Del 1096: Den som talar, tiger icke

För att skapa en storslagen fresk av den i löptider skälvande och galopperande islamofobin behövs en sådan praktfull gestalt som Mattias Gardell. Han har just kommit ut med sin bok som bär den föga fantasifulla titeln ”Islamofobi” och kan nu bänka sig i tv-soffor och recenseras vänligt i tidningsspalterna. Ty ämnet är känsligt och kritik mot Gardell blir ofelbart ett tecken på svår islamofobi.

Gardell är inte så noga med detaljerna. Han berättade i tv4 att muslimerna är som svenskar, några är religiösa och några är fundamentala men inget att tala om. I samma program passade han på att vädra sin okunskap då han åberopade rondellhunden som ett simpelt knep att uppnå popularitet. Hade det varit en judesugga, ja, då hade konstnären inte fått någon framgång.

I programmet kan man också iaktta Gardells estetik, en enkel modell: Han talar hela tiden och ingen vågar avbryta honom. Därav ordstävet: Den som talar, tiger icke. För min personliga del är jag mest imponerad av hans tungt vägande bidrag (UNT) till den stora konstfresken vilket utföll i maj då han fick till det med bland annat: ” – Det är beklämmande att Uppsala universitet, som ska vara en plats för kritisk tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform. Men så gav också Uppsala antisemiter utrymme på 1930-talet.”

Sådant värmer för den som söker djupare kunskap om den mänskliga naturen.

I densamma intervjun i UNT uttalar den tidigare ordföranden i Muslimska föreningen i Uppsala Mohamed Kadri att han har svårt att förstå att, som han säger, Lars Vilks försvaras med liberala motiv, medan andra extremister på andra kanten, som Mohamed Omar och Ahmed Rami, marginaliseras av samma liberaler. När en framträdande representant för muslimer får till en sådan jämförelse kan man undra om det inte finns ett problem antingen i befolkningsgruppen eller hur de blir representerade.

Sålunda valsar några obekräftade siffror runt i den Gardellrecension som Nils Schwartz skriver i Expressen. Av 400 000 (år 2007 var den vanliga siffran 300 000) är ca 100 000 regelbundna moskébesökare varför det skulle finnas en överväldigande mängd sekulära muslimer. Är det så att medierna vägrar att visa fram dessa eller finns de inte? Schwartz går vidare och får fram att det inte kan finnas mer än 100 militanta muslimer som dock är ”långt mindre våldsamma än fotbollshuliganer”. Från min egen erfarenhet kan jag dock tillägga att åtminstone några av dem är beredda att gå betydligt längre än fotbollshuliganer. Schwartz logik sviktar lite när han menar att 100 inte kan vara något hot mot det svenska samhället. I den fundamentalistiska avdelningen behövs inte mer än ett fåtal för att åstadkomma stora problem.

Rasmus Malm, kulturskribent, har skrivit en skojig artikel i GP där han förklarar SD:s framgångar med att de store medierna har spridit en islamofobisk smitta. Han har också ett vänligt ord att säga om Vilks: ”Expressen har också varit den främsta plattformen för islamofoben Lars Vilks. I religionshistorikern Mattias Gardells nya bok, som bär just titeln Islamofobi, finns en avslöjande genomgång av hur en medioker sydsvensk konstnär genom att sparka neråt, lyckades framstå som en obekväm sanningssägare och ta klivet in i den mediala värmen.”

Den expressiva estetiken i min stora fresk får ständigt nya frenetiska penseldrag.

 

Mattias Gardell talar och utlägger den totala sanningen:

Den som talar, tiger icke.

Publicerat i debatt, Muhammedsaken | 33 kommentarer

Del 1095: Inte helt övertygande…

Bice Curiger, curator i Zürich och en av dem som startade tidskriften Parkett, leder nästa Venedigbiennal (2011) och hon har kungjort sitt tema:

“ILLUMInazioni – ILLUMInations” and its subtitle is “Five questions to the artists of the world.”

Den enkla förklaringen bakom ”illuminationer” är att biennalen skall belysa utvecklingen i samtidskonsten. Hon är också intresserad av ett kärt ämne (igen…), nämligen nationell identitet. Därför ställer hon fem frågor till alla deltagande konstnärer. Jag har tagit mig friheten att svara på dessa frågor.

”Where do you feel at home’?

Rätt svar: I hela världen. Jag är en internationell, globaliserad samtidskonstnär.

Fel svar: På de platser där jag får vara med i statusfyllda samtidsutställningar.

Does the future speak English or another language?

Rätt svar: De förtryckta kulturernas språk kommer att talas mer och mer.

Fel svar: Vi i konstvärlden håller oss till engelska.

Is the artistic community a nation? 

Rätt svar: Nej, den är alla nationer på en gång.

Fel svar: Den internationella konstvärlden är en egen nation som ogärna släpper in sådana som avviker från vår agenda.

How many nations do you feel inside yourself? 

Rätt svar: Alla dem som förtryckts under kolonialismen.

Fel svar: Endast Schweiz ty där finns kapitalet.

If art was a nation what would be written in its constitution?”

Rätt svar: Alla hierarkier är förbjudna, alla är välkomna.

Fel svar: Endast dem som följer de ledande curatorernas riktlinjer kan bli medborgare.

Nå, Curiger har fler intressen:

”I am particularly interested in the eagerness of many contemporary artists to establish an intense dialogue with the viewer, and to challenge the conventions through which contemporary art is viewed.”

En numera uråldrig klassiker som ständigt valsar runt. Är aldrig fel.

Slutligen har hon berättat att hon gärna bryter tabun i konstvärlden. Hittills har hon, enligt egen utsago, gjort det två gånger. Dels genom att inkludera Georgia O’Keeffe i en utställning om amerikansk konst och dels genom att ta med Victor Vasarely i en utställning om opkonst.

Ja, med den inställningen blir det säkert åka av på Venedigbiennalen.

 

Brice Curiger

Publicerat i Biennaler, Kommentarer nästan varje dag | 4 kommentarer

Del 1094: På tal om alla dessa Gudar

Mitt mest populära blogginlägg är onekligen det som skrevs den 21 juli 2007 med den framsynta titeln: ”Mot framtiden, konstens gränser.” Jag var då helt ny i Islamspelet och benämningen ”muhammedaner” som förekommer i texten skrevs inte som nedsättande utan genom okunnighet. Hur som helst har kommentarerna strömmat in genom åren och har nu nått över 500. Under de senaste dagarna har jag haft någon form av diskussion med ett par svårgenomträngliga muslimer som i vanlig ordning tror sig kunna skrämma mig med Allahs fruktansvärda tortyrkammare. Jag skrev då kort att religion är ”påhittade historier”. Mohammad, som jag ofta och gärna diskuterar med, var inte nöjd med det utan bad mig ironiskt att komma med ett bevis på Guds icke-existens.

Gud är inget dåligt ämne så varför inte? Problemet med Gud är att det finns mycket att välja på. Låt oss börja med gamle asaguden Tor. Orsaken till blixt och dunder är att Tor kör med sin vagn i himmeln. Kan vi bevisa att detta är felaktigt? Nej, Gud är alltid ad hoc och om man t ex säger att vi aldrig kan finna ett spår av Tor och att det finns andra sätt att förklara saken som förefaller rimligare är svaret enkelt för en troende (sådana är svåra att finna idag men det spelar ingen roll). Den troende tror så och kan tillägga att Tor är osynlig och att han kan förflytta sig hur snabbt som helst för att kunna mullra på alla möjliga platser samtidigt.

Den som tror, tror och så är det med den saken. Sedan är Gud ett besvärligt begrepp eftersom det kan t ex ses i en mjuk mening: Att det finns en princip eller vilja i världen som sammanfattar alltings uppkomst, naturlagarna och tillvarons förändring. Det var vad Aristoteles tänkte sig. Men sedan har vi de hårt specificerade religionerna där Gud lägger sig i människornas tillvaro i minsta detalj. I Gamla Testamentet är han ofta på dåligt humör och står inte främmande för folkmord. Han liknar, när han bärs runt, en miniatyrvulkan på randen till utbrott. I Nya Testamentet abstraheras han till frånvaro men har skaffat sig ett språkrör, Sonen (hade religionen grundlagts idag torde Dottern ha varit ett aktuellt alternativ) och aktiverar sig också genom Den Helige Ande. Förutom kadrar av änglar och helgon. Det världsliga frälsningsprojektet går alltid åt skogen men det betyder intet eftersom sakerna kommer att rättas till när människan lämnar det jordiska. Då blir det den deklarerade ”rättrådigheten” som triumferar intill evigheten. Islam har kopierat mycket av detta men har ett noggrant protokoll (till stora delar hämtat från GT) om hur det dagliga livet skall regleras för att den troende inte skall hamna i fel påse. Gud har i dessa religioner inte minst ett inträngande intresse för människornas sexliv. Att vara bög är inte alls bra. Kvinnorna skall tuktas med varlig men bestämd hand och sedan kan männen plöja sin åker som de önskar.

Man får utan vidare tala om att Gud i dessa religioner är överspecificerad. Med den detaljrikedomen och den ytterst tidsbundna regleringen av människolivet blir det dessutom svårt att leva i ett modernt samhälle. Om man inte använder sig av extensiv tolkning. Gud är visserligen entydig men det han levererar i textform kan vrängas i det oändliga om man så önskar. Men det går naturligtvis inte att bevisa att Gud inte finns även om det genast uppstår problem: Gud är talrik och man ställs inför svårigheten att avgöra vilken Gud som inte existerar. Gudarna är inte förtjusta i varandra sedan de grupperats i olika religioner eller rättare sagt berör det dem som bär ansvaret, nämligen förkunnare och utövare.

Scientologerna tror på den mänskliga själen som har glömt bort sin ursprungliga evighetsexistens. Det är bara att arbeta sig tillbaka till minnet vilket dock inte är det lättaste då psykiatrins utövare är ondskans utsända. Ett delmål blir att avskaffa dessa. Är det påhittat? Det går inte att bevisa att det är fel.

Är alla religioner lika eländiga? Det är väl det men inte för den troende och det är dennes behov som är det intressanta. Vad skall man ha en religion till? Ett hopp om något bättre och att döden inte är slutstationen är ett lockrop. Annars menar jag att det är bättre att hålla sig till ett vetande och att tills vidare anta att något är riktigt så länge det inte finns något bättre alternativ. Även om profetens lära skulle vara riktig skulle jag personligen välja något annat. Att liggande äta frukt, dricka vatten ur silverbägare och köra över jungfrur när andan föll på är en vision som har förlorat sin kraft. Förmodligen för att det är en överspecificerad och påhittad historia. Buddhist kan man sikta på att bli, då handlar det om att göra sig av med livsbegäret och uppgå i det sanna intet. Som vanligt, och med tanke på gårdagens text, handlar det mest om estetik. Gudarnas estetik vet vi inget men desto mer om deras profeters.

 

Anselm Kiefer: Quaternity, 1973

Fyra teologiska enheter (Fadern, Sonen [genusperspektiv: Dottern], Den Helige Ande samt Satan slingrande sig fram ur mörkret.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 81 kommentarer