Del 1093: Politikens estetik

Varje politik kräver sin estetik, ”design”, ”dramatiserad profil”. I politiken finns inget intresse av att visa upp det ledet. Om saken kommer på tal – och det gör det rätt ofta – kommer det att bemötas med att det handlar om effektivaste sätt att nå fram med sina budskap eller att väcka uppmärksamhet – för att locka fram ett intresse för en viss politik.

När konsten sedan lång tid har gått in i det politiska blir frågan om politikens estetik en komplex affär. För konsten har givetvis en politik. Vi vet ungefär hur den ser ut, en vänsteragenda som t ex vill bryta ner hierarkier och ge stöd åt svaga och marginella grupper. En del konstnärer är entydiga i sitt engagemang men det är inte det vanliga. Konstens identitet häftar starkt vid oklarheter och oväntade kombinationer liksom benägenheten att bädda in innehållet i omfattande eller svårlästa texter. Den direkta politiska insatsen grumlas obönhörligt av detta men då har vi curatorerna som använder sig av en annan estetik. Konstnärernas verk, som i praktiken i endast ett fåtal fall kan appliceras på ett givet curatortema, får spela rollen av estetiken för att lägga fram ett enklare politiskt statement. Med ett sådant avstånd mellan form och innehåll blir produkten naturligtvis ineffektiv.

Dock är det inte ovanligt att konstnärer är medvetet intresserade av problemet med politikens estetik. I utställningen på Signal, som jag skrev om igår, deltar t ex Fia Backstrom (som tillsammans med Andreas Eriksson kommer att representera Sverige på Venedigbiennalen). Hon har förstått vikten av en av de mest grundläggande frågorna, den som bör ställas innan man kastar sig in i saken: I vilken stil skall det framföras? Stilestetiken är naturligtvis aldrig neutral utan förändrar innehållet. Ett av Backströms arbeten från 2007 använder sig av grundfraserna: ”What is Left to do? What is the Right thing to do?” I en serie ljudinspelningar kan man följa detta, inte särskilt entydiga meddelande, i olika stilar: New Age, Wild West, East State, Country, Western. Lyssna HÄR. Eftersom man tveklöst kan laborera med tesen ”Nästan allt avgörs i estetiken” är denna punkt mer än tillräcklig för konsten att reflektera över. Därtill kommer att konstnären (curatorn, kritikern etc.) bör fundera över sitt eget val av estetisk form – för att framföra en fundering om politikens estetik. Strängt taget löser estetiken upp alla frågor om politiskt innehåll. En politisk vision och politiska förslag är sådant som ännu inte finns men som skall frammanas och dra med sig massorna. Och för att lyckas med den bedriften krävs en estetisk strategi.

En gång i tiden kunde man göra som Gustav Courbet. Han bestämde sig för att vara autentisk med hjälp av realism. ”Jag målar som det är”. Realismen, eller snarare en estetik med viljan att vara autentisk, är dock en fråga om stilval. Hur skall man skapa känslan av autenticitet? Valmöjligheterna är många. Sådana frågeställningar passar för konsten men är självfallet ett mäktigt hinder för en bredare publik.  

Estetiken kan utan vidare utlösa en politik. Det var det som skedde under figurationsdebatten. Målar man i traditionell klassisk stil är man nazist eller åtminstone närapå.

Om ni inte har sett den så ta en titt på inledningen till Jean-Luc Godards och Anne-Marie Miévilles film Ici et ailleur från 1976. Filmen är relativt välkänd i konstkretsar och en referenspunkt. Man fattar snabbt vilken genomgripande poäng som filmen visar upp.

 

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.