Del 1105: Ibland går det lika bra med nagellack

Postat den 2010 20 november av Lars Vilks

Jag har några ytterligare funderingar kring socialkritiken i konsten. Elisabeth Ohlson Wallins utställning väcker sålunda inte någon entusiasm i konstvärlden. Den bryter mot det för konstvärlden självklara förbudet mot att illustrera en idé. Genom entydigheten och medvetenheten om det provokativa i utställningen ”Jerusalem” kommer det omedelbart igång en sakdebatt, precis det som konstvärlden med reguljära inslag aldrig lyckas få igång. Med andra ord blir den socialkritiska konsten en sak för konstvärlden att debattera internt. Vilket är precis vad man inte önskar. Konstens mångtydighet är ett bevärande hinder för att nå ut med sakdebatt, ett annat är naturligtvis den avancerade diskursen. Om konsten, alltså i sin reguljära form, på något mirakulöst sätt ändå skulle nå ut kan man undra i vilket skick den skulle nå världen. Med det mångbottnade och filosofiskt snåriga? Eller genom en simpel förenkling? Den stora tanken är att konsten och konstnärerna har ett mycket värdefullt alternativt sätt att se på det socio-politiska. Bortsett från att sakinnehållet är oklart och färdas över filosofiska djup är detta antagligen ännu en i raden av romantiska föreställningar om att ”konst kan”. Ungefär som man tänker i forskningskonsten.

Den debatt som Ohlson Wallin fick till är å andra sidan intressant. Betet var agnat och de stora fiskarna högg ivrigt. Jag rekommenderar en titt i den kristliga tidningen Världen i Dag. Dagens ramsa, en ramsa som har ramsats rätt länge, är att du skall icke kränka. Logiken i den samtida kränkningsläran är som bekant att ”den som känner sig kränkt är kränkt” och har då drabbats av något otillbörligt. Vanligtvis brukar kyrkan svälja förtreten och så även dem i Judendomen. I den livaktiga debatt (se- och hörvärt om ni har missat den) som regisserades i SvT Debatt har de kristna enheterna repat nytt kränkmod. Logiken som företrädarna företräder är inte alldeles konsekvent. Frikyrkopastorn Stanley Sjöberg gör en strålande rollprestation som mannen med det dubbla budskapet. Gamla Testamentets dödsdom är upphävd genom Jesus och Nya Testamentet. Men det gäller ändå, inte så att man nödvändigtvis skall slå ihjäl de homosexuella, men det får finnas gränser. Flera andra representanter går på samma linje. Och så har man detta med kränkningen. Flera debattörer efterlyser en försonligare inställning eftersom de menar att förståelse inte kan skapas genom provokationer. Det är en vanlig inställning att man skall skapa debatt genom försoning och respekt. Då får man dock aldrig igång någon debatt. Den judiske talesmannen hade svårigheten att han som troende måste ta Mose dödsdom på blodigt allvar men menade att kluriga uttolkare hade funnit vägar runt denna drastiska formulering.

SvT hade regisserat föreställning med kristna högerstyrkor och några kristna radikala. I detta perspektiv framstod kristendomen som hopplöst fäst vid sina gamla fördomar. Som grädde på moset visades en homosexuell muslim upp. Han var mycket nöjd med utställningen.

Denna underhållande diskussion föregicks av en debatt om socialdemokratins kris. Idag har socialdemokratiska kvinnoförbundet krävt en kvinna som ny partiledare. Och om detta inte är möjligt vill man ha en feminist. Jag undrar om det är möjligt att finna någon tänkbar partiledare som inte är feminist. Föreställt er att en kandidat framträder med orden ”Jag är inte feminist!” Som det nu faller sig i samhället har alla blivit rasister och alltsedan Göran Persson utropade sig till feminist är åtminstone alla socialdemokratiska partimedlemmar feminister.

Ibland kan det förekomma mig som om Therese Bohmans kloka ord, som nästan är ett konceptuellt konstverk, är värda att begrunda:

”Det var jättelänge sedan jag skrev i en tidning. Varje dag har jag lust att skriva något om vad som är fel med den svenska samtidsprosan eller vad som är fel med mediamänniskors behandling av Sverigedemokraterna eller vad som är fel med mediamänniskor i största allmänhet, men jag orkar inte skriva något som skulle kunna bli en debatt för jag orkar inte ha en debatt så därför skriver jag twittermeddelanden om nagellack istället”.

 

Nagellack, ett försummat socialkritiskt material.

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag | 4 kommentarer

Del 1104: Hur man löser problem med hjälp av synonymer

Postat den 2010 19 november av Lars Vilks

Att konsten befinner sig i någon form av kris kan man knappast komma ifrån. Dan Jönsson är oroad i DN och skriver:

”Att det i dag är lättare att provocera med en stram och lågmäld konstutställning än med en som medvetet är ute efter att skapa uppmärksamhet är ett symtom på att konsten och kritiken går i otakt. Enklast skulle man kunna förklara det med att konstkritiken är bra på att diskutera form, men inte innehåll. Man applåderar gärna den konst som vill väcka debatt, men undviker att ta själva sakdebatten.”

Otakten består nog huvudsakligen i att utställningarna är curaterade, alltså idag kontrollerade enligt värdegrunder om genusperspektiv, etnicitet och generell respekt för publiken. Kritikerna får ta sig an utställningar som är tillrättalagda och det kan man naturligtvis se som otakt. Modernautställningen fick däremot inte till det. Den otillräckliga utställningen blir ett diskussionsobjekt på grund av brist. Nu vill Jönsson ha sakdebatt och inte bara formdebatt. I denna fråga torde man kunna säga att spåren förskräcka. Vi har sett en del av detta. När kritikerna ger sig på sakdebatter är de inte längre konstkritiker utan går in i ett annat kompetensområde. Spörsmålet är både om de är skickade för denna uppgift och om det är någon bra idé att försöka göra detta moment till en del av konsten.

Jönsson har mer bekymmer:

”När jag för några veckor sedan ville lyfta fram idén om konstens ”autonomi” var det för att sätta fingret på den här låsningen. Som kritiker, det vill säga som del av problemet, tror jag det gäller att försöka bryta den. Risken är stor att man annars står svarslös inför de krafter som nu tycks i färd med att slita det konstnärliga fältet i två halvor: å ena sidan en kommersiell design- och upplevelsekonst, å den andra en nyakademisk forskningskonst.”

Risken för en sådan uppdelning torde vara ytterst minimal. För att konsthögskolorna driver linjen med forskningskonsten betyder inte detta att det finns något större gehör för den inriktningen i konstvärlden. Återigen, tag ett knippe biennaler och se hur det ser ut. Som vanligt är det varken uttalat kommersiellt eller någon dragning mot vetenskapshållet.

Forskningskonsten förekommer på sitt sätt en hel del. Se t ex på Carsten Höllers utställning ”Soma” i Berlin. Han presenterar där möjligheten att utvinna ett superelixir genom urin från ett antal renar. Renarna går runt i konsthallen och är mäktiga publika dragplåster. Forskningssidan får sägas vara högeligen kvasiorienterad. Så blir det nog när stolta forskningsplaner från högskolorna skall omsättas i praktiken.

Ett mer ambitiöst utspel kommer från Maria Lind som bedriver ett forskningsprojekt om vad abstraktion kan innebära idag. Som jag förstår det här handlar det mest om teoretiska utflykter kring hur begreppet ”abstraktion” kan användas. Knappast något alternativ som kommer att bli succé i konstvärlden.

Tydligen har Dan Jönsson, efter det att han funderat på sina tidigare dåligt genomtänkta utfall mot Anna Brodow och den tidlösa konsten, funnit för gott att omformulera sig. Vår kritiker tycks ha funnit en lösning genom begreppet ”beständig aktualitet”.

”Vad menar vi med kvalitet i konsten? Jag tror för min del att det kan vara klokt att se på dessa frågor från ett praktiskt perspektiv. Ett bra konstverk utmärks precis som en bra bokhylla eller ett par bra byxor av att det dels är användbart för sina syften, dels har en hållbarhet som gör det slitstarkt. Ett bra konstverk har, kan man säga, en beständig aktualitet – och står med andra ord för raka motsatsen till de tidlösa ideal som förs fram bland dagens nykonservativa kritiker av samtidskonsten.”

”Beständig aktualitet” kontra ”tidlösa ideal”. Här vandrar Jönsson på slak lina. Jag förstår att han vill markera en skillnad men om konsten har en given identitet blir det ingen. Eftersom han tror på konsthistorien och på att verk kan vara beständigt aktuella, ja då har vi det tidlösa uttryckt med en synonym. Om man prövar satsen ”Praxiteles konstverk har ständig aktualitet” låter det rimligt…. Hermes med Dionysosbarnet kan helt klart liknas vid ett par slitstarka byxor och borde också kunna vara användbart för sina syften. ”Sina syften” är dock gåtfullt, men ”syften” är konstvärlden fenomenal på att uppfinna och det gäller all konst. Om konstvärlden ej får uppfinna fritt blir den besvärad. Vi såg detta ske med Anna Odells projekt. I det fallet menar tydligen Jönsson att kritikerna skulle ha diskuterat psykvården. Vi får tacka en högre makt att så inte skedde. I dagarna har Elisabeth Ohlson-Wallins utställning ”Jerusalem” recenserats av Fredrik Svensk och Sinziana Ravini. Fullständigt förutsägbart ställer de sig tveksamma till hennes, ur konstens synpunkt, övertydlighet angående ämnet. Sexforskaren Robert Jacobsson på SR, intresserar sig dock inte för konsten, utan engagerar sig i sakinnehållet. Är Jacobsson vad Jönsson önskar sig? Konstens starka tradition innehåller påbudet om otydlighet och öppenhet angående vad verket handlar om. Därmed blir det också svårt att, även om man hett åstundar detta, föra en sakdiskussion.

Anna Brodow har lagt lite moteld mot den slingrande Jönsson på sin blogg. Hon kastar också fram följande:

”Kanske är ett stillsamt tilltal, ett poetiskt uttryck eller att med konsten som medel ge ett svar det mest radikala en konstnär kan göra idag?”

Nej, det fungerar inte, för det görs hela tiden. Det som måste ske är att konstvärlden skall anse att det är radikalt. Och det har jag svårt att tänka mig.

 

Praxiteles: Hermes med Dionysosbarnet. Beständig aktualitet. Nu återstår bara att ta själva sakdebatten.

Publicerat i debatt, konstteori | 7 kommentarer

Del 1103: Bannlysning från konstens högkvarter

Postat den 2010 18 november av Lars Vilks

En sak är säker. Årets Modernautställning har debatterats vilket inte var fallet med den tidigare upplagan 2006. Den gången fick konstvärlden och kritikerna entusiastiskt bekräfta det som de önskade sig. Den här gången är kritikerna missnöjda. Visserligen är det så att en verkligt bra utställning skall skapa tandagnissel hos kritikerna. Men det räcker inte, det skall finnas en oväntad potential. Då kan det bli fel på rätt sätt. Den här gången är det uppenbart att det inte riktigt räcker till. Fredrik Liew satsade på sin känsla för estetik, något som fungerar bättre när det gäller Evert Lundqvist än i samtiden. Som profilerad bispringare valde han Gertrud Sandqvist som kom med sina tidigare studenter och självklart med konstforskningen. I debatten rullar just det ämnet upp där Anders Gedin skriver med tungsint allvar:

”Den konstnärliga forskningen ger konstnärer en position att tala om sin och andras konst utifrån. Inte minst erbjuder den en möjlighet till en fördjupning av det konstnärliga arbetet som den ekonomiska marknaden inte kan erbjuda. Och denna tänkande, talande och skrivande konstnär hotar kuratorernas, galleristernas, konsthistorikernas och konstkritikernas formuleringsprivilegier.”

Det hotet finns bara i en överambitiös hjärna. Forskningskonsten är något som skapats syntetiskt och som har en säker statlig finansiering. Tron på att den fantastiska kreativa processen som konstnären besitter skall lära vetenskapen något helt annorlunda och möjliggöra en oanad och särskilt värdefull ny kunskap är en rest av Det Stora Geniets tidevarv. Nils Forsberg skriver också om detta på sin konstblogg i Expressen. Han har äntligen fått ändan ur vagnen och börjat skriva mer regelbundet. Det tackar vi för.

Fler ger sig in i elden. Ann-Sofi Noring har av nye chefen Birnbaum (som under intensiv uppvaktning från pressen har planer på förnya praktiskt taget allting och hela konsten) utnämnts till vice museichef. Om detta har stigit åt huvudet eller föranlett avsevärda väderspänningar kan man begrunda när man läser hennes debattinlägg i SvD.

”Föreställningen om en ”korrekt” och ”objektivt” viktig konst har aldrig föresvävat ledningen på museet, och vem tror idag på den enda vägen, som det vore en plikt att vandra?”, skriver Noring. Antagligen är det en hel del saker i konsten som aldrig har föresvävat ledningen. Att det finns en objektivt intressant konst är väl självklart: Det som gäller nu, eventuellt det som är på väg att bli giltigt. Med lyhördhet för vad som rör sig kan man naturligtvis producera en utställning som kan säga lite mer än att man på nytt annonserar sina egna favoriter.

Trots att vice museichefen redovisar besökssiffror som gör Modernautställningen till en kioskvältare och att hon inte ser några som helst problem, kan hon till slut inte hålla sig utan begår, vare sig sådana utfall hör hemma i Moderna Museets värdegrund eller ej, ett oförbehållsamt vädersläpp:

”En konstnär, som numera enbart tänker på sig själv och som deltog i den förra upplagan av denna utställning, tycker inte att nästa generation håller måttet. Det överraskar knappast. Och inte heller förvånar hennes försök att åka snålskjuts på några kollegers medialt effektiva provokationer. Det intressanta för läsarna ligger möjligen i att var och en inser att hennes krav på ”rätt konst” är en illa dold egomani som drivits in absurdum. Och sådant är också tillåtet i konsten, även om ingen håller med.”

Numera är det sällan man ser lömska personangrepp från museisektorns tjänstemän. Tyngden i ett sådant utfall är att Noring blir en representant för en ledande institution, en rejäl slägga mot en enskild konstnär. Denna konstnär, vars namn inte nämns, har i Norings upprörda sinne begått det oförlåtliga felet att ställa krav på att Modernautställningen skulle vara en pejling av hur samtidskonsten ter sig i Sverige. Det konceptet hade man förra gången.

När en institution fördömer en enskild konstnär utan att det finns några vägande skäl är man på fel väg. Jag hoppas verkligen att konstvärlden motsätter sig denna maktfullkomlighet.

 

Helt klart att det är dags för Marianne Lindberg de Geer att göra en uppdaterad version av den svenska konstvärlden nätverk: Karta över en konstvärld där ingen känner sig uppskattad efter förtjänst.

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, debatt, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2010 | 9 kommentarer