Statsministern är alltid ett intressant objekt för estetisk granskning. Ej med komposition utan istället – postmodernt – repetition. Jodå, det är ett välkänt ordval men vid sitt besök i Borlänge kunde han bekräfta att den lokala kriminaliteten är ”oacceptabel”. Medan statsministern komponerar en minimalistisk serie kan vi andra fundera över synonymer.
Statsministern hade mer att mäla. Närmast en truism i bästa Jenny Holzer-stil:
”Det är ett helt grundläggande uppdrag för samhället att se till att människor ska få vara trygga, och därför ska vi återskapa tryggheten på gator och torg.”
Den samiska konsten tycks gå på högvarv. Jag har lite svårt att tro att den ger särskilt mycket i längden. Som alla andra kulturer från världen över gör den entré i en tid när representationen har blivit en konstnärlig kvalitet.
På Kunstkritikk möter vi den samiska konstnären Outi Pieski. Hon är ett exempel på smärre problem som kan uppstå när representationsteori går före konstteori. Vördnaden för ”samisk konst” är så pass stor att konstteorin får hålla sig i bakgrunden. Pieski säger: ”Det fanns en viss konflikt i att arbeta bara utifrån den västerländska traditionen. Vi gör ju ingen skarp skillnad mellan konst och konsthantverk, eller mellan människa och natur.”
Ett gammalt problem. Vilken är då skillnaden mellan konst och konsthantverk? Vad innebär ”konst” ur samisk konstsynpunkt? Antagligen är det tämligen banalt, Pieski menar förmodligen ”bild”. Men vad hon faktiskt arbetar i är det moderna konstbegreppet, vilket inte alls är liktydigt med bild. De flesta bilder är inte konst och konsten sträcker in i rad olika konstarter.
Man kan utgå ifrån att det samiska ”konst” är samma begrepp som finns i de flesta kulturer inklusive den äldre västerländska: ”konst” innebär olika tekniker: skidåkningens konst, takläggningens konst, fåraherdekonsten osv. i all oändlighet.
Med skapandet av det moderna konstbegreppet blev endast ett fåtal tekniker reserverade för Konsten. Jag har tidigare redogjort för vilka karakteristika som tilldelades denna verksamhet.
Idag när konstbegreppet har expanderat till den punkt där allt kan vara konst är det inget problem att inkludera konsthantverk. Men det sker undantagsvis och innebär att ett konsthantverksobjekt skall tilldelas en särskilt funktioner som konst.
Att allt konsthantverk och design plötsligt skulle övergå till konst är inte någon intressant vändning. Man kan bara tänka sig hur en konstbiennal skulle se ut om den, förutom alla de vanliga konstteknikerna och de med dessa förbundna arbetssätt, intentioner och kontext, skulle fyllas med konsthantverk och design i bred skala. Som det fungerar nu förekommer konsthantverk och design, men, som sagt, under speciella omständigheter.
För att pissoar, designad av Mutt, har blivit utsedd till konst, blir inte resten av världens designade pissoarer automatiskt konstobjekt.
Lite auktion på det? Delar av Leif Erikssons konstsamling från hans kvarlåtenskap finns på Crafoords auktioner. Lägg inte minst märke till verk av gatukonstnären John Fekner som Leif samarbetade med. Och även jag. Ett av hans stencilprojekt placerades på Kullabergs klippor: ”From a street in Queens to a footpath in Sweden”.
Unga Klara-teatern sätter upp en dramatisering av Johannes Anyurus roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Romanen fick Augustpriset 2017. Premiären är den 29 oktober. Under våren 2021 spelas pjäsen i Uppsala, Göteborg och Malmö.
Romanen handlar om en terroristattack i en bokhandel där en konstnär, känd för sina karikatyrer av profeten Muhammed, visar sina senaste alster. I boken ser man ”tydliga paralleller till konstnären Lars Vilks, Guantanamolägret, Charlie Hebdo, IS, hets på sociala medier och främlingsfientligt hat mot muslimer och judar. I boken leder metoderna vi använder i dag för att stoppa terrorismen – mer kontroll, skärpta lagar och hårdare straff – till framtidssamhället kvinnan har sett.” (Vision)
Den kontroversielle konstnären är inte precis sympatiskt framställd. Parallellen till den där Vilks är nog allra tydligast när läsaren genom en författare möter konstnärsgestalten efter attentatet. Då har han livvakter dygnet runt. Han skriver blogg och har återgått ”till den typ av konst som han hade skapat i början av sin karriär, då han utforskat tiden och döendet, inte sällan i mer eller mindre rättshaveristiska former – till exempel med olagliga och allmänfarliga skulpturer”. Jag får vara glad åt att kunna inspirera litteraturen till uppburna gestaltningar.
Ett centralt budskap i boken är ett inte ovanligt tema: Terrorn leder till att främlingsfientliga krafter inför fascistiska regimer. Recensenten i Timbro ställer sig skeptisk till denna slutledning. Något som nog är rimligt.
