Del 1115: Något om censur

Trots allt händer det emellanåt intressanta saker i konstvärlden och till och med på biennalerna. Shanghaibiennalen, den åttonde i ordningen, har fått goda recensioner. Curatorn har förvandlat biennalen till en scen för repetition. Jag skall återkomma till denna biennal som Fredrik Svensk påpassligt recenserat.

Idag skall jag blott uppmärksamma Svensks funderingar kring likheterna mellan diktaturer och Sverige. Han för fram två censurfall på sistone, i Shanghai, Gao Lings och Gonnas utställning, New Femininity. Ett enkelt kissverktyg för kvinnor som önskar att slå en stråle stående var nog för att censuren skulle sätta in. Så har vi den lika välkände som besvärlige Ai Weiwei som får ständiga påhälsningar av den kinesiska regimen. Svensk menar:

”Att den politiska makten i Sverige reagerar på ett liknande vis i sina uttalanden har vi på senare år lärt oss känna igen från både socialdemokratiska kommunalråd i Göteborg och en moderat kulturminister. Rädslan för konsten kanske rent av är densamma i totalitära och demokratiska regimer? Antingen är man nervös för hur konsten kan påverka befolkningen i fel riktning, eller så litar man inte på att det ekonomiska resultatet av konsten ska kunna utvärderas och redovisas i nästa kvartalsrapport.”

Det första fall som Svensk nämner torde vara Pål Hollenders deltagande i Göteborgsbiennalen 2007 med vitt pulver där intresserade skulle kunna dumpa sitt kokain. Kulturnämndens ordförande socialdemokraten Helena Nyhus vägrade komma på öppningen eftersom hon ansåg att verket stred mot kommunens drogpolitik. Hon menade också att konstnärer ”som söker bidrag ska garantera att de håller sig till en gemensam värdegrund, som inte accepterar kränkningar eller olagligheter.” Även om det är solklart att Nyhus är lika fyrkantig som en svart kub är det inte fråga om censur. Det var aldrig tal om att verket skulle tas bort av de skäl som Nyhus anför. Problemet är snarare lagen om knarkinnehav. Det intressanta som har större bredd är tendensen att bortse från kontexten. Det andra fallet är väl kulturministerns berömda utfall mot NUG:s graffiti: ”Det är inte konst”. Obegåvat och orutinerat men också där handlar det om vad som är skadegörelse. Politikerna är oroliga för att förknippas med sådant som är oegentligt och som kan väcka folklig irritation men deras agerande gör att konsten istället når ut till en större publik. I fallet NUG kan man säkert kalkylera med att det kan fungera som en inspirationskälla, kanske inte för folket men för en hel del yngre talanger inom genren. Men censur? Vanligtvis sköter konstvärlden själv den svenska konstcensuren eftersom den i de flesta fall har samma värderingar som sina politiker. Och varken Hollender eller NUG äger någon större popularitet i den svenska konstvärlden.

 

Pål Hollender kontra Helena Nyhus 2007: ”Biennalens listigaste verk… lyckas det faktiskt peka på några outredda frågor om ansvar, risker och ekonomi, i konsten och utanför”, skrev Dan Jönsson.

Det här inlägget postades i debatt, Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

11 svar på Del 1115: Något om censur

  1. Vad skulle Pål Hollender och Nug har varit utan socialdemokratiska och moderata politiker med ansvarskänsla som agerar utifrån vad de anser är rätt och riktigt? Det börjar bli lite tröttsamt med konstnärer som använder sig av icke-konstvärlden för att än en gång triumfera över hur dumma och korkade, “fyrkantiga som en svart kub” de är eller hur “obegåvat och orutinerat” de uppträder. Lars Vilks vet mycket väl vad detta handlar om eftersom icke-konstvärlden alltid har varit hans material. Det är ju tur att vi har Sverigedemokrater nu som kan ta över.

  2. Lars Vilks skriver:

    Anna. Jodå, det är inte bara jag som insett världen i att mötas av politiskt motstånd. Ai Weiwei har den största nytta av alla censureringar. Men min poäng här var att det ändå är en skillnad mellan diktaturcensurering och de exempel som Svensk tog upp.

  3. Det håller jag absolut med dig om, Svensk är ute och cyklar där.

  4. Hadar skriver:

    Nug har jag fått nog.

  5. Christina skriver:

    Jag upplever att vissa personer i konstvärlden hittar på allt möjligt som Nug – Odell etc för att få publicitet. Men för mig verkar det vara en stor brist på fantasi man gör allt för att synas. Sedan finns det en del makthavare i konstvärlden som vill föra fram detta som nytt och att det är det som gäller.

  6. Cecilia skriver:

    Anna Brodow Inzaina:
    Det är ju tur att vi har Sverigedemokrater nu som kan ta över.    

    Att raljera ger ofta en lättköpt poäng.
    Vad det är som man egentligen delger, “dränks” av det intellektuella skämtet.
    Funkar ungefär som slogans kanske?

  7. Cecilia,

    Jag var förstås ironisk, Cecilia. Det tror jag att du förstod. Däremot så förstår jag faktiskt inte din kommentar. Vad vill du säga?

  8. Cecilia skriver:

    Vare sig man är ironisk eller raljerar – så kan det människor säger under den “täckmanteln”, vara väldigt vitt skilda saker – även om de ser “likadana” ut vid en hastig anblick.
    Så avsikten är nog viktigaste/enklare egentligen kanske?
    Och den publikfriande ironin kan skymma denna, på gott och på ont.
    Kanske är det tom så, att om man antar de “spelregler” som ens “motståndare” har – så har man redan “förlorat”.
    Eller är det så att man redan är “förlorad” – vete katten!

  9. Cecilia skriver:

    För övrigt tycker jag att politiker är roliga! 🙂

  10. Cecilia,

    Cecilia: Jag förstår att ironi kan missförstås, därför är det bäst att inte använda sig av det på nätet, så mycket är vi överens.

    Min avsikt med ironin – innebörden i den mening du citerade – var att konstnärer nu har andra att ge sig på och använda som lämpligt material än de ansvarstagande moderata och socialdemokratiska politiker som Vilks tog upp i sin text. Sverigedemokraterna avlastar dem för en stund. Sedan kan jag förstås ha samma medlidande med Sverigedemokrater som med moderata och socialdemokratiska politiker när det gäller kultursveriges behov av att ha någon ond att skylla på.

  11. Cecilia skriver:

    Anna:
    Varför skulle man inte använda ironi på nätet? Det förstår jag inte.
    Däremot är jag tveksam till om ironi är så särdeles intelligent “uttrycksform” egentligen? Handlar nog mest om gamla välkända “makt” och “slå i huvudet”? 😉
    För övrigt – har inget medlidande med SD – varför ska man ha det?
    Skylla på. Ja, nu blir jag ännu mer konfunderad.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.