Del 1117: Mycket konst men ändå svårt

För en gångs skull kan man sluka en hel biennal, och en stor en, på mindre än en timme. Det handlar om Gwangjubiennalen (Sydkorea) som avslutades i mitten av november. Temat var en boktitel, 10 000 liv, och mycket riktigt finns det gott om bilder i alla former av människor. En av vår tids största curatorprofiler, Gioni Massimiliano, var ansvarig och han fick några recensioner, åtminstone en som lovprisade föreställningen. Asien ligger alltid illa till för uppmärksamhet och det är för övrigt få biennaler som uppnår att bli intensivt diskuterade. Dock, det här är en riktigt stor biennal och det inser man när man kan göra den synnerligen raska genomgången via videoupptagningar som drar genom hela utställningen. Förmodligen är samtliga konstnärer uppvisade. Lika självklart som att det här är ett bekvämt sätt att konsumera, är att det stora arbetet återstår, att studera varje konstnär för att få fram vad det handlar om (”what-is-it-about?). Intet är särskilt utstickande och något mer provocerande än lite naket finns inte att uppbringa. Men som det heter: Många intressanta enskilda arbeten. Här finns t ex Sherrie Levine approprierade bilder från Walker Evans tillsammans med Walker Evans. Sådant är ändå historiskt. Tag turen, bli utmattad och förstå hur otroligt mycket kvalitativ internationell samtidskonst som finns tillgänglig. Allt detta är ändå bara en droppe i havet. HÄR.

I svenskbygderna funderar Frans Josef Petersson (Aftonbladet) på konstens uppgift. Han skriver om Victor Rosdahl (aktuell på Modernautställningen), målare med politisk inriktning. I hans bilder befinner sig världen i sönderfall särskilt tiden som kännetecknades av maskinhallar och riktiga arbetare. Rosdahl vill visa dem som placerats i periferierna och det är främst de upproriska arbetarna vilka som bekant inte nådde hela vägen fram. Rosdahl har sina idéer om hur arbetarmålen skulle ha uppnåtts (Proletären). Man skulle ha åsidosatt den personliga hygienen och undgått att studera sig till ett nyanserat förhandlingsspråk. Näven i bordet och pengar på fredag. Men det är historia och nu är Rosdahl en mondän målare som servar konstvärldens galleripublik, även med politiska appeller som han fångat upp i upprorets Malmö.  

Petersson försöker komma fram till något om konstens möjligheter:

”Den kritiska distinktionen går likafullt mellan verk som öppnar upp nya möjligheter, och de som nöjer sig med att peka på den egna utsagans begränsningar och bekräfta den legitimerande maktens anspråk.

Konstnärens intentioner har mycket lite med saken att göra. Sådan är själva tanken om verket som offentlig utsaga och föremål för omdömes kraften. Det är också skälet till att vad ett konstverk berättar alltid underordnas hur det berättas. Rosdahl har ett budskap som hamnar [sic] om ett samhälle i konflikt med sig själv, en tillvaro i ett tillstånd av upplösning.”

Petersson tycks säga att konstvärldens agenter och då särskilt kritikerna kan se verk som öppnar nya möjligheter eller inte. Petersson säger ingenting om vad detta skulle vara för några verk, vi har länge väntat på något som skulle få konstvärlden att ”öppna upp”. Kritikerna må väl främst, och då alltså Petersson själv, vara den instans som skall bekräfta den legitimerande maktens anspråk. Därmed blir det en intressant knut på hans artikel. När han skriver om öppna-upp-arna så kan man undra om det blir något öppna upp om kritikerna menar att det har öppnat sig.

Däremot har jag svårt att förstå logiken i hur han kommer fram till ”skälet till att vad ett konstverk berättar alltid underordnas hur det berättas”. Denna väsentliga, för att inte säga avgörande, aspekt på konstens identitet var självklar under modernismen. Med socialkritiken trodde konstvärlden att det skulle vara möjligt att gå direkt in i den politiska världen och med blotta kraften av konstens självklara storhet förändra världen.

Han skriver inte precis glasklart, den gode kritikern. Jag har tuggat det här flera gånger:

”Om allt är föränderligt utom den samhällsordning under vilken vi verkar får estetiken en politisk funktion: att omvandla information till något vi kan greppa. Att förankra abstrakta skeenden i en plastisk närvaro vi kan förhålla oss till.”

Den senare delen känns dock igen. Tänka sig, konsten kan ändå. Vad jag särskilt undrar över är vem som avses med ”vi”. Är det konstkritikerna som äntligen, genom konsten, kan greppa informationen om det politiska samhället?

”Öppna-upp-konst” är inte så svårt. Tag ett ämne som inte är relevant, men gärna att det är känsligt. Lägg sedan huvuddelen av energin på formen (distansen), återigen på ett icke-relevant sätt. Då har vi en öppna-upp-konst. Kommer garanterat att inte fungera utan måste förses med den hötapp som skall få kritiker och andra att nafsa.

 

Victor Rosdahl: Elineberg, 2010

Det här inlägget postades i Biennaler, Konstkritik, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.