Igår skrev Johan Lundberg en kritisk kommentar till min text utifrån konstens genetik à la Denis Dutton. Finns det kvaliteter som i sig äger ett sådant värde att de av den anledningen kommer att bli bevarade? Frågan är intressant, inte minst för mig eftersom jag har ägnat mig åt den under 25 års tid. I år inledde ett bokprojekt där jag skulle skriva mera utförligt om den institutionella teorins konsekvenser och betydelse. Men just det här året ville någonting helt annat. Men det kommer. Snart.
Inledningsvis frågar sig Lundberg varför den antika skulpturen och litteraturen har överlevt till eftervärlden medan intresset för t ex antik matlagning, mode och parfym varit obetydligt. Jag tror att det finns ett enkelt svar på detta: Användbarheten. När kristendomen och andra makthavare tar över det som en gång var det romerska imperiet skall man organisera en ny kultur. För detta behövs bland annat text och bild, för att inte tala om bildning. Man börjar inte från ingenting utan är redan en del av den hellenistiska kulturen som dock utsätts för en genomgripande sovring. Många antika skulpturer, målningar och annat blir förstörda och är endast i begränsad omfattning användbara för de kultändamål som kristendomen skapar. Men det är ändå det antika arvet som utgör stommen i den nya bildtraditionen. För övrigt är det romerska kejsardömet en förebild för att uppbygga den kristna enheten och det gäller även för de barbarer som strömmar in från norr under den tidiga medeltiden. De antika texterna utgjorde grunden för lärdom men på samma sätt som med den antika bildvärlden var den problematisk såsom hednisk. Homeros var vid kristendomens ankomst en legendarisk och mytomspunnen referens till den antika kulturen. Något behov av den romersk matlagning, mode och parfym hade man däremot inte.
Under renässansen ändrades situationen då det växte fram en kultur som såg mindre dogmatiskt på världen och som var intresserad av förändring. Därmed byggdes bilden av det antika idealet upp. Förebilden för naturalistisk återgivning var de antika skulpturerna och relieferna vilket inte är så egendomligt eftersom det inte fanns något annat att välja på. Under nyklassicismen från mitten 1700-talet växte bilden fram om den ouppnåeliga antiken. När konsthistoria började skrivas hade den uppfattningen modererats men det är fortfarande så att de prestigefyllda områdena för en konsthistoriker är antiken och renässansen. Antiken var en vitmarmorantik, sofistikerad och distansera. Numera vet vi att skulpturerna och byggnaderna var målade i grälla färger.
Varför vi har bibehållit intresset för det antika arvet beror inte minst på att Konsten har tillkommit. Konsten manifesterar sig genom Konsthistorien och upphöjer allt det som tar plats i denna skrift. En av dess berättelser är den grekiska skulpturens utveckling från stenålder till hellenismen. Berättelsen är storartad och legitimeras på högsta nivå, födelsen av den europeiska bildkulturen. Ett intressant exempel på smakens förändring är de kykladiska skulpturerna gör entré i konsthistorien. De förflyttas då från etnografiska kuriositeter till fullvärdig konst.
Att det skulle finnas ett absolut formvärde i dessa antika objekt har jag svårt att tro. Men den värdering vi gör är främst synlig relativt sådant som odiskutabelt är sämre. Vi har normalt ingen svårighet att skilja mellan ett landskap av Constable och en hötorgsmålning. I de antika och nyantika världarna är bedömningsgrunden till stora delar baserad på teknik och en värderelation till en bestämd period av antiken. Man bedömer inte klassicistiska objekt utifrån kykladisk eller arkaisk skulptur.
Några av de specifika egenskaperna för Konsten i modern mening är det konstnärliga geniet, nyskapandet/överskridandet, den teoretiska uppbackningen och det djupgående intresset för att tolka verkens betydelse, konstnärens status och oberoende. Fram till 1700-talets hade hantverkarna (för det är den korrekta beteckningen) ingen status att tala om mer än i enskilda fall. Att publiken, som utgjordes av överklassen, hade intresse för deras produkter är väl känt. Men man gjorde ingen större skillnad på vad det var för estiska objekt man uppskattade. Tidens estetik var ett kuriosakabinett. Sedan kom Geniet och då var det inte längre tal om att bildkonsten skulle trängas med optiska instrument, intressanta stenar eller missfoster i sprit. Med Geniet Konstnären och Konsten skapas en institution, som, när den är trovärdig – och det brukar den uppfattas vara – där betraktaren kan ge sig hän åt en högre upplevelse av det mystiskt andliga. Maningen är att det finns något där. Emellertid kan sådana (obs. mycket specifika) upplevelser inte spåras tidigare i vår historia och inte heller i någon annan kultur. Det bästa sättet att närma sig problemet med vad som fanns före konsten är att studera de texter som berättar om hur man upplevde, uppfattade och behandlade de företeelser som vi idag kallar för konst. Standardboken i detta ämne torde vara Larry Shiner, The Invention of Art, 2001. Vare sig Platon, Aristoteles eller Augustinus talar om konst på annat sätt än den ”konst” som fanns, dvs. alla tänkbara verksamheter och hantverk. Redan under antiken diskuterade man hur de skulle indelas. Men det ledde inte fram till någon gruppering som liknar den vi idag kallar för Fine Arts.
Kan man visa att konst har uppfattats på ett likartat sätt genom hela historien och i andra kulturer är det ett starkt motiv för att det skall finnas en tidlös faktor som spontant uppträder. Det skulle vara tillräckligt för att vederlägga den institutionella teorin (i dess utvidgade form). Dickies institutionella teori behöver man inte ens vederlägga. Den är bara ett incitament till en möjlighet som han själv undviker.
Angående den biokulturella teorins falsifierbarhet skriver du: ”Kan man till exempel peka ut en kultur där frisyrkonst, parfymeri och matlagning åtnjuter samma status som arkitektur, skulpturkonst och epik, så måste teorin modifieras.”
Jag vill påstå att det förmodligen var så under antiken. Arkitekter, skulptörer och författare hade inte högre status än frisörer, parfymerare eller kockar. Först med renässansen kan man se en långsam förändring av den uppfattningen.
Lundberg är övertygad om att vi lever i en tid med konstens förfall: ”Ur ett mångtusenårigt och ett globalt perspektiv är konstens nedgång i västvärlden idag, trots allt, bara en krusning på ytan.”
Så långt kan det vara riktigt att konsten under en tid har svårt att finna några genomgripande förnyelser eller radikala omstruktureringar. Men det är svårt att tala om kris när verksamheten är intensivare och långt mera omfattande än den någonsin har varit. Allt detta är definitivt inte dåligt. Med tanke på att det blir långt mindre än en promille som kommer att stå sig.
Kykladisk figur från ca 2500 f KR
Hur den antika estetiken egentligen såg ut
