.”

En besynnerlig resa som Kempe är ute på. Den särskilda estetiken som identitetsgivare blir utsatt för kompakt kritik under 1960-talet. Det är då Danto ser Brilloboxarna 1964 och förstår att vad som helst kan vara konst. Under 60-talet råder det ingen tvekan om att det skapas konst som helt saknar estetiskt värde. Att det är möjligt hänger samman med den nagel i ögat som väntat länge på sitt erkännande: readymaden. Men konstvärlden är som vanlig en segdragen institution och det är först med postmodernismen som denna tanke upphöjs till ledande diskurs: Konst kan vara vad som helst. Som jag skrev häromdagen betyder detta inte att konsten förlorar sin autonomi. Den fungerar, precis som tidigare, som ett eget fält med sina egna förutsättningar och specialiteter. Men det är en sak att definiera en konstvärld utifrån de praktiker som man ägnar sig åt. Problemet med identiteten kvarstår: Vad skall konsten göra för något? När denna situation uppstod på 1990-talet hade de postmoderna kanonaderna massakrerat modernismen. Konsten vände sig då till samhället och det politiska och blev socialkritisk. Nicolas Bourriaud konstruerade den relationella estetiken efter eget skön, en dröm som saknade förankring i verkligheten men som fick stor betydelse i konstvärlden.

Kempe hanterar något ohanterligt när hon skriver ”tingen och konsten började föra sin egen talan”. Vad är denna talan? Vad betyder ”konsten” i detta sammanhang? Menar hon att konsten (Bourriaud har rört vid detta problem) presterar ett 1:1 förhållande gentemot verkligheten, alltså att den blir identisk med denna? Men det hjälper inte heller, för vad skulle det betyda, vad är det man skjuter till, om man alls skjuter till något? Och när ”verk och betraktare” tillåts skapa varandra, undrar jag både vad det är och var det förekommer. Man behöver bara göra ett besök på biennalerna för att se att curatorerna, kritikerna, konstnärerna och övriga agenter inte är ute efter något fritt flöde. Relevans var ordet. Eller mera konkret: Konsten skall förändra världen enligt en vänsterorienterad politisk uppfattning. Att man inte lyckas åstadkomma någon förändring tycks konstvärlden alltmer desperat ha insett. Dock inte Kempe.

Instängd i konstvärlden är det lätt att tro att man är fri. Allting är så fritt om man är inkluderad och relevant i den internationella samtidskonsten.

 

Nicolas Bourriaud, porträtterad i blyerts och kol.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, debatt, institutionell teori, konstteori | 8 kommentarer