Det är inte enbart negativt med att inte kunna ställa ut. En ovanlig situation skapas genom de komplikationer som uppstår och effektivt förhindrar mina möjligheter att visa min konstproduktion. Vanligaste motiv är skräck & fruktan och det gäller även när jag har tänkt visa verk som inte är politiskt känsliga. Men icke-utställningen är inget självändamål och jag är ständigt intresserad av att delta. Den vanliga gången är att det tycks vara klart med en utställning. Men plötsligt dyker det upp någon komplikation som sätter stopp för min medverkan.
I fjor var det möjligt för mig att ställa ut på Laesö konsthall i Danmark. Men det var ett undantag. Det föreföll som om ett deltagande i en samlingsutställning skulle vara möjligt i ett bra galleri i november. Men det blev inte så eftersom övriga deltagare drog sig ur när de fick kännedom om min medverkan. Arrangören meddelade följande:
”så blev det som vanligt, alla andra konstnärer drog sig ur eller har tveksamheter. Piuh, du har lagt ditt öde i Sverigedemokraternas och de amerikanska högerortodoxas händer, ingen vill ställa ut med dig. Jag kan faktiskt inte driva detta vidare.
Alla är antingen rädda för de mordhot du dras med eller att du tagit ställning för högerkrafterna, och jag kan verkligen förstå dem. Jag fattar faktiskt inte ditt muslim och judehat.”
Jag undrade naturligtvis vad det för hat som avsågs. Personen i fråga kunde inte dokumentera något utan hänvisade istället till mitt deltagande med Pamela Gellers konferens i New York 2012. Det något märkliga konceptet bakom arrangörens intresse handlade om ett avståndstagande från mig:
”Jag skämdes, över att jag varit så naiv, stöttat Vilks och trott så gott om konsten och dess möjligheter.
Vilks ställer senare ut i Malmö och det är hat och hot från flera sidor, och en stor Polisring runt galleriet. Man vill göra fucking kaos av honom. Lars Vilks fick plötsligt en helt ny konstpublik i Sverigedemokrater och rasister, två SÄPO – vakter delar alltid hans vardag.
Dessa vakter har nu avbildats i Vilks senaste målningar….”
Sålunda var idén att visa några av mina livvaktsmålningar mot bakgrunden av en fallen konstnär som framlever ett olyckligt skuggliv bevakad av livvakter. Utan att ens ha bett om ursäkt:
”Vore kanske ganska klädsamt att erkänna felval, brister och naiva grejor, om du vill in i konstlivet gråa värld igen. Provokationer till trots, kanske detta skulle provocera ännu mer….”
Nåväl, mitt projekt handlade i första hand om konstvärlden och att få fram dess begränsningar. Alltjämt kan man lätt ser var gränsen för åtminstone åtskilliga av konstvärldens medlemmar. Och då är man inte intresserad av kontexter eller nyanser. Enbart misstanken (och skräcken) är nog.
