Del 1100: Folklig skönhetsupplevelse

Johan Lundberg och Jessica Kempe fortsätter att diskutera om konstens ursprunglighet. Vi får dock vara tacksamma att det överhuvudtaget är någon som är intresserad av att diskutera konst.

I vart fall har tydligen Komar & Melamids ”undersökning” fortsatt intresse. Lundberg får för sig att den skulle stödja idén om att konsten bärs fram av skönhetsgenen. Emellertid behövs inte några genetiska motiv för att fatta K &M:s humoristiska konstprojekt. Eftersom man fick fram att amerikanarna önskade George Washington i sin önskemålning kan man förstås laborera med den intressanta tanken att amerikanarna utvecklat en estetisk Washingtongen. Ryssarna, undersökningen gjordes även där, hade, enligt den målningen, uppenbarligen utvecklat en Kristusgen.

Men skämt åsido, den här undersökningen behöver inte ens göras. Var och en som har besökt ett antal folkliga hem vet ungefär vad som brukar hänga på väggarna. Landskap är mycket vanligt. Dock är detta ingen gammal företeelse eftersom landskapsmåleriet fick sitt genombrott under 1800-talet. I kitschiga upplagor har den nu nått hela befolkningen. Vad skulle det bevisa?

Jag betvivlar inte att människan hyser en disposition för upplevelser av sinnliga kvaliteter. Men när dessa sammankopplas med konst i modern mening kommer det att handla om den ordning som inträder, alltså att Konsten tar plats i tanke och upplevelse. Det är välkänt att kontexten helt kan förändra det vi ser. Det sköna måste vara rent, får vi veta att det vi beundrade var en förfalskning, tynar det estetiska värdet snabbt bort. När vi får kännedom om van Goghs sista målning och att konstnären efter att ha avslutat den sköt sig och gick hem för att lägga sig att dö förändras vår upplevelse radikalt.

Det är också belysande att i vår kultur var det tidigare så att det inte fans någon skillnad mellan det tilltalande och det ändamålsenliga (vilket är vanligt i de flesta andra kulturer). När något fungerade var det ”skönt”.  Det sköna som en fri kategori är en sentida historia. Under t ex medeltiden är det sköna knutet till det religiösa och vi kan därför inte tala om ”skönt” i modern mening. Skönhetens frigörelse kommer först under 1600-talet.

Lägg märke till att vi inte har någon större glädje av att konstatera den mänskliga fallenheten för sinnliga upplevelser, den förblir alltid inpackad i någon omständighet där den ges en mening. Vi spelar en trudelutt och tar en svängom, visst är det en estetisk verksamhet. Och så lyssnar vi på Beethovens 16:e stråkkvartett, även det en estetisk verksamhet.

Skönheten (som jag igen varnar för eftersom den inte vill låta sig isoleras utan sönderfaller i det sublima, det tragiska, det pittoreska, det uttrycksfulla, det komiska etc. etc.) är inte något som kan vara genetiskt givet. Understundom går min tanke till Kullabergs nordsida där jag under 30 års tid byggt på Nimis. Nordsidan har för en modern betraktare uppenbara estetiska värden, väldiga raviner som stupar rakt ner i havet, bergs- och klippformationer som lockar fantasin. Så är det också en given turistattraktion. Men de första brukarna, fiskarna i området, möjligen försedda med Duttons skönhetsgen, förmådde inte se något av värde. Man hade behov, för att orientera sig vid fiskandet, att namnge formationerna. Många av dessa namn visade sig helt oanvändbara för turistindustrin: Djupadals Kuk (idag Syltoppen), Rövklämman (idag Rävklämman), Kuken i Hålet, Krängröven osv. När Linné såg Kullaberg ryste han av obehag inför detta nakna berg med få odlingsmöjligheter.

Att anlägga det estetiska perspektivet är en komplex historia som fordrar en social konstruktion. Även om det finns något allmänmänskligt som utgör grunden för att utveckla komplexiteten kan denna fjärma sig så långt från sin basala sinnlighet att den kommer att inta en helt underordnad roll. Den sociala konstruktionen lever sitt eget liv och kan därför till och med avlägsna den estetik som den från början byggde på.

Komar & Melamid har även tagit fram det minst önskade musikstycket.

 

Komar & Melamid: Danmarks minst önskade målning

Det här inlägget postades i debatt, konstteori. Bokmärk permalänken.

2 svar på Del 1100: Folklig skönhetsupplevelse

  1. Johan Lundberg skriver:

    Men Lars, det går ju inte att komma ifrån att det finns någonting som har gjort att kunskap om en rad konstnärer från antiken har traderats vidare. Vad är det som har gjort att vi vet vilka skulpturer som Chares från Lindos har skapat? Vad är det som gör att vi vet att han var lärling till Lysippos? Vad var det som gjorde att hans Kolossen från Rhodos kom att inbegripas i den skulptur- och arkitekturkanon som redan före Kristus benämndes Världens sju underverk?

    Vad var det som gjorde att munkar under medeltiden fortsatte att bevara och till framtiden föra vidare den antika litteraturen? Vad är det som har gjort att vi idag besitter kunskap om de grekiska tragöderna, Homeros, om Fidias och Lysippos osv. Vad var det Giotto sysslade med när han runt år 1300 vidareutvecklade den antika konsttraditionen in i framtiden? Varför hade den konstfärdighet som han tillägnat sig överlevt över tid? Gjorde inte Giotto som konstnär principiellt sett samma slags estetiska överväganden beträffande färg, volym och form, som vilken modern oljemålare eller skulptör som helst? Överväganden som syftade till att i konsten frammana liv? Överväganden som syftade till att skapa estetiskt tilltalande verk med samma kapacitet till överlevnad som de antika, bysantinska och tidigkristna konstverk som han via sina läromästare hade lärt sig att uppfatta som ideal?

    Vad har gjort att all denna kunskap om dessa konstnärer har traderats vidare under flera tusen år, om dessa verk inte hade upplevts som kvalitativt unika? På ett helt annat sätt än den sorts dofter som parfymörer frambringat? Eller som den sorts maträtter som den tidens kockar frambringat? Eller som den sorts klädedräkter som den tidens modeskapare frambringade? Varför känner vi inte till namnen på en enda kock från antiken? Varför känner vi inte till hans läromästare? Hans elever? Därför att mat och parfym förflyktigas? Men Homeros då? Varför valde man att skriva ner de homeriska sångerna och sedan inte bara bevara dem utan skapa en hel tolkningsindustri runt dem, om man nu inte ansåg dem kvalitativt unika? På ett sätt som skiljer dessa muntligt traderade berättelser från en mängd annan muntligt traderad kunskap? Om man inte såg de konstnärliga uttrycken som väldigt speciella? Fiktioner, arkitektur, måleri, poesi, musik?

    Att man sedan på 16- och 1700-talet snävade in detta i detta i olika teoretiska modeller, som givetvis var konsekvenser av den tidens fördomar och sociala förhållanden, ändrar väl ingenting i sak. I en rad andra kulturer har man på motsvarande sätt fört vidare samma slags tekniska färdigheter, samma slags idéer om vari konstnärligt värde består och hur det skall bevaras över tid, genom intrikata mästar- och lärlingssystem, men utan att formalisera detta i teoretiska modeller, utan att grunda det i invecklade estetiska teorier om vari konstupplevelsen egentligen består.

    Det är naturligtvis ingen som på allvar bestrider att Kants estetiska teorier var en konsekvens av den tidens sociala verklighet och att konstbegreppet vid olika tidpunkter har drag av social konstruktion.

    Detta hindrar dock inte att en rest av – eller till och med själva kärnan i – konstens tidslösa kvaliteter har överlevt genom årtusendena. Vilket inte är så konstigt med tanke på att verk från antik och renässans griper oss än idag på i principiellt sett samma sätt som de gripit människor under århundradena. Att man vid olika tillfällen har gjort mer eller mindre stora justeringar i en eller annan riktning av de kvalitativa bedömningsgrunderna hindrar ju inte att samma konstverk fortsätter att tilltala mänskligheten i århundrade efter århundrade.

    Visst faller en och annan konstnär bort, visst återuppstår emellanåt en och annan ur glömskan, och visst hamnar ett flertal dessvärre i oförtjänt glömska. Tänk på Shakespeares öde; och tänk på det öde som drabbat en rad tragöder. Eller tänk på Augustinus bannlysning av fiktionen. Men i stället för att ta fasta på det naturliga men tråkiga i att en rad kulturskapare blivit oförtjänt bortglömda och göra en stor sak av att det självklara i preferenserna har förändrats och justerats, bör vi, enligt min mening, koncentrera oss på det betydligt märkligare och intressantare: alla de konstnärliga uttryck som överlevt och som har fortsatt att gripa individer existentiellt / estetiskt i generation efter generation, under årtusende efter årtusende.
    Som jag tidigare har påpekat: den konstruktionistiska hållningen är en ideologi för bokmalar. Där man tror att ingenting har existerat innan det står nedpräntat på en boksida. Att förälskelse inte existerade innan Petrarca skrev sonetter till Laura. Men det socialt konstruerade är kanske ytterst sett snarare just denna sorts föreställningar: vår kulturs idéer om det skrivna ordets primat, att föreställningar om konst, litteratur osv inte existerar förrän det i skrift finns teoretiska utredningar om desamma.

    Sedan beträffande Kullabygden: jag har svårt att se att detta landskap skulle överensstämma med de landskap som evolutionen har skapat preferenser för. Att man under 17- och 1800-talet kom att uppskatta Kullabygdens sublima landskap betyder ju inte att denna uppskattning skulle vara genetiskt motiverad. Det är, som sagt, ingen som förnekar att våra estetiska preferenser i vissa avseenden kan vara sociala konstruktioner. Ett år uppskattas korta kjolar, nästa år uppfattas korta kjolar som fula och långa kjolar som snygga etcetera.

    Slutligen: en principiell skillnad tycks finnas mellan den biokulturella konstteorin och den institutionella. Den biokulturella teorin är falsifierbar. Kan man till exempel peka ut en kultur där frisyrkonst, parfymeri och matlagning åtnjuter samma status som arkitektur, skulpturkonst och epik, så måste teorin modifieras. Kan man peka på mänskliga kulturer som vuxit sig starka, där fiktioner inte förstås och uppskattas, så måste teorierna om fiktionens betydelse för människans överlevnad modifieras.

    Men vad kan falsifiera den institutionella konstteorin? Vad behövs för att motbevisa påståendet att det inte fanns någon konst före 1700-talet? Man tycks kunna dra fram hur många betydande konstverk, konstnärer och teorier om konst i vid bemärkelse (Platon, Aristoteles, Augustinus osv) utan att det tycks bekymra de konstteoretiker som påstår att konsten föddes på 17- och 1800-talet. Vad behövs således? Bevis för att Kant skrev sina böcker före Gilgamesh-eposet? Att man hittar hans Kritik av Omdömeskraften nedskriven på en grottvägg i Lascaux?

    Det påpekas att Duchamps med sin pissoar visar att man kan överskrida idéerna om vad som är konst. Men vad är det för konstigt bevis? Under 3- och 400-talet ”visade man” att fiktionen var onaturlig och falsk. Icke desto mindre överlevde fiktionen. Det kan utgå statliga påbud som förkunnar att konst inte existerar, att fiktion inte existerar, att manliga och kvinnliga kön inte existerar. Att inga kvalitativa skillnader finns mellan olika kulturella eller civilisatoriska utryck. Men det hindrar att ordningen på sikt återställs. Mänskligheten tenderar att oupphörligen hamna i lägen där det visar sig att vi faktiskt har behov av vissa fundamentala inslag i den mänskliga kulturen som vi stundtals uppfattar som överflödiga. Så ock med konsten. Den må i dagsläget, i Sverige, inte ha så stor funktion att fylla, men detta hindrar nu inte att förutsättningarna snabbt kan ändrats och att konsten kommer att visa sig livsnödvändig. Ur ett mångtusenårigt och ett globalt perspektiv är konstens nedgång i västvärlden idag, trots allt, bara en krusning på ytan. Inte så mycket att sörja på sikt. Även om det i dagsläget och för vår kulturs vidkommande känns beklagligt.

  2. Lars Vilks skriver:

    Tack Johan för ett intressant inlägg. Det är den här diskussionen som man borde föra för att komma någonstans i konstteorin. Jag skall återkomma med ett utförligare svar eftersom det är en omfattande fråga. Inledningsvis vill jag bara notera att skapandet av antiken som civilisationens höjdpunkt var ett omfattande företag som tog sin tid innan det kom igång. Idag vet vi att de brokigt bemålade antika skulpturerna torde ha varit outhärdliga för våra ögon.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.