Del 1120: Curatorn spelar teater

Den åttonde Shanghaibiennalen pågår till den 28 februari 2011. Vanligtvis brukar det inte bli några större efterdyningar av asiatiska biennaler men den här har ett visst intresse. Det här med internationell uppmärksamhet innebär naturligtvis att konstvärldens dominerande institutioner och agenter intresserar sig. Fortfarande styr västvärlden begivenheterna.

Receptet för utställningar är alltmer enligt schablon. Curatorteamet bestämmer ett tema som tämligen sällan fungerar, det kan vara för brett, för obestämt, alltför politiskt ambitiöst eller en vag motivering för en utställning som vill ha publik, kontakt och uppmärksamhet. Efter att temat kritiserats återstår att slå fast att det finns en rad intressanta enskilda konstnärsinsatser och att arrangemanget av installationerna (i praktiken är numera allt som ställs ut installationer) fungerar bättre eller sämre i sina kombinationer.

Konstnärerna kan inte göra så mycket eftersom det är curatorn som styr. Därmed ges också initiativet till curatorn. Sedan länge har det diskuterats om curatorn också skapar konst genom att regissera utställningen. Tills vidare får man säga nej till detta. Konstvärlden betraktar inte curatorn som konstnär utan som just curator. Visserligen kan det utan vidare framhållas att arrangemanget i praktiken kan operera som ett metakonstverk, men det bedöms ändå inte som konst. En curator kan inte ställa ut. Så är det, lustigt som det låter. Men det blir för mycket för konstnärerna om deras verk skulle reduceras till delar av ett större konstverk.

Det hjälper inte om curatorn tillika skulle vara konstnär. Maurizio Cattelan ansvarade för Berlinbiennalen 2006 men den betraktas inte som ett av hans verk. Men teoretiskt sätt skulle curatorn kunna leverera konst.

På Shanghaibiennalen har curatorteamet med Gao Shiming som ledare arrangerat utställningen som en teaterpjäs, en repetition inför en utställning – och där är det tänkt att biennalen skall befinna sig.

Akt 1 har fått namnet ”Ho Chi Minh Trail” och handlar bland annat om hur det skall gå till i biennalen för att flytta perspektivet från skapande till repetition. Akt 2 är ett huvudnummer som garanterar internationell uppmärksamhet: Filmen A Guiding Light av Liam Gillick and Anton Vidokle har producerats för den här biennalen men visas också på andra platser som New York och Berlin. Några konstnärer och curatorer får svara på frågor om biennalen vilket sker med sammankoppling av den amerikanska såpalångköraren Guiding Light. I akt 3 kommer själva utställningen som med det givna konceptet blir mindre intressant men ändå med en rad starka videokort. Inte minst Isaac Juliens film Ten Thousand Waves som handlar, på hans poetiska och långsamma sätt, om de kinesiska immigranter som plockade musslor i North England Bay of Morecambe. De kände inte till att tidvattnet var på väg och endast en av de 23 överlevde.

Akt 4 handhas av curatorteamet WHW från Kroatien (som höll i senaste Istanbulbiennalen) och det handlar om Jugoslaviens upplösning, Akt 5 som berör relationerna mellan Indien och Kina är en teorimuskulös tillställning med föreläsningar och seminarier. För den som är insatt i dagens postkolonila teorivärld är den här namnraden imponerande: Homi K. Bhabha, Dipesh Chakrabarty, Partha Chatterjee, Geeta Kapur, Prasenjit Duara, Sarat Maharaj, Ashis Nandy, Tejaswini Niranjana. En tanke är väl att göra detta till en utomeuropeisk affär men som jag har framhållit är samtliga dessa representanter i praktiken en del av den västerländska diskurshanteringen. Att göra den postkoloniala diskussionen till något som inte är västerländskt är förstås väldigt västerländskt.

Repetition istället för kreation och organisationen och förberedelsen som det centrala innehållet. Curatorrollen som har blivit alltmer stagnerande har här funnit i varje fall en något oväntad vinkel. Frågan är om det kommer att ha någon betydelse. För även om man flyttar konsten från dess aktiva roll som utställning till förberedelse till utställning kommer man inte ifrån att vinsten är tillfällig. Vi kan nog ana att det inte finns någon vinnande föreställning som följer på denna repetition. Konstvärlden blickar mot sig själv och undrar vad den håller på med. Svaret lär dröja, men Shanghaibiennalen är värd att notera i biennalernas mångfald.

Milou Allerholm har skrivit om biennalen i DN och Fredrik Svensk i norska Kunstkritikk. Det finns också en artikel i New York Times

.

Publicerat i Biennaler, Tillståndet i konsten 2010 | 3 kommentarer

Del 1119: 11 sekunder för mycket i Washington

Yttrandefriheten har blivit ett allt hetare ämne. Det senaste tillskottet i konsten kommer från Smithsonian’s National Portrait Gallery där “Hide/Seek: Difference and Desire in American Portraiture” har framkallat aktiviteter från den kristna högern. Ett 11 sekunder långt utdrag ur en video av David Wojnarowicz (avled 1992 i AIDS), A Fire in My Belly (1987) har fått ropet på censur att skalla. Videons innehåll handlar om AIDS på ett ganska brutalt och energiskt sätt. En scen som återkommer flera gånger är myror som kryper över ett krucifix.

Ordförande i  Catholic League, Bill Donohue skräder inte på orden:

“It would jump out at people if they had ants crawling all over the body of Mohammed,” said Mr. Donohue, who has criticized the institution for displaying works by other artists he considers anti-Catholic, “except that they wouldn’t do it, of course, for obvious reasons.”

He added: “I’m not going to buy the argument that this is some statement about some poor guy dying of AIDS. Was this supposed to be a Christmas present to Catholics?”

Lägg märke till hur han hakar på genom den rådande försiktigheten gentemot Islam och sedan populistiskt förstärker sina synpunkter. Den kristna högern är smartare och har också bättre maktpositioner. Donohue levererar den vanliga och effektiva salvan:

“If the government cannot take the public’s money and pick its pocket to promote religion,” he said, “why is it O.K. to pick its pocket and assault religion?”

Museet beskriver utställningen på sin hemsida så här:

”This is the first major museum exhibition to focus on sexual difference in the making of modern American portraiture. ‘Hide/Seek’ considers such themes as the role of sexual difference in depicting modern America; how artists explored the fluidity of sexuality and gender; how major themes in modern art—especially abstraction—were influenced by social marginalization; and how art reflected society’s evolving and changing attitudes toward sexuality, desire, and romantic attachment. ”

Men det slutade ändå med att museiledningen tog bort videon. Samtidigt har man utfärdat en deklaration att man står med fasthet bakom utställningen. Ytterligare ursäkter handlar bland annat om att det är fördelaktigt att Wojnarovicz video fått så stor uppmärksamhet. Säkert är detta riktigt men man kommer inte ifrån att det igen är ett fall av konstcensur där blasfemiproblemet blir övermäktigt.

Censureringsproblematiken brukar följa ett bestämt mönster: Först kommer publikargumentet Det finns dem i publiken som är känsliga för sådant. Även om det satts upp varningsskyltar kan man inte vara säker. Sedan kommer inte det andra argumentet: De som klagar har ett stort inflytande på tilldelningen av medel till museerna. Detta senare argument innebär flera möjligheter. De utställningsansvariga kan framhärda att visa det som krävs censurerat. Sedan sparkas de ansvariga och allt blir frid och fröjd igen. Eventuellt kan de klagande gå till domstol där de alltid förlorar. En förlust som de alltså lätt kan kompensera genom att aktivera personalförändringar på museerna.

Det är svårt att föreställa sig en liknande åtgärd i Sverige. Här är ännu Kristendomen lovligt byte. Än så länge. Den falang som är entusiastisk för religionskritik mot Islam, kommer den att visa sitt missnöje för censurinterventionen i Washington?

 

David Wojnarovicz: A Fire in My Belly, 1987

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, debatt, om utställningar m m | 1 kommentar

Del 1118: God Jul och skandalöst skändande

Föreningen Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén har idag skänkt världen ännu en debattartikel i ett ämna som fortfar att engagera en stor publik. När man läser inser åtminstone jag att denna förening knappast förmår annat än att öka misstänksamheten mot Islam och muslimer. En av författarna Kitimbwa Sabuni har i en tidigare artikel kallat Nalin Pekgul för ”ett eko av Jimmie Åkesson”, vilket torde vara en något svårsmält diet. Rejält religiöst är hela gänget och då är det lätt hänt att tron övermannar förnuftet. De har t ex ännu inte lärt sig att antisemitismen under 30-talets Tyskland inte handlade om en religiös minoritet utan var kristallklar rasism. Givetvis är de inte nådiga mot en viss konstnär ”skandalöst skändande” och de passar på att återigen vilja jämföra religiösa symboler med verkliga händelser. Profeten är för dessa, som tror att Profeten är den perfekte (inte ens människa), så verklig och så helig att han skall undantas från kritik. Så blir det den muslimska favorit i repris: När det handlar om att skoja om antisemitismen, då ställer inte redaktörerna upp för yttrandefriheten. Men när profeten skojas med… Den ärevördiga föreningen anser också att det är ett svårt fel när tidningsredaktörerna önskar sina läsare God Jul. Den gäller inte för hela befolkningen.

Vad jag gärna skulle vilja veta är i vad mån den här fyrväpplingen representerar de svenska muslimerna eller om det är en extremgrupp som får luft under vingarna i dagens känsliga klimat då allt i denna fråga skall tas i med tång.

Jag tar ändå till mig det de skriver om att uppmärksamma hela befolkningeni och framhäver därför en utsatt minoritetsgrupp som säkert kan räkna med muslimskt stöd.

Profeten har kastat turbanen och ställer som transrondellist upp för de utsatta och kan säkert räkna med kommitténs stöd.

Publicerat i debatt, Muhammedsaken, Teckningar | 23 kommentarer