På Kunstkritikk skriver Frans Josef Petersson om forskningskonsten. Han tillhör, liksom jag skeptikerna. Det tycks vara så att de som stöder detta företag är de som medverkar och åtnjuter dess ekonomiska och tjänstemässiga fördelar.
Är Bananskolan en väg ut ur akademiseringen? Tänker vi lite vidare kan bananen tjäna som frihetssymbol i konsten. För att godkänna som högkvalitativ konst skall forskningskonst bedömas av en helt utomstående kommitté. Kommittén kommer inte att ta upp annat än sådant som har blivit underkänt och som innehåller ett avsnitt om bananer.
En sak som behandlas i artikeln (som utgår från en paneldebatt i ämnet) är hur mycket inflytande forskningskonsten har utanför de egna korridorerna. Rektor Maria Lanz menar att den har resulterat i en mängd verk som har visats på Moderna Museet och i Venedig. Petersson ser det som problematiskt att farsoten sprids och det kan han ha rätt i. Men mitt intryck är att den inte har haft något större genomslag i större sammanhang. Men där finns en annan fara. Den andra sidan av akademiseringen, hela teori- och seminarieångvälten med postkolonial teori, klimat, genus, queer, identitetspolitik etc.
Vi måste tillsammans arbeta för en hållbar konstutveckling. Det gäller framför allt att begränsa de akademiska utsläppen.
Nå, i en annan del av världen protesterar medverkande konstnärer på Bangkokbiennalen mot landets begränsade demokrati. Det verkar vara, för en gångs skull, en vettig insats. Artnet förmedlar den intressanta informationen om vilka kända konstnärer som inte har skrivit under: Andres Serrano, Bill Viola, Rirkrit Tiravanija, Yoko Ono, Marina Abramovic.
