Del 1091: Kempes röda röra

Idag är Jessica Kempe på banan igen med en artikel i DN. Den pseudoutmaning som dök upp med den klassiskt figurativa konsten i Edsviks konsthall 2009 fortsätter att leva i Kempes fantasi. Utan överdrift kan man säga att hon har gjort mycket för att befästa den. Och som sagt, hon fortsätter. Artikeln siktar särskilt in sig på Anna Brodows teoribyggen. Jag skall inte gå in på det ämnet här utan nöjer mig med att kommentera en nog så väsentlig passus där hon motsätter sig en beskrivning som jag har varit inne på vid många tillfällen.

Men först det här:

”Under 1800- och 1900-talen var l’art pour l’art-rörelsen (konst för konstens egen skull) en protest mot akademierna. Varför uppstår en motsvarande rörelse i dag när konstscenen demokratiserats, blandats och globaliserats?

Just därför. I rädsla för att drunkna i den öppna konstvärldens inkluderande mängd upprättar den nyautonoma konströrelsen skillnader där skillnader inte finns, skapar norm­system där normsystemen upphävts, konstruerar sammansvärjande maktsystem där fasta hierarkier inte längre existerar.”

I försöken att definiera konsten blev l’art pour l’art ett väsentligt förslag vilket är förknippat med Clive Bell som 1914 kom ut med boken Art: Konst är markant, betydelsefull form. Det svaret skulle bli en långkörare även om det kompletterades med annat. Med den definitionen kunde konstens identitet och därmed dess autonomi (att den hade något som inte något annat område förfogade över) sökas i den konstnärliga framställningen av formen. Jag brukar kalla detta för den ”särskilda estetiken”. För varken Bell eller någon annan kunde få fram vad denna signifikans var för något. Det fick man känna sig till. Sålunda blev konstens uppgift att producera särskilda estetiska upplevelser helst sådana som var före sin tid. Genom överskridande och utmaning av den befintliga estetiken kunde konsten i allt djärvare framstötar göra estetiska landvinningar. Det skulle ta ett tag innan man kom till vägs ände. Men innan jag når dit skall jag bara inflika något om Kempes andra del i citatet. Att denna nyautonoma konst skulle skapa skillnader för att inte ”drunkna i den öppna konstvärldens inkluderande mängd”. Här glömmer Kempe bort att det utöver inkluderande, för konstvärlden är liberal och låter det mesta passera, skall man också påminna sig begreppet ”relevans”. Allt är inte lika mycket inkluderat. Tvärtom, för att få vara med i den internationella samtidskonsten finns kravet på relevans, idag självklart den sociala kritiken, mediekritiken, korrekta referenser och citat på rätt sätt, allt enligt en given politisk vänsteragenda. Uppfyller man detta har man möjlighet att bli inkluderad i ett långt bättre sammanhang, eventuellt någon biennal. Nyfigurationen (eller det som har uppstått som något i den stilen) skriver naturligtvis inte under på detta utan upprättar en, ur dess synpunkt, högst motiverad skillnad. Jag har sagt att företaget, som det ser ut nu, är hopplöst. Med teoretiker som Scruton & Dutton kan det bara gå åt skogen. Men de får hjälp av Kempe & Co som inte kan hålla fingrarna borta från denna lilla rörelse som, i de debattformer som den har antagit här, är enbart en svensk företeelse. Samma problem med att bli inkluderat har modernismen. Vi kommer inte ifrån att konsten fortfarande kvantitativt domineras av denna. Visserligen får den finnas men den är inte vatten värd på annat sätt än som en historisk företeelse. Sådan är Kempes inklusivitet. Att det finns fasta hierarkier i samtidskonsten torde för övrigt alla insatta vara överens om. Alla så när som Jessica.

”På Vilks blogg (30/10) enas han med Anna Brodow i tron om att det var med modernismens ’readymades’ och 1990-talets sociala kritik som konsten förlorade sin autonomi. Jag ser tvärtom att det var då tingen och konsten började föra sin egen talan. Först med demokratirörelsen på 90-talet, som gav upphov till den relationella konsten och den konceptuella de-signen (före­trädd bland annat av Front) tilläts verk och betraktare att skapa varandra.”

En besynnerlig resa som Kempe är ute på. Den särskilda estetiken som identitetsgivare blir utsatt för kompakt kritik under 1960-talet. Det är då Danto ser Brilloboxarna 1964 och förstår att vad som helst kan vara konst. Under 60-talet råder det ingen tvekan om att det skapas konst som helt saknar estetiskt värde. Att det är möjligt hänger samman med den nagel i ögat som väntat länge på sitt erkännande: readymaden. Men konstvärlden är som vanlig en segdragen institution och det är först med postmodernismen som denna tanke upphöjs till ledande diskurs: Konst kan vara vad som helst. Som jag skrev häromdagen betyder detta inte att konsten förlorar sin autonomi. Den fungerar, precis som tidigare, som ett eget fält med sina egna förutsättningar och specialiteter. Men det är en sak att definiera en konstvärld utifrån de praktiker som man ägnar sig åt. Problemet med identiteten kvarstår: Vad skall konsten göra för något? När denna situation uppstod på 1990-talet hade de postmoderna kanonaderna massakrerat modernismen. Konsten vände sig då till samhället och det politiska och blev socialkritisk. Nicolas Bourriaud konstruerade den relationella estetiken efter eget skön, en dröm som saknade förankring i verkligheten men som fick stor betydelse i konstvärlden.

Kempe hanterar något ohanterligt när hon skriver ”tingen och konsten började föra sin egen talan”. Vad är denna talan? Vad betyder ”konsten” i detta sammanhang? Menar hon att konsten (Bourriaud har rört vid detta problem) presterar ett 1:1 förhållande gentemot verkligheten, alltså att den blir identisk med denna? Men det hjälper inte heller, för vad skulle det betyda, vad är det man skjuter till, om man alls skjuter till något? Och när ”verk och betraktare” tillåts skapa varandra, undrar jag både vad det är och var det förekommer. Man behöver bara göra ett besök på biennalerna för att se att curatorerna, kritikerna, konstnärerna och övriga agenter inte är ute efter något fritt flöde. Relevans var ordet. Eller mera konkret: Konsten skall förändra världen enligt en vänsterorienterad politisk uppfattning. Att man inte lyckas åstadkomma någon förändring tycks konstvärlden alltmer desperat ha insett. Dock inte Kempe.

Instängd i konstvärlden är det lätt att tro att man är fri. Allting är så fritt om man är inkluderad och relevant i den internationella samtidskonsten.

 

Nicolas Bourriaud, porträtterad i blyerts och kol.

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, debatt, institutionell teori, konstteori. Bokmärk permalänken.

8 svar på Del 1091: Kempes röda röra

  1. Yngve skriver:

    Du är i fin form, Lars. Klar och distinkt analys av det du är bra på: diskurser och maktförhållanden i konsten.

    Själv reagerade jag även på den här formuleringen: “Människan kan inte se sig till hur världen är beskaffad. Hon måste också veta. Märkligt då att i dag möta en stridande konservativ rörelse som lanserar tron att äkta konst bara kan skapas genom direkta naturstudier.”

    Här laborerar Kempe med skenbara motsatser. Att man måste veta för att se kan hon ju ha rätt i, men det utesluter inte tanken att man måste se för att veta.

    Fast själv vill jag hävda att en konstnär inte behöver ägna sig åt vare sig natur- eller kulturstudier. Jag vill inte heller gå med på att teorin eller ideologin man eventuellt bekänner sig till är det väsentliga. Men det är väl rena drömmar. Drömmar om autonomi?

  2. Chaan skriver:

    DÄR utanför platsar jag. I konstetablissemanget kommer ingen nappa på mina påhittade men ändå inte abstrakta motiv.

  3. Lars Vilks skriver:

    Ja Yngve, vi kommer hela tiden att studsa mot det faktum att vad vi än tänker oss måste konstvärlden i någon utsträckning gå med på det. Annars blir det bara en personlig uppfattning för eget bruk.

    Det väsentliga är emellertid alltid givet, den lilla singulariteten som har så många namn: öppenhet, poetiskt, överskridandet, det outsägliga. Men eftersom den inte kan härja fritt ska den bindas på något sätt. Konsten problem ligger där, hur bindningen skall ske.

  4. TJ skriver:

    Jag har för länge sedan i ett visst sammanhang lyssnat åstskilliga ggr till Kempe och pasar därför på att som den okänslige buse jag är ofint berätta om ett ofina förhållanden.
    Kempe pratade om Alexandra Kollontaj och konst. Det i sammanhanget inte oviktiga förhållandet att Kollontaj var Stalins utsände emissarie och alltså stod i slaktarens sold var ett ofint faktum och ofint att ö.h.t. beröra. Man tar inte upp ofina saker, i synnerhet inte i fina sammanhang som konst och kvinnans frigörelse.
    Mycken ofinhet finns det att inte beröra.

  5. Cecilia skriver:

    TJ: Det “ofina” är nog kortsiktigt, kanske opportunt med ett finare ord. 🙂
    Det som ibland synes “överensstämma”, är kanske på längre sikt ibland ändå motstridigt. “Same interests makes friendship” – så vänskap kan ju vara både lång och kort, och kan i efterhand synas motstridig?

  6. Lars:
    Jag har läst Kempes artikel i DN och där hänvisas till ett tidigare inlägg på din blogg där du skriver: “Jag kan inte undgå att se alla dessa stora utställningar och evenemang som en del av en officiell konst motsvarande det som en gång var Salongskonsten i Paris. Opponenterna har svårt att göra sig hörda, delvis beroende på att de är inkluderade.” (24 oktober)
    Jag har många gånger tänkt just den tanken när jag tagit del av olika konstutställningar.
    För mig känns det nästan sensationellt att även du är inne på sådana tankegångar.
    En fråga faller sig då naturlig att ställa: det nyskapande inom konsten har ju i regel kommit från konstnärer utanför institutionskonsten.(Hur intressant är konsten på Parissalongerna idag?)

    Om det är likadant nu ska vi kanske titta någon annanstans än på biennaler och konsthallar för att hitta det som hör framtiden till?
    Och var ska vi titta då? Och vad hittar vi?

    Ja, du som har överblick över samtidskonstfältet borde kunna svara….
    Vad i samtidskonsten har ett liknande förhållande till biennalkonsten som sekelskiftesavantgardet hade till den tidens salongskonst?

    Den här frågan känns viktig…

  7. Lars Vilks skriver:

    C-G. Precis som jag skrev. De intressanta konstnärer är inkluderade i mängden. Likriktningen ligger i hur verk presenteras (vanligen genom curatorns statement och kontext) och genom att utställningarna idag är alltmer kvalitetssäkrade för att de inte skall ge upphov till något obehag hos besökaren eller föra fram “fel” budskap.

  8. mohammad skriver:

    Lars Vilks: ….kvalitetssäkrade för att de inte skall ge upphov till något obehag hos besökaren.

    Kvalitetssäkrade? ((stön)) låter inte det obehagligt, vilka krav ställer man då på publik och kritikerkår?

    Är det verkligen den socialkritiska samtidskonstens öde, det omtuggade “igenkännandet”; mycket obehagligt.

    Däri ligger således förklaringen till att kvaliteten på sin höjd når upp till omdömet intressant.

    Hur “intressant” är det egentligen?

    Nej!!! Gör plats för Vilks på biennalerna, världen behöver brinna!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.