Del 1092: Gladkritikern moraliserar

Jessica Kempe är förmodligen den mest förvirrade av våra framträdande kritiker. Vår meste gladkritiker är Thomas Millroth. Hans recensioner är nästan alltid överväldigande positiva, han upplever och ser viktiga politiska budskap stiga fram ur gallerierna.

Galleri Signal i Malmö öppnade för någon vecka sedan en utställning med titeln ”!?” Till denna har man en deklaration skriven på engelska:

”Sweden has now an openly xenophobic party in parliament.
A party more than 300 000 people voted for.
A party that has kicked out the uniformed, put on a suit and a confiding look, gained the votes of dissatisfaction and pointed out a group of obvious scapegoats as the reason behind all social problems. Their former slogan ‘Keep Sweden Swedish’ has become ‘Let Sweden remain Sweden’.
In Malmö, everyone who is not blond and blue eyed runs the risk of getting shot by a madman who in the press goes by the name Laserman II.
An exclamation mark and a question mark !?
We are now a step closer to the rest of Europe.”

Som jag ser det har galleriet på ett listigt sätt genomfört en diplomatisk gest som naturligtvis faller i god kommunal jord för ett kommunalt galleri som hotas av nedläggning.

Millroth spinner (SDS) förstås som en katt. Här kom det något angeläget:

”Om verken på Signals utställning fungerar om femtio år bekymrar mig inte. De visar en isande politisk situation, som förenar oss med strömningar i övriga Europa. Konsten som väckar­klocka är inget nytt, fråga en klassiker som Elin Wägner!”

Det kan finnas tillfälle när konsten har anledning att direkt ingripa i det politiska. Men det är ytterst sällan. Det budskap som utgår från Galleri Signal är knappast en väckarklocka. Väckarklockorna har ringt öronbedövande i månader och ringer än. Jag har svårt att föreställa mig att det har kunnat undgå någon. När gallerierna levererar politiska budskap är det mest för kritikernas skull.

Millroth passar också på att göra en avvisande gest mot Anna Brodows funderingar om konstens hållbarhet och dess beroende av samtiden. Här är han inte lika vänlig. Malmökonsten är praktiskt taget  alltid snäll och standardiserad och Millroth får i regel det han önskar. Men här morrar han till.

”På golvet ligger resterna av det monument Fia-Stina Sandlund uppförde invid två existerande krigsminnesmärken i Bryssel med texten: ’In honour of the future victims of Swedish-made weapons’. /…/ ”Ett sönderslaget monument med ett kontroversiellt budskap ligger långt från en syn på konst varaktigare än koppar.”

Konst som skulle uppnå ett evigt och upphöjt andligt tillstånd är det väl inte fråga om. Snarare handlar det om hållbarhet. I hela den väldiga konstmassa som producerar kommer ett fåtal företeelser att skapa fortsatt intresse och ingå i konsthistorien. Sandlunds rester av monumentet skulle kunna hamna där om det hade betytt något särskilt. Projektet har inte fått någon större uppmärksamhet och minst av allt bryter det mot några normer. En oförarglig politisk korrekthet vilket gör det svårt att tänka sig att det skulle ha någon större hållbarhet. Man kan t ex jämföra med Santiago Sierra som utför lika efemära projekt. Det är sannolikt att hans arbeten kommer att kvarstå i konsthistorien. När han blockerade den spanska paviljongen på Venedigbiennalen 2003 och endast lät besökare med spanskt pass passera var det en aktuell kommentar men det skapade irritation. Och Sierra lyckas med irritationer. Både mot publiken och konstvärlden.

”Men att konstbegreppet idag har mindre med evigheten att göra än förr, tycker jag är bra, eftersom den åsikten fungerade som klassdelare”, fortsätter Millroth. Om Millroth här menar att figurativ ”evighetskonst” skulle vara mindre demokratisk än dagens socialkritik, är det en överraskande ståndpunkt. Populär var och är den, ”evighetskonsten”. Men konst handlar inte om demokrati eller klasstillgänglighet. De besökare som följer med i samtidskonstens stillsamma problematiseringar kommer från den bildade borgarklassen. Det borde han känna till.

Vår gladkritiker har mera glädjande besked:

”Konstens vidgade fält är utmärkt, eftersom de traditionella hierarkierna allvarligt underminerats.”

Visst är det riktigt att man inte längre har 95 % måleri och att konstnären idag kan välja vilket ämne och vilken teknik denne önskar. Men begränsningen finns som bekant i relevansen. Konsten måste vara rätt sort, rätt problematisering, korrekt politisk agenda. Den måste smidigt kunna anpassas till curatorns behov. Den internationella samtidskonsten är naturligtvis den nya hierarkin där inte vem som helst släpps in. Och denna hierarki har sedan sina avdelningar: Liten, större och störst. Så var det med den allvarliga undermineringen.

Kempe & Millroth är övervintrade modernister som vill vara med i samtidsgaloppen. Sådant ändar lätt med att man blir en parodi på en samtida konstvärldsaktör med moraliseringen och den kritiklösa öppenheten som signum.

Konsten, om den skall äga någon hållbarhet, måste gå emot samtiden. En lika dyrköpt som välkänd erfarenhet. Samtiden tillhandahåller obegränsade mängder av konventionell och epigonisk konst. Det är självklart att det måste vara så. I det tidiga 1980-talet var det Julians Schnabel som man tänkte sig ha något viktigt att meddela om sin samtid. Hans hållbarhet visade sig inte vara den bästa. Cindy Sherman kom senare att överta den platsen. Helt klar var hon emot samtiden medan Schnabel var de glada samtidskritikernas älskling.

Sådant känns igen:

”Till den ensidiga realismens förkämpar ha vi äfven att räkna Courbet som är bäst i sina landskapsmålningar.”

”Landseer, hvilken söker sin like i vår tid i fråga om snillrik iakttagelseförmåga, den finaste karakteristisk och en oöfverträfflig liffullhet i uttrycket.” (Wilhelm Lübke, De bildande konsternas historia, 1872)

 

Edwin Henry Landseer: Monarch of the Glen, 1851

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, debatt, konstteori, Tillståndet i konsten 2010. Bokmärk permalänken.

4 svar på Del 1092: Gladkritikern moraliserar

  1. TJ skriver:

    Fascinerande bildexempel. Bortsett från det riktiga i din jämförelse om det konsthistoriska utfallet kontra samtidens, så känns det som om Landseers hjort skulle ha kunnat målats och visats på gallerier i närtid. Jag blev överraskad av årtalet 1851. Förmodligen är det inte Landseers kvaliteter utan historiens så kallade ironi som står för det.

  2. mohammad skriver:

    Apropå “övervintrande modernister”.

    “- Idag, 2007, är den relationella estetiken ute – åtminstone om man ska tro den trendkänslige Lars Vilks och hans blogg (www.vilks.net).

    Smått skadeglatt noterar Vilks en återgång till måleriet och till gamla modernistiska värden av ett ”närmast religiöst” slag.

    I den kategorin placerar han också min och andras återupptäckt av Ulf Lindes konstkritik från 60-talet, av Vilks döpt till ”neoLindeismen”.

    Men vad jag för min del har fäst mig vid hos Linde är inte hans ”modernism” (vad den nu än kan bestå i), utan hans tankar om konst som dialog.”

    Fred Andersson
    http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/konsten-att-oppna-for-konversation_21200.svd

  3. Lars Vilks skriver:

    TJ. Om hjorten målades på allvar idag skulle den förstås behöva en helt annan kontext. Kritik av främlingsfientligheten t ex.

  4. Lars Vilks skriver:

    Konsten som “dialog”. De gamle tänker sig en djup och upphöjd dialog. I vår tid heter det istället “betraktaren skapar verket”. Och frågan är vad man skall ha “dialog” om.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.