Efter några dagar av betydande mödor kan jag presentera, det i dubbel bemärkelse stilrasistiska resultatet. Med det sagt finns här något för nästan alla tänkbara konsumenteroch med gracerna rättvist fördelade. En av dessa teckningar, vilka alla bär titeln Utan titel, bör glädja Mattias Gardell. Den första är den gamla På begäran i en helt ny version. Mellanbilden är en kulturhistorisk sammanställning vilket är något att bita i för den bildade.
Johan Lundberg kommer med ett starkt utspel på Axessbloggen. Han menar sig nu ha bevis för att den institutionella konstteorin är skjuten i sank. Det han vällustigt drar fram är den ene av draghästarna Dutton & Scruton i Axess teoribygge. Sålunda talade Denis Dutton. ”Människans intresse för bildkonst och fiktion har utvecklats genetiskt, därför att konsten har bidragit till överlevnad” citerar Lundberg. Vidare åberopas en undersökning från 1993 ”på uppdrag av Nation Institute i USA av de två exilryssarna Vitaly Komar och Alexander Melamid”.
Ja, om den undersökningen skall tillmätas något avgörande värde kan man verkligen begrunda. Det som gjordes var närmast ett konstnärligt experiment som handlade om att få fram USA:s mest önskade målning genom att fråga 1001 personer om deras önskemål. Resultatet blev en målning där djur, George Washington och 44 % blått ingår. Undersökningen utökades till en rad andra länder och resultatet blev samma kitschsammanställning vilket inte på något sätt förvånar. Kul grej onekligen och välkänd i samtidskonsten men som vetenskapligt bevis (för vad?) får man ta många nypor salt.
Duttons konstgen är inte mycket värd. Innan han sätter igång att bestämma hur konsten har utvecklats och vad den har betytt för människan sedan urtiden får han först besvara frågan Vad är konst? Om han inte vet vad konst är kan han inte avgöra om den har varit betydelsefull. Nu gör Dutton som många andra i konstvärlden. Bilder (och andra verksamheter som har sinnliga inslag) blir, särskilt om de är gamla, plötsligt Konst. Antagligen av gammal vana. Emellertid är sinnliga (estetiska) egenskaper varken nödvändiga eller tillräckliga för att bestämma vad som är konst. Det påtagliga beviset är naturligtvis readymaden men det går lika bra med vilket konstverk som helst. Ursäkta att jag tjatar igen men jag menar faktiskt allvar: Konstens kvalificerade egenskap som fram till readymaden var tillräcklig och nödvändig utgjordes av Den Särskilda Estetiken, alltså ett estetiskt uttryck av högre, andlig art, vilket dock aldrig lät sig definieras eller ens bestämmas närmare. Som jag påtalat otaliga gånger lär denna egenskap i första hand ha frammanats av intensiva tyska filosofer vars spekulationer blev gefundenes fressen för hugade artister.
Den institutionella teorin kan utan vidare förklara Duttons hållning som en välkänd egenskap hos många medlemmar i konstvärlden: Att de gärna ser konst överallt när andan faller på.
Komar & Melamid: America’s Most Wanted Painting, 1994
För en tid sedan kom Stefan Jonssons bok Rapport från Sopornas planet. Författaren är redaktör och kritiker i DN och verksam som forskare och lärare. Jonsson kom att ingå bland skådespelarna i Rondellhundsdramat när han blev moderator för en debatt i Uppsala arrangerad av Utrikespolitiska föreningen (15 nov 07). När jag förklarade det enkla faktum att deltagarna i denna diskussion, oavsett rang, var en del av mitt konstprojekt, meddelade Jonsson en avvikande åsikt: ”Jag vägrar att vara en del av konstprojektet”. Så kan det gå med kulturpersonligheter som föreger ett stort intresse i samtida bildkonst. I boken berättar han att han känner till sådant som t ex relationell estetik och när han väljer exempel i sina texter rör han sig givetvis i den socialkritiska genren. De artiklar som ingår i boken är skrivna före eller långt före händelsen i Uppsala så han borde ha vetat bättre. Jag är naturligtvis nöjd med utfallet.
Ett av de stora ämnen som avhandlas i skriften är universalismen som sammankopplas med ett annat favorittema ”strukturell rasism”. Jonsson är inte förtjust i den europeiska universalismen. Han är neomarxist, sin marxistiska ståndpunkt argumenterar han för, och en sådan skiljer sig på en rad punkter från de tidigare genom att sådant som genusperspektiv, mångkultur och strukturell rasism tillförts samt genom att aspekten ”analytisk marxist” kan användas. De gamla marxisterna var stränga universalister men nu har man bytt sittben och intagit en inte alldeles bekväm ståndpunkt i ämnet.
Universalismen, att det finns några allmängiltiga värden som alltså skall gälla för alla kulturer, ”är således en utopisk föreställning, vilket innebär att den är en ideologisk föreställning.” Vilken ideologi det rör sig om är självklart, den europeiska kulturen som har kodifierat sina värden som mänskliga rättigheter och som har blivit dominant. Vilket inte beror på överlägsenhet utan på ekonomisk, politisk och militär dominans under de senaste fem hundra åren. Skriver Jonsson. Man kan göra det viktiga tillägget ”kulturell dominans” samtidigt som man kan undra över hur det kan komma sig att Europa har haft denna dominans.
”Universalismen blir det begreppsliga verktyg varmed specifika samhällen konstituerar sin överlägsenhet gentemot andra samhällen.”
Jonsson gör ett nedslag hos Kant för att fånga in principerna för det universella, hans tre former: förnuftets kategorier för att universell kunskap, den etiska maximen om förebildligt handlande och smakomdömets allmängiltighet. För att sedan komma vidare menar Jonsson att man skall stärka det offentliga samtalet. Journalistiken ”nöjer sig med att spegla den institutionaliserade maktens ritualer och förmedla de åsikter som försetts med auktoritetens sigill.” Enligt Jonsson är detta det verkliga hotet mot det universella och ”inte den politiska islamismens framväxt, inte terrorismen eller multikulturalismen”.
Det första problemet med Jonssons tankar är vilka andra samhällen han åsyftar och vilka värderingar de bjuder på? Jonsson representerar själv den europeiska diskursen där Kant är en mäktig auktoritet. Den utgör uppenbarligen en universell kvalitet och hur skulle ett alternativ se ut? Hur blir det då när man ställer upp profeten Muhammed som en överlägsen referenspunkt? Enligt Kant faller det religiösa utanför den sekulariserade och offentliga världsbilden. Om andra kulturer inte vill gå med det? Och vad skulle Jonsson säga?
Som jag ser den europeiska universalismen är dess starka sidor att den inte är fastlagd. Att formulera de mänskliga rättigheterna och förorda sådant som yttrandefrihet och demokrati är som jag ser det högst motiverat. Men det är ingen evig sanning. Öppen kunskapsbildning och uttalade möjligheter att ifrågasätta är en hantering som inte tycks finnas i något annat samhälle. Att en sådan kunskapstörstande ordning också kan missbrukas torde vi dock vara helt klara över.
I avsnittet om den strukturella rasismen menar Jonsson att ”Samhällskroppen renar sig från alla element som inte kan assimileras i universalismen, och den gör det genom att tillskriva dem identitet som kvarlevor av patriarkala, etniska eller allmänt barbariska samhällen”. Jag vill nog mena att sådana tillskrivanden oftast träffar mitt i prick.
En dagens intellektuelle neomarxist finner sålunda sin livsluft genom att klaga på journalistiken och på den europeiska universalismen som inte tar hänsyn till andra kulturer. Samtidigt bärs hela kritiken fram av den europeiska universalismen. Jonsson har ytterligare ett världsfrånvänt tillägg. Då journalisterna sviker sin plikt är det dagens socialkritiska konstnärer som skall initiera viktiga frågor om det globala tillståndet i världen. Den av konstvärlden godkända socialkritiken har pågått intensivt under mer än ett decennium men har ännu inte lyckats initiera någon debatt utanför konstvärlden.
Stefan Jonsson (böjd)
Rondellhund
