Del 1098: När gammal konst blir som ny

Johan Lundberg kommer med ett starkt utspel på Axessbloggen. Han menar sig nu ha bevis för att den institutionella konstteorin är skjuten i sank. Det han vällustigt drar fram är den ene av draghästarna Dutton & Scruton i Axess teoribygge. Sålunda talade Denis Dutton. ”Människans intresse för bildkonst och fiktion har utvecklats genetiskt, därför att konsten har bidragit till överlevnad” citerar Lundberg. Vidare åberopas en undersökning från 1993 ”på uppdrag av Nation Institute i USA av de två exilryssarna Vitaly Komar och Alexander Melamid”.

Ja, om den undersökningen skall tillmätas något avgörande värde kan man verkligen begrunda. Det som gjordes var närmast ett konstnärligt experiment som handlade om att få fram USA:s mest önskade målning genom att fråga 1001 personer om deras önskemål. Resultatet blev en målning där djur, George Washington och 44 % blått ingår. Undersökningen utökades till en rad andra länder och resultatet blev samma kitschsammanställning vilket inte på något sätt förvånar. Kul grej onekligen och välkänd i samtidskonsten men som vetenskapligt bevis (för vad?) får man ta många nypor salt.

Duttons konstgen är inte mycket värd. Innan han sätter igång att bestämma hur konsten har utvecklats och vad den har betytt för människan sedan urtiden får han först besvara frågan Vad är konst? Om han inte vet vad konst är kan han inte avgöra om den har varit betydelsefull. Nu gör Dutton som många andra i konstvärlden. Bilder (och andra verksamheter som har sinnliga inslag) blir, särskilt om de är gamla, plötsligt Konst. Antagligen av gammal vana. Emellertid är sinnliga (estetiska) egenskaper varken nödvändiga eller tillräckliga för att bestämma vad som är konst. Det påtagliga beviset är naturligtvis readymaden men det går lika bra med vilket konstverk som helst. Ursäkta att jag tjatar igen men jag menar faktiskt allvar: Konstens kvalificerade egenskap som fram till readymaden var tillräcklig och nödvändig utgjordes av Den Särskilda Estetiken, alltså ett estetiskt uttryck av högre, andlig art, vilket dock aldrig lät sig definieras eller ens bestämmas närmare. Som jag påtalat otaliga gånger lär denna egenskap i första hand ha frammanats av intensiva tyska filosofer vars spekulationer blev gefundenes fressen för hugade artister.

Den institutionella teorin kan utan vidare förklara Duttons hållning som en välkänd egenskap hos många medlemmar i konstvärlden: Att de gärna ser konst överallt när andan faller på.

 

Komar & Melamid: America’s Most Wanted Painting, 1994

Det här inlägget postades i debatt, konstteori. Bokmärk permalänken.

19 svar på Del 1098: När gammal konst blir som ny

  1. Jacob C skriver:

    Jag tror också att man kan använda den institutionella konstteorin som en sorts tumregel för vad som är konst.

    Frågan är väl dock om konstbegreppet och konstteorin inte har tillkommit för att vi skall förstå något som faktiskt finns, oberoende av teorin? Ingen kan väl betvivla att människor i alla tider har producerat estetiskt utformade artefakter och att dessa har använts för seriösa syften?

    Som jag tidigare har påpekat skriver Dutton i sin bok:

    “Most of us concieve of art and aesthetic experience as a broad category that encompasses the mass arts […] historical expressions of religious or political belief, the history of music and dance, and the immence variety of design traditions from furniture, pracitcal implements, and architecure. […] In this respect, art talk is like the sciences: physics, linguistics or medicine. As mature disciplines these sciences have developed hard-won theories that cover phenomena remote from mundane enconters with physical objects, ordinary speech, or the experience of headaches, but they nevertheless begin with such common experiences.”

    Man skulle förstås kunna hävda att också sådant som fysik, språk eller medicin med fördel definieras som det fysiker, lingvister, läkare et cetera håller på med. Men man kan också tro att materien/energin, språket eller hälsan existerar i verkligheten.

    Jag kan se att 1800-talets “konstreligion”, dess metafysiska upphöjande av vår arts förmåga till fiktion, rytmiskt konstspråk, måleri, skulptur, musik, dans et cetera utgör något historiskt specifikt. Men det hindrar inte att Kant med flera kan ha haft rätt när de pekade på det estetiska som något på en gång universellt och specifikt. Liksom på det faktum att estetiska omdömen “fint, roligt, vackert” skiljer sig från rena kunskapsomdömen eller från moraliska omdömen.

    Att med hjälp av modern naturvetnskaplig teoribildning försöka utröna på vad sätt människans förmåga till något sådant som konst är grundad i vår natur tycker jag är intressnat, även om det sannolikt är mycket svårt. Duttons teorier får nog än så länge betraktas som tentativa. Han talar såvitt jag minns för övrigt inte om en specifik konstgen; det blir en grov förenkling.

    Slutligen angående de nödvändiga och tillräckliga villkoren. Det är inte självklart att begreppsbildning endast skall förstås utifrån nödvändiga och tillräcklinga villkor. För att ringa in fenomenet “konst” använder sig Dutton av någon sorts prototypteori, något som ofta passar väl så bra som den aristoteliska villkorsteorin när man skall analysera vardagliga och humanvetenskapliga begrepp. Vad Dutton gör är egentligen, som jag ser det, att se vad evolutionsbiologin eventuellt har att säga om dels vårt vardagliga konstbegrepp, dels det kantianska. Att Dutton i sin definition av konsten inte enbart utgår från konstteorin utan även tar i beaktande människors intuitiva uppfattningar om konst ser jag snarast som en fördel.

    Så vad visar då Kolmars och Melamids undersökning? Enligt min förståelse visar den att det är rimligt att tro att det finns universella mänskliga preferenser i fråga om skönhet. Kan man inte se det som att dessa icke kulturellt konstruerade grundförutsättningar utgör konstens byggstenar, alltså förutsättningarna för de estetiska verkningsmedlen? Du skriver själv att undersökningens resultat var föga förvånande, vilket kan tolkas som att du erkänner att mänskligheten är beskaffad med vissa estetiska universalier. Det är ju förresten på intet vis så att Dutton menar att den kitschiga tavlan skulle utgöra ett exempel på det bästa av konst.

    Lite rädd att jag blev långrandig nu. Funderingar nedkastade i hast utifrån mina begränsade kunskaper.

  2. Carin skriver:

    Är det så att estetiken i konsten tagit vägen in i kontexten? Och med det finns alltså inte bara en estetik utan parallella.
    Visserligen finns en dominerande kanon, men kontexten kan bifalla en, från det dominerande, avvikande estetik i det sammanhanget?

    Inser att med den institutionella teorin betyder det att den avvikande estetiken på sikt kan bli den dominerande. Men (för att göra en lite grov parallell) ser vi exempelvis på modet det är ju idag inte alls lika dominerande som det var för 10-20 år sedan utan det är personens värderingar som styr om det är “rätt”.

  3. Johan Lundberg skriver:

    Som jag skriver i ett svar till Jessica Kempe på min blogg, baserar sig inte Denis Dutton och Brian Boyd – vilka är de mest namnkunnniga, men långt ifrån de enda forskarna som studerar estetiska uttrycksformer utifrån ett evolutionärt perspektiv – uteslutande eller ens nödvändigtvis på den ovan diskuterade undersökningen. Duttons resonemang är betydligt mer sofistikerade än så, och baserar sig ytterst på den livaktiga evolutionsbiologiska forskning som har pågått under de senaste 150 åren och som på punkt efter punkt har givit Darwin rätt – detta till skillnad från de flesta andra spekulativa teorier från samma tid.

    Nåväl: Dutton avfärdar för det första inte Duchamps readymades såsom varandes icke-konst. För det andra så anförs många olika rön till stöd för en mer essentialistisk konstuppattning, till exempel att den västerländska uppdelningen i konstarter är densamma i i princip alla kulturer, att konstnärligt värde definieras på ett mycket likartat sätt i i princip alla kulturer, att det redan i spädbarnsåldern går att fånga barns intresse med hjälp av de traditionella konstarterna. Och så vidare, och så vidare…

    Man kan fråga sig varför inte till exempel sofistikerade kombinationer av doft- och smakelement kommit att erhålla samma status som kombinationen av färg- och formelement i någon kultur/civilisation på jordklotet – om nu idén om bildkonst är en social konstruktion helt oberoende av i “konstverket” immanenta värdekategorier.

    För att förstå vad det hela handlar om rekommenderar jag min artikel i ämnet: http://axess.se/magasin/default.aspx?article=760

    Eller Brian Boyds: http://axess.se/magasin/default.aspx?article=743

    Eller Denis Duttons:
    http://axess.se/magasin/default.aspx?article=740

  4. Johan Lundberg skriver:

    Lars, Jag gjorde några korrigeringar av inlägget, så v g spara det senare inlägget och kassera det första. / Johan

  5. Lars Vilks skriver:

    Johan: Det stora misstaget som inte bara Dutton begår är att redan innan konsten skall definieras är den bestämd. Se bara på ditt exempel “att den västerländska uppdelningen i konstarter är densamma i i princip alla kulturer, att konstnärligt värde definieras på ett mycket likartat sätt i i princip alla kulturer, att det redan i spädbarnsåldern går att fånga barns intresse med hjälp av de traditionella konstarterna.”
    Den västerländska uppdelningen i konstarter… Dels handlar det om att konst i bred bemärkelse är alla former av tekniker. De är likartade i de flesta kulturer men har naturligtvis inte något med konst att göra, det är bara en dplig översättning. De sköna konsterna, som dyker upp på 1600-talet, är ingen enhetlig gruppering utan visar ett otal varianter. Runt 1800 får den sin fasta sammansättning (Kant har t ex retorik och trädgårdsanläggning som sköna konster).
    Kant initierar hur som helst den speciella estetiken Den blir tämligen omedelbart något annat än skönhet, dels pga att estetiken har ett brett register och dels genom att den söker förnyelsen och utmaningen. Vid den här tiden uppstår Konsten i vår mening genom att konsten och konstnären blir det som skall frälsa oss från disharmonin mellan förmågan att träffa domslut och vetandet. Och ännu mera att konsten kan visa den absoluta sanningen genom att inkludera sinnligheten i diskursen.
    Skönhet kan man säkert uppfatta på många olika sätt och den har sin egen historia. Men det kan vara en mycket god idé att först reda ut den innan man kastar in skönheten och sinnliga verksamheter i något som omedelbart blir till Konst.
    Det vi i modern mening menar med Konst är så diskurskomplext att det är helt otänkbart att det kan återfinnas i någon annan kultur. Det kan inte heller återfinnas före 1800 i vår egen.

  6. Lars Vilks skriver:

    Jacob. Jaha, du tycks mena att då en enkät visar att amerikanarna vill se George Washington i en önskemålning skulle detta vara ett bevis på att det finns universella preferenser för skönhet?

  7. Jacob C skriver:

    Lars Vilks: Jacob. Jaha, du tycks mena att då en enkät visar att amerikanarna vill se George Washington i en önskemålning skulle detta vara ett bevis på att det finns universella preferenser för skönhet?  (Citera)  (Svara)

    Självklart påverkar kulturella faktorer också smaken. INGEN seriös debattör har förfäktat något annat. Det hindrar inte att människosläktet också kan uppvisa gemensamma generella drag i fråga om smak, som i fråga om annat. Det var det undersökningen gällde.

    Det översättningsproblem som du tar upp gällande konstbegreppet i ditt svar till Johan Lundberg är förstås en viktig aspekt på saken. Men översättningsproblemet behöver inte leda till slutsatsen att konstbegreppet är enbart postkantianskt, än mindre att konsten som fenomen exklusivt skulle vara en drygt tvåhundra år gammal västerländsk företeelse. Jag resonerar lite kring saken utifrån Dutton här: http://retrogarde.org/?p=2324

  8. Jacob C skriver:

    Jag har också en liten fundering angående detta, som Vilks skriver:

    Lars Vilks: Johan: Det stora misstaget som inte bara Dutton begår är att redan innan konsten skall definieras är den bestämd.  (Citera)  (Svara)

    Är det inte så med väldigt många begrepp som vi försöker finna en mera precis och vetenskaplig definition till? Exempelvis de begrepp jag nämnde ovan: materia/energi, språk och hälsa. Vi har en delvis kulturellt konstruerad föreställning om något. Begreppen refererar dock oftast (om än inte alltid) till något verkligt, som det är vetenskapens sak att undersöka. Resultatet av undersökningen kommer sedan att i varierande grad påverka exakt vad vi lägger in i begreppet, och ibland tränga ner i vardagsspråket?

    Om Dutton vill försöka ta evolutionsbiologin till hjälp för att bättre förstå vad “konst” är måste han väl först försöka definiera objektet för sin undersökning? Han kunde förstås ha valt det institutionella konstbegreppet, men valde att ta ett bredare grepp som även inkluderar kanske mera allmänt spridda, “vardagliga” och äldre föreställningar om vad konst är. På så vis sätter in den moderna konsten i ett sammanhang.

    Samtidskonsten är så vitt jag förstår oupplösligt sammanlänkad med sin historia, där den Särskilda Konsten och de äldre fria konsterna ingår; de äldre konstformerna utgör dess historiska förutsättningar. Dutton går dock ett steg längre, eftesom han även försöker säga något om de biologiska förutsättningarna för konsten, inklusive samtidskonsten.

  9. viffslan skriver:

    Det är ganska roande att se med vilken iver neokantianerna försöker att åter projicera det rationella förnuftet på värderingen av estetiska objekt, här i skepnad av geners konstnärliga preferenser. Jag tror dock att Kant skulle varit mindre imponerad av den ganska långsökta slutsatsen om det sköna som en biologisk funktion, även om han som Johan skrev utvecklar idén om estetiska kategorier som inte är knutna till subjektiva preferenser.

    Ur “Kritik der Urteilskraft”: „Schön ist das, was in bloßer Beurteilung (also nicht vermittelst der Empfindung des Sinnes nach einem Begriffe des Verstandes) gefällt. Hieraus folgt von selbst, dass es ohne alles Interesse gefallen müsse. Erhaben ist das, was durch seinen Widerstand gegen das Interesse der Sinne unmittelbar gefällt.“

    Det sköna bör således enligt Kant uppfattas som oberoende av betraktarens subjektiva intresse och förnimmelser, medan det sublima utmanar desamma. Synd bara att Kant utgick från en ganska oproblematisk syn på av subjektet som tydlig enhet definierad av sin egen innerlighet, och därmed bortser från subjektets inbundenhet i ett konkret historiskt och socio-kulturellt sammanhang. Adorno gjorde sig i “Ästhetische Theorie” lustig över detta när han skrev om det sublima som subjektets veklagan (och gråt) över sin urbäddning ur naturen: “Weniger wird der Geist, wie Kant es möchte, vor der Natur seiner eigenen Superiorität gewahr als seiner Naturhaftigkeit. Dieser Augenblick bewegt das Subjekt vorm Erhabenen zum Weinen. Eingedenken der Natur löst den Trotz seiner Selbstsetzung: »Die Träne quillt, die Erde hat mich wieder!« Darin tritt das Ich, geistig, aus der Gefangenschaft in sich selbst heraus.“

    Konst: förnimmelser med fötterna på jorden och gråten i halsen. Det biologiska syftet med allt detta återstår att rekonstruera.

  10. Lars Vilks skriver:

    “De äldre konsterna” har inget att göra med de moderna. Det tycks vara omöjligt att nå fram med detta. Äldre “konster” är inga konster alls utan just verksamheter, sköta får, lägga tak, behandla fikon osv.
    Duttons “bredare grepp” är den mest givna konvention man kan utgå ifrån. Ingen utgår från den institutionella konstteorin eftersom den är oanvändbar i den form Dickie lämnade den.
    Vad man lätt glömmer bort är värderingsaspekten tar plats i det moderna konstbegreppet. Det är så självklart att man kan få för sig att den alltid har funnits.

  11. Lars Vilks skriver:

    viffslan. Tack för den intrikata kommentaren och det vackra Adornocitatet. Äntligen lite tyska. Kan får väl också sägas vara psykolog, lite märklig i sitt sätt att hantera förståndet och förnuftet och inbillningskraftens lustiga dans i det mänskliga psyket.

  12. Lars Vilks skriver:

    Jacob: Som du själv skriver är Duttons cluster en helgardering som suddar ut konsten (fast du ser vissa fördelar med det).
    Det moderna konstbegreppet har dock betingelsen att bryta mot det tidigare. Så ock för Beethoven som är en av de första som fattar den galopp som sedan oavbrutet har trummat på – och är nödvändig för att upprätthålla förnyelsekravet för den särskilda estetiken.

  13. Jacob C skriver:

    Håller med om att Adornocitatet var vackert. Hans språk har nog andra poetiska kvaliteter än Duttons.

    viffslan: Det är ganska roande att se med vilken iver neokantianerna försöker att åter projicera det rationella förnuftet på värderingen av estetiska objekt, här i skepnad av geners konstnärliga preferenser.  (Citera)  (Svara)

    Jag har för egen del ingen aning om huruvida jag är neokantian. Men Kant torde ha ansett att vi människor besitter förmågan till estetiska omdömen. Så var kommer den förmågan ifrån, kan man fråga sig?

    Kant levde ju annars före Darwin, så det är kanske svårt att spekulera i om han skulle ha motsatt sig idén att vår förmåga till estetiska omdömen skulle vara biologiskt grundad. Om jag inte missminner mig menar han i alla fall att människors estetiska omdömen tenderar att sammanfalla – han antar en mänsklig natur (vilket jag tror Viffslan är inne på).

    Som jag uppfattar det är annars poängen hos Kant inte att estetiskt betraktande inte skulle kunna gynna oss, utan mera att detta betraktande, och dömande, sker med en för stunden intresselös attityd. Vilket jag tolkar som att vi skjuter upp eventuella praktiska tillämpningar; vi upplever oss kontemplera något för dess egen skull. Att vi, utan att vi kan förklara varför, generellt sett gillar att titta på och vistas i en viss sorts landskap av en typ som i ett evolutionshistoriskt perspektiv också har varit bra för oss, är kanske inte så oförenligt med Kants idéer, när allt kommer omkring?

    Frågan om varför vår art utvecklat en förmåga att betrakta saker med intresselös eller “opraktisk” attityd uppfattar jag förresten som närliggande frågan om varför vi tycker om fiktion. Vilket kan leda över resonemanget till Brian Boyd som också medverkar i Axess oktobernummer. Boyd frågar sig HUR det kan komma sig att vi människor tycker så mycket om påhittade historier. Att det är gynnsamt för oss att ta del av sådant som verkligen har hänt kan lätt inses, men varför vill vi höra om sådant som inte har hänt?

  14. Johan Lundberg skriver:

    Lars,

    Duttons definition är konst upplever jag som påfallande stipulativ. Och den handlar ju inte om skönhet primärt. Att samma värderingsgrunder ligger till grund för vad vi i vår kultur uppfattar som konsthantverk i andra kulturer, tycker jag inte ändrar något i sak. Vad man kan se är att det i olika kulturer/civilisationer finns påfallande stora likheter i det att man värdesätter vissa personers förmåga att skapa verk (målningar, skulpturer etc) som inom ramen för kulturen anses besitta väldigt specifika värden (som skiljer ut dem från liknande verk skapade till exempel för kommersiella ändamål).

    Detta emotsäger inte minst tanken om att relationen mellan upphovsman och verk skulle vara arbiträr.

    Liksom det talar emot att idéer om att teknisk skicklighet, traditionstillhörighet, seriös intention, konstfärdighet och metafysiskt djup skulle vara kulturella konstruktioner. Att sedan till exempel trädgårdskonst kommit att vid något tillfälle hamna inom ramen för begreppet ”konst” är ju inget som emotsäger detta. Det kan bero antingen på att trädgårdskonst vid något tillfälle har ansetts fylla kriterierna för begreppet ”konst”; eller på att man vid något tillfälle i historien försökte utvidga konstbegreppet på ett sätt som skulle visa sig ofruktbart. Det sista i enlighet med hur man kan uppfatta en del uttryck för konst som är i svang just nu.

    Att man sedan på 16- och 1700-talet formaliserade kategorierna för konst innebär ju inte att dessa kategorier inte existerade tidigare. På motsvarande sätt har man inte heller i andra kulturer teoretiserat över omdömeskraften, de estetiska omdömenas natur osv. Det kan synas banalt men jag finner det icke desto mindre intressant att till exempel förmågan att hantera och intressera sig för fiktioner är specifikt mänsklig. Vidare att det enklaste sättet att påkalla små barns uppmärksamhet är just via traditionella konstnärliga uttrycksformer som musik, bildkonst, fiktioner och poetiska ramsor.

    Det är knappast alltför långsökt att anta att denna sorts uppenbart medfödda egenskaper/färdigheter har utvecklats därför att de på olika sätt har bidragit till människans överlevnad.

    Nu implicerar ju detta förvisso inte att man MÅSTE måla eller skulptera på ett visst sätt, men dess konsekvenser kan ändå sägas vara att konstbegreppet inte tycks vara en kulturell konstruktion utan att dess grundläggande praktiker faktiskt går att förklara på andra sätt än genom att stirra sig blind på den västerländska kulturhistorien från 1700-talet fram till idag.

  15. Lars Vilks skriver:

    Johan. Formaliseringen av kategorierna visar att det inte fanns särskilt mycket att utgå ifrån. Sköna konster var sådant som adelsmännen fann intresse i att behagas av. Men det var inte på något sätt självklart vad som skulle räknas dit. Optik och mekanik ärt ex med ibland. Man laborerade också med de mimetiska konsterna, de som avbildar. En ganska självklar grund för detta är att de har avbildningen gemensam. Det skulle dröja till närmare 1800 innan man hade fått samman en fast grupp av konstarter som hade det gemensammma draget Det Sköna med svårigheten att begränsa vad som skulle innefattas i detta. Går man till renässansen är uppdelningen enklare: Fria och ofria konster. Materialet i vilket man kan följa grupperingsintresset och vad man grupperar är omfattande och om det hade funnits en implicit förståelse skulle naturligtvis saken ha varit mycket enklare. Men inget tyder på det och vad man åstadkom var att skapa De Sköna Konsterna med en djuplodande filosofisk motivering.

  16. Lars Vilks skriver:

    Jacob. Intresset för påhittade historier kan ha många trådar. En är religiösa och andra spekulationer kring hur tillvaron är funtad, en annan är lögnen (lura någon eller att göra sig själv bättre eller för att imponera etc) som må har varit en tidig följeslagare till människan. En ytterligare är att en påhittad händelse vida kan överträffa vad tillvaron har att bjuda på. Eller kombinationer. Att hitta på är också att planera hur saker skulle kunna utspela sig, evolutionistiskt är det ett gott alternativ.

  17. Cecilia skriver:

    Kanske det inte har med detta att göra. Men genetik handlar det om, i alla fall.
    http://www.sydsvenskan.se/vetenskap/halsa/article616751/Livsstilen-paverkar-slaktens-framtida-halsa.html

  18. Rabert Berg skriver:

    Kanske det inte heller har med detta att göra, som Cecilia skriver, men redan Aristoteles framhöll att dramats funktion var “renande”, att åskådaren genom att identifiera sig, och lida, med Orestes/Oedipus, efter dramats slut kunde uppleva möjligheten att själv “höja” sig över ödets blinda gång. Att identifikationen med “hittepå-figurerna” stärker individens självkänsla visavi de livets bojor som han/hon sprattlar i. Det skulle kunna uttryckas som att fantasiberättelserna (kring lägerelden på savannen eller datorspelen i tonårsrummen) gör tillvaron uthärdlig.

    Men det var också därför Brecht hävdade att konsten, i den alienerade värld vi lever i, “måste” presentera sina ämnen på ett överraskande sätt. För bara om betraktaren blir överraskad kan konstverket tydliggöra, och inte bara dölja/bejaka, den objektiva verklighetens villkor. Alltså: avbildade realism och icke utmanande fantasivärldar döljer den verklighet man säger sig vilja skildra!

  19. Cecilia skriver:

    Rabert Berg:
    Och kanske precis som t ex i sagor från “alldeles nyss” och skräckfilmerna av idag, har en förlösande effekt.
    Ungefär samma grundläggande psykologi har kanske de båda?
    I mitt tycke är “psykologi” fortfarande på stenåldersstadiet, jämfört med annan vetenskap i vårt samhälle idag – och ber redan nu så väldigt mycket om ursäkt för denna oinitierade inställning.
    Kanske vårt rationella tänkande av idag, är mer svårflörtat när det gäller utmaningar som får oss att gå utanför våra gängse tankebanor? Vi är då på sitt sätt kanske vår egen värsta fiende. Post-luthersk, eller nå’t sån’t spökar kanske? Inte vet jag, men det är intressant att tänka på. Tycker jag…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.