För att fördjupa mitt förhållande till den fråga som jag länge arbetat med, ”Vad är samtidskonst?” begav jag mig till Lunds konsthall för att se fyra konsthögskoleelever visa resultatet av ett större samarbetsprojekt som inleddes 2009 mellan skolorna i Malmö, Braunschweig, Lissabon och Ramallah. Temat är ”Flykt” (”Escape”).
Att bli konstnär idag är i det närmaste omöjligt om man inte har gått på en konsthögskola eller åtminstone ha gått på tillräckligt många förskolor (vilka i dag har samma inställning till konsten). Redan när jag 1988 började min lärargärning på Kunstakademiet i Oslo fanns det en klar uppfattning om hur skolan skulle förändras. Mer teori, mera verbala elever, konceptuell inriktning. Mot detta stod det modernistiska måleriet som snart kom att dra det korta strået och därmed segrade det som vi får kalla för Det Undersökande Projektet som är en samlande benämning på hur konsten sedan dess har kommit att te sig. Från opposition till standard, för nu är detta standard på alla konsthögskolor. Den dröm som fanns i den modernistiska världen om att skydda studenterna från de internationella trenderna är bortjagad och de internationella trenderna äger lika mycket rum på skolorna som utanför. Vill man vara lite elak kan man skriva att konsthögskolorna återigen har blivit konstakademier där man lär ut vilka formler som är gångbara. Några alternativ finns det inte, man blir internationell samtidskonstnär, det finns ingen som man kan göra uppror mot, alla är överens, unga som gamla, att den rätta vägen är den rätta vägen.
Självfallet kan det ändå göras intressanta projekt och lika självklart är att varje individ kan finna en egen profilering. Det socialkritiska perspektivet är grundkursen i konststudier. Alla konstnärer kommer för den skull inte att formulera sig i aktivistiska termer eller ens röra vid direkta politiska ämnesfält. Men det kommer ändå att skrivas in i en socialkritisk tillhörighet. Identiteten ligger där sedan den estetiska har gått förlorad.
Med detta sagt kunde jag konstatera att utställningen flykt bjöd ungefär på vad jag hade förväntat mig. Man gör sina projekt och man formulerar sig. Några av studenterna är mera undflyende och poetiska men de flesta har en klar målinriktning. Projekten förklaras också i katalogen med konstnärernas texter. Resorna till de olika orterna profileras sammanfattande i katalogen: I Tyskland möter man nazismens och kommunismens fasor, i Lissabon postkolonialismens fasor, i Palestina Palestinakonfliktens fasor och i Sverige blev det galenskapens kreativa potential i form psykiska anstaltsteckningar. Klart nog är det oerfarna konstnärer som jag inte tycker att man närmare skall nagelfara. Några av projekten kan jag ändå kommentera. Lissabongruppen, som genomförde ett projekt om att göra en utställning där de delegerade uppgifterna till utomstående, tänkte sig att de hade brutit sig loss från det som är påbjudet att bryta med: Ett konstverks originalitet och autenticitet. Men eftersom verket är processuellt så blir det ändå autentiskt och en smula originellt. Konstteori är inte något som har en central plats i skolorna eftersom det mest handlar om teorier kring det sociala och politiska. Tidigare tecknade man antika gipser och modell, idag modellerar man i den sociala plastiken.
Professor Gertrud Sandqvist kom med den enda värdering som gjordes kring något enskilt arbete: ”Detta är ett starkt verk” och visade då Majd Abdel Hamids (nu på skolan i Malmö, tidigare Ramallah) Pain Killers.
Majd Abdel Hamid: Pain Killers, pillerkapslar, 2010
Objektet är en modell av den berömda Klippmoskén, ”sinnebilden för en framtida huvudstad” som konstnären skriver. Konstnärer motiverar materialet med att förbrukningen av nervpiller har ökat i de Palestinska områdena. Verket är onekligen rätt fyndigt men också snabbt förbrukat, låst som det är i en given tolkning. En kritiker som jag talade med hade ett överraskande marxistiskt alternativförslag: Religion är opium för folket…
Thale Vangen: Edens hål och Lydia Paasche nittio gånger tvåhundra
Den svenska konstkritiken har äntligen förnyats. Nils Forsberg visar vägen i Expressen.
Lexikon:
Privat (priva’t) i slagdängan ”Det privata är politiskt”. För att undgå det totala raset bör man skriva ”Det privata är inte politiskt”. Sanningshalten i båda uttrycken är densamma, alltså ad libitum.
Men överallt råder inte samma kollektivism som i Sverige. Några undantag jag sett på internet gör tekniskt detaljerad surrealism, till exempel. Det måste dock vara ett litet fåtal i världen som lever på digital konst, undantaget dataspelsbranschen där det är ganska många designers anställda (men dom heltidsanställda brukar nog vara Art Directors istället för rena konstnärer). Över hela världen finns också bildkonst som kopplas till musikrörelsen, och där är det inte heller någon socialkritik, samma där dock, inte jättemånga som lever på det, det är i alla fall inte en massrörelse. Såg också en dokumentär om konstnärerna i East End och där var det abstrakta målningar som gällde (det var intressant, dock ej expressionism som jag vanligen brukar föredra). Sedan kan man inte kalla skulptörerna för socialkritiska heller, ens i Sverige. Så det finns parallella världar, men ingen motrörelse mot trenden, och jag ser inget behov av det direkt heller, utom möjligen att det är lite för lite retrofuturism, men även mekaniska underverk går det att hitta på nätet (digital konst, hög kvalitet). För övrigt, anser du att taturerare är konstnärer? Eller är det design?
Chaan. Samtidskonsten i den form jag beskriver den är ingen liten rörelse och rör sig inte om ”ett litet fåtal”. Du kan bara se hur många utställningar som produceras varje år, En inte obetydlig del av verksamheten finansieras genom stipendier, men man får också räkna med att åtskilliga får ha andra arbeten. En tatuerare är vanligtvis ingen konstnär. Inget man behöver tycka om. Om en taturerar är verksam i konstvärlden blir han konstnär. Tatueraren vänder sig inte heller till konstvärldens institutioner. Lätt att se efter genom att kontrollera om han finns med på artfacts.
Jag ser inte varför hud skulle vara något undantag utifrån ett teoretiskt perspektiv. Däremot har har man i praktiken sina egna institut. Nuförtiden finns det nästan inga tatuerare som inte kan rita egna motiv. Vad skulle tatuerare behöva konstinstitutionerna till? Det jag säger är att det finns självständiga alternativ till socialkritisk samtidskonst, till exempel tatuerarna. Där gör man motiv som bör tåla att tittas på, och bedömas, varje dag i 50 år, dvs ha en viss kvalitet. Tanken är skrattretande att de skulle behöva Artfacts för bekräftelse, eller några andra konstinstitutioner. Man har sina egna mässor varje år. Att tatuerare en gång i tiden gjorde enbart enkla motiv med låg verkshöjd spelar ingen roll idag. Visserligen är väldigt många tatueringar som gjörs idag alldeles för dåliga, men samma gäller det som ställs ut som konst. Det mesta som godkänns, både inom tatuerarskrået och konstskrået, hade man kunna varit utan. Mycket av samtidskonsten verkar också bara göras för en utställning, därefter är det skräp. Typexempel skurborstar i en hink betong som du postade. Knappast något som går att sälja (vilket iofs inte är ett krav).
Tyvärr så lyckas inte alltid ambitionerna att fylla påsen fullt ut, förflackning är samtidskonstens dilemma, samtiden finns där men konsten är borta.
Jag är skeptisk…
Chaan. Du tycks inte riktigt förstå att konstvärlden bestämmer. Vad du tycker gäller inte även om du menar att du har rätt. Det som skall vara något och det som skall vara kvalitet måste bekräftas. Sedan kan man ironisera över bekräftarna men de har ett obönhörligt tolkningsföreträde. En tatuerare är verksam i tatuerarvärlden och inte i konstvärlden. Artfacts är ingen bekräftelse utan ett sätt att registrera de redan gjorda bekräftelserna.
Mohammad. I konsten är det så att konsten aldrig har varit där. Tidigare har man kunnat bygga tillräckliga kulisser för att de skulle verka som om det fanns något. Ungefär samma sak som i religionerna. Det har aldrig funnits några gudar i dessa människobyggda miljöer även om de kan se exotiska ut.
Liknelsen konst visa religion var det smartaste inlägg
jag läst.
Artfacts bedömer inte konst utan konstnärer och borde därför heta Artist- och inte Art- därutöver är det inte Facts utan Rank. Siten innehåller ju inte fakta om konst utan är bara en tävling i sin simplaste form. Artistrank således. Kapitalism är ju väldigt trendigt i världen just nu och därför fungerar Artfacts som måttstock där man rankar utifrån konstnärers popularitet bland dem med pengarna. Jag tror detta bara kommer bli värre och värre närmaste åren under USA’s ökande inflytande tills bubblan Artfacts spricker. Artfacts kommer säkert finnas kvar länge sedan men inte i form av något som intellektuella (i alla fall inte i formen självständiga tänkare) hänvisar till. Utan det kommer tas för vad det är, simpel ranking utifrån ekonomi. Med amerikanska mått mätt är Andy Warhol den framgångsrikaste konstnären eftersom framgång i USA betyder pengar. Det betyder inte att Warhol har gjort något med verkshöjd utan det betyder att han gjort konst som gått att sälja.
Ett till försök med länken. Exempel med målningar utförda av tatuerare på duk i naturlig människostorlek:
http://designtaxi.com/news/19355/ChinaStylus-Red-Dog-Studio-present-SKIN-INKS-Tattoo-Art-Exhibition/
Chaan. Inneboende verkshöjd, ja, snart blir du väl religiös också. Inneboende verkshöjd, om det nu skulle finnas något sådant måste bekräftas. Annars blir det bara en personlig åsikt. Det finns ingen konst utanför konstvärlden. Vem skall bekräfta det? En konstvärld utanför konstvärlden? Artfacts rankar konstnärer men en konstnär är sitt eget varumärke och det är vad saken handlar. Dock måste konstnären ha en produktion och den produktionen måste bekräftas. Artfacts registrerar utställningar, fast jag förstår inte vad du menar med dem med pengar? En lång rad institutioner som t ex Apex Art eller Berlinbiennalen, vilka har starka ställningar i artfacts (och i konstvärlden) har inte mycket pengar t ex. Artfacts är ett avtryck av konstvärlden. Artworld rules det kan inte vara annorlunda.
Jag företräder också en rad åsikter som inte skiljer sig åt från de gängse i konstvärlden. Men mitt intresse är främst att beskriva, vad jag själv anser spelar mindre roll, konstvärlden har sina uppfattningar oavsett det. Jag förstår inte varför du hackar på artfacts som alltså bara är ett avtryck av konstvärlden som den fungerar och hur den värderar. Warhol är inte någon amerikansk ståndpunkt. Warhol är man överens om överallt, men amerikansk konst var den överlägset starkaste profilen från 1950-talet och fram till omkring 1990.
Tatuerare kan göra gästspel i konstvärlden men förmodligen blir det inte mycket mer än så.
Hej,
Du som har gjort denna teckning som är så poppis kan väl som konstprojekt göra en takmålning i en moské av profeten naken med en gris? Jag är säker på att muslimerna förstår det roliga i sammanhanget och du blir säkert förlåten för hunden som de av outgrundlig anledning inte tyckte var skoj.
Jag bidrar med 5.000:- om du nappar!
Vad innefattas då av konst i samtidskonsten om konsten inte är där mer än som en kuliss?
Bekräftar du inte just vad jag påstår? Samtiden finns där men konsten är borta….
Är det då inte bättre att använda det givna relevanta begreppet för fenomenet dvs samtidskuliss eller kulisskonst eller sammantaget, samtidskulisskonst?
Dras inte samtidskulisskonsten också med en nördig språklig överbyggnad som egentligen skulle stå för sig självt?
”Rätt fyndigt men också snabbt förbrukat, låst som det är i en given tolkning.” skriver du om pillerburksmoskén.
Detta omdöme synes tyvärr omfatta samtidskulisskonsten som sådan.
Fortfarande skeptisk…
Mohammad. Min position i ämnet är att konsten är ett tomt begrepp som tidigare fyllt med romantisk övertro på geniet och dess förbindelse med någon översinnlig natur. När detta stoff har falnat står vi där med att göra något intressant av det begrepp som har etablerats. Och jag vill säga att det går hyggligt bra även om konsten just nu genomgår en (av sina många) kriser. Jag menar inte att det är något fel på samtidskonsten. I den takten den produceras måste det mesta vara måttligt upphetsande. Din utskåpning av hela samtidskonsten är inte rättvis och de inser du säkert. Det skall mycket till att skaffa sig en överblick av detta väldiga material. Men jag skall tänka på dig och se om jag hittar något som skulle kunna fall dig på läppen.
Låt oss köra ut muslimerna från väst en gång för alla. Vi kan inte släppa in en varg i fårakäder och låta dem på våra skattepengar hota oss till lydnad under sharia.
Det är så. Det finns en objektiv sanning och det finns objektiv verkshöjd – detta är raka motsatsen till religion. Religion är när man såsom konstvärlden går ihop och skapar människotillverkade dogmer såsom till exempel att den mest ekonomiskt framgångsrike konstnären (eller möjligen drog han in ännu mer pengar till andra inom konstsfären, och krediteras nu för det, jag är ingen Warhol-kännare) skulle vara nummer ett som på Artfacts. Om man hör namnet artfacts tänker man osökt på da Vinci och de andra stora europeiska konstnärerna och går in på sidan. Inte ett ord. Istället en amerikansk bettlare som lyckats prångla ut fula tvålullslådor och kopierat upp en enkel Elvis-silhuett under förvändningen populär-konst. Nåja, fungerade gjorde det. Men det gör det inte till stor konst. Konstsvindleri är det på pricken.
Tatuerare är bara ett exempel på skrå där man gör konst utanför konstvärlden. Ett annat exempel är konstfilm. Där kan man få pengarna från Filminstitutet istället för konstinstitutionerna.
Sedan är det vanligt att en person i Sverige (oftast en skulptör) anställs av kommunen för att göra offentlig konst – detta sker då i direkt samarbete med någon ansvarig kulturnämnd utanför konstvärlden.
Jag skulle tippa att i Sverige görs 80% av konsten (undantaget konst som oändligt repetetivt landskapmåleri och väggutsmyckning i vardagsrum etc) inom konstvärlden och 20% utanför. I länder med mindre kollektivism är det än mindre – 60% kanske.
Chaan. Alla har rätt till åsikter. Om du menar att det finns en objektiv sanning är du väl närmast att betrakta som en extrem form av logiskt positivist. Men hur skall du bevisa att det förhåller sig så? Och vem är intresserad för att inte tala om vem som skall bekräfta en sådan åsikt som idag inte längre fungerar, det fanns alltså funderingar i den här vägen under mellankrigstiden. Din vulgärtolkning av Warhol är vad man kan kalla för populistisk ”skall det där vara konst”. Som med allting annat blir konstnärer som profilerat sig ekonomiskt intressanta när de blir historiska. Men du kan följa t ex Berlinbiennalen eller Istanbulbiennalen där det inte finns några stora pengar och där de deltagande konstnärerna har andra profiler än investeringsobjekt.
Men du tycks inte förstå att det inte kan finnas konst utanför konstvärlden. Det måste bekräftas och det räcker inte med att du påstår något. Det räcker kanske för dig och då för du vara nöjd med det i din lilla värld.
Dessutom har du slukat konstvärldens konventioner genom konsthistorien. Da Vinci konstnär skriver du. I vad mening då? På hans tid fanns överhuvudtaget inget modernt konstbegrepp och något annat som vi kan förknippa med det finns inte.
Relativism är personliga åsikter. Det finns en verklighet. Saker förhåller sig på ETT sätt. Sedan kan man ha mer eller mindre uppfattning om verkligheten, det som inte är sant är bullshit, och relativism brukar ofta utnyttjas i argumentation av rovkapitalister.
Konstvärlden är en praktisk ekonomisk konstruktion – inte en teoretisk. Det som stöds och priviligieras av konstinstitutionerna är konst – därför att det är detta konstvärlden vill ha det till. Detta är det institutionella konstbegreppet. Konstvärlden är ju professionell alltså vinstdrivande. Då vill man inlämma verk som passar in i ett rationellt-ekonomiskt ramverk. Därför blir också fältet strömlinjeformat. Precis samma sker inom musikvärlden. Klassisk musik var väldefinierad till formen – men med en viss variation inom ramarna. På samma sätt har popmusiken ända sedan den uppstod i England på 60-talet varit strömlinjeformad – alla vill vara nästa Beatles.
Men det räcker inte för att definiera konst. Visst kan konstvärlden få sköta nomenklaturen och försöka sätta de teoretiska gränserna men patent på idén om konst – det får man inte. Idéer tillhör intellektuell allemansrätt. Som sagt – det är därför författare och journalister också svänger sig obehindrat om konst. Därför kommer konstvärlden åka på däng om man hittar på något vansinnigt. Man måste bedöma verk ett och ett, och de som hamnar över tröskeln för verkshöjd är konst. Helt oavsett ekonomiskt värde. Dock är ju dyr konst normalt sett en fingervisning om verkshöjd men det finns gott om undantag också. John Lennons lapp han skrev A Day In The Life på gick för 1.2 miljoner US dollar förra året – lika dyr som vilken konst som helst – och den bör ju behandlas som konst (konserveras på något sätt kanske, kanske visas upp). Men ur den teoretiska synpunkten, verkshöjd, så är den inte konst. Utan den är egentligen ett samlarobjekt, en artefakt.
Om man mäktar att bedöma verk från fall till fall blir tatueringar över en viss verkshöjd naturligt konst – liksom konstfilmer – som i övrigt inte har några kopplingar till konstvärlden.
Konstvärlden är i första hand ett ekonomiskt begrepp. Dess tentakler når inte tatuerarna eftersom dessa lever bra på att utföra konst alldeles av sig själva – konstfilmen nås inte heller – eftersom man klarar sig själv med filmstöd. Konst utanför konstvärlden – no doubt. Skulptörer stödda direkt av samhället, konst utanför konstvärlden, i de fall det är outbildade (inom konst) som godkänner projekten.
Märkligt att du stödjer Artfacts som placerade dig över plats 10 000 när du i själva verket var den konstnär som fick mest mediabevakning av alla under 2010.
Och ja, det är inte helt fel att kalla Warhol vulgär. Amerikansk vardagsdesign är nog världens fulaste kommersiella design. NHL-tröjorna till exempel och american airlines, Fed-ex. Fula logotyper och bleka färger i smaklösa kombinationer. Brillo-boxarna ser faktiskt bättre ut i svartvitt. Och som alla normala förpackningar faller det under design. Visst – det är en happening att han gjort kopior av något som redan finns, men verkshöjden på lådorna når inte upp till konst. Vem som helst hade fått idén – och någon särskild hantverksskicklighet behövs inte heller och därför har den spritt sig. Det minsta han hade behövt göra för att nå upp till en tillräckligt originell idé för att få in lådorna under konst vore att göra 300 och klä in ett stort rum med dem på något finurligt sätt. Och åtta Elvis-kopior. Vulgärt? Ja. Elvis-silhuetten är konst men det är vulgärt att upprepa den 8 gånger på ett ark.
Leonardo da Vinci har gjort världens mest kända teckning och världens mest kända målning. Ingen toppar det, inte heller Michelangelo, världens näst mest kände konstnär genom tiderna.
Chaan. Ditt inlägg visar att världen är full av egenutnämnda tyckare. Du tycker som du skriver och det kan man göra. Men vad betyder förutom att du berättar om vad du gillar?
Lars Vilks,
Du skall inte såga Chaans kommentar, den är i själva verket en ytterst stark, och intressant, problematisering av konstvärlden och dess preferenser.
Chaan sätter bla fingret på en det paradoxala förhållande att du, som en del av konstvärlden och härtill det institutionella konstbegreppets försvare, inte har nått högre på Artfacts ranking än på en förnedrande plats strax över den tiotusende.
Teorin håller tydligen inte, konstvärldens avståndstagande från the Mo-doggies var lika destruktivt kontraproduktivt som om ett Wikileads avslöjande.
Konstvärlden klär av sig självt och blottar en egoism av strömlinjeformade preferenser grundat på en yttrandefientlig etik och pragmatisk feghet.
Andy Warhol var lika vulgär i sitt konstnärliga uttryck som i sitt utlevande, han samlade dock samtidens kulturgestalter runt sig, lika lockade som flugorna av den välkända hundskiten.
Leonardo da Vincis mest kända teckning och Lars Vilks mest kända teckning skulle mycket väl kunna hänga sida vid sida…
Nej! Jag ställer mig bara skeptisk, i övertygelsen att det skapades bättre samtidskonst på Warhols tid även om den av någon obskyr anledning att den inte räknas dit.
Jag får tyvärr intrycket av att samtidskonsten blivit något av ett nytt manchettyrke…
Först och främst skall man inse att konstvärlden är som den är och så skall den också beskrivas. Sedan kan var och en mena att man är så mycket bättre än alla i konstvärlden som inte förstår någonting. Men så enkelt är det inte. Chaan kan inte tillräckligt mycket för att se att det inte är så lyckat att enkelt tycka sig förbi problemen. Ta t ex hans utskåpning av Brillo Boxes. Ett utmärkt stycke kommersiell visualitet utfört av konstnären James Harvey. Han var abstrakt expressionist och höll strängt isär sin verksamhet som konstnär resp designer.
Du är hård mot Warhol och det finns mycket man kan kritisera. Men samtidigt hade en del bra idéer inte minst under 60-talet. Det är främst där han hör hemma, strax före konceptkonsten.
Att jag har en tillbakahållen placering är till stor del mitt eget fel eftersom jag inte gör särskilt mycket för att befrämja min karriär. Min profilering går ett annat spår och blir ett alternativ men förr eller senare måste det bekräftas av konstvärlden. Men jag har inte brått med det, att bekräftas har också uppenbara nackdelar om man är intresserad av att skapa alternativ.
Jag har förklarat att konstbegreppet är större än den praktisk-ekonomiska konstsfären. Jag har tagit upp massor av exempel som stödjer det. Om det är lönt så kan jag förklara hur konstbegreppet bör behandlas.
Det är alltid lönt att diskutera de här sakerna. Men först och främst får man välja väg. Antingen har man den romantisk-essentiella uppfattningen som man har i konstvärlden att konsten har funnits alltid och är något ursprungligt som alltid dyker upp. Eller som jag menar, konstbegreppet skapas av människan. I det senare fallet blir det precis som man önskar, men problemet är att få det giltigt och inte bara vara en personlig uppfattning. Om du t ex anser att kosntbegreppet är större än vad konstvärlden tror måste du mena att konstvärlden inte har fattat galoppen men att du nu upplyser dem så att de kan ändra sig.
Nej jag säger inte att konstvärlden missuppfattat något. Däremot missbrukar man det man vet på samma sätt som musikbranschen. Mammon.
Chaan. Vem är det som missbrukar i konstvärlden. Du menar väl att det sitter en liten klick och konspirerar och missbrukar. Jag nämnde tidigare Berlinbiennalen och Istanbulbiennalen. Hur missbrukar konstvärlden dessa arrangemang?
De som gör design och säljer som konst till exempel.
Vilka är det som gör design och säljer som konst?
(not so good at writing in Swedish, that’s why)
I think the dualist approach you suggest (LV) is a little too simple.
”Det är alltid lönt att diskutera de här sakerna. Men först och främst får man välja väg. Antingen har man den romantisk-essentiella uppfattningen som man har i konstvärlden att konsten har funnits alltid och är något ursprungligt som alltid dyker upp. Eller som jag menar, konstbegreppet skapas av människan. ”
”Först och främst skall man inse att konstvärlden är som den är och så skall den också beskrivas.”
Agreeing to the fact that the notion of art is created by people, does not automatically lead to everyone being in compliance with one single idea about what this notion should encompass. After all the term ”Art” is continuously changing, even fought over- and there does exist ”alternative” art worlds that sometimes merge with the one you talk about (institutions like the Berlin and Istambul biannuals) And sometimes don’t. They still exist.
The choices do therefore not only consist of accepting the Art world as ”it is” or remaining on the outside ”describing it”- There is also the possibility of choosing parts of it over other parts, taking part in the formation of ”it”.
Which you of course are doing (although right here and now in the periphery?) Anyway, the way you have viewed the exhibition seems very much in compliance with your preexisting theories about the art world, you don’t seem to be looking for any possible interesting works or even new or particular social questions or structures. So- there’s no chance of finding anything, is there? A discussion about possible strategies of escaping this cage of ”rules” within art education you describe might be a more interesting take on answering ”Vad är samtidskonst?” Observing how different artist/groups/ppl maneuver through this might requiere a closer look.
Ingrid, thanks for commenting. You are correct that I am generalizing necessary in a shsort comment. But still I think you can stick to the idea that the consensus is strong in the artworld. Yes, there are many alternative artworlds but they are not any real alternative. It is all about how you can achieve quality, how to get into the main networks in the ruling artworld. Basically art doesn’t change very much thorugh the years, there is the aesthetic approach (form and expression) and the conceptual (idea, aesthetic as a secondary quality). Contemporary art today (unfortunately it has not been given any name) is, even if it is global on a huge scale, not divided. The simple test you can do is to ask if a work can be in a relevant biennial or not. There is of course the possibility that a work that is not actually relevant can become relevant through curating. And that is curator’s jobb to summarize what is going on and bringing differences to similarities. The real problem is if some artists or some groups of artist want to challenge the international contemporary art system. Do they have a chance if the work and attitude they work with are considered not relevant?
Lars,
Skulle du kunna nämna eller visa upp ett ’konstverk’ som du tycker är så underbart att du skulle vilja ha det på din vägg men som inte alls platsar i konstvärden?
Jag har redan ett sådant på min vägg. Bilden föreställer en rondellhund.
Ja, den beundrar jag verkligen. Men kan du dra fram ett verk av någon annan konstnär/icke konstnär/amatör?
Love You so very much. Allt du säger allt du gör.
Buskis. Då tar jag en pedofilmanga.
”The real problem is if some artists or some groups of artist want to challenge the international contemporary art system. Do they have a chance if the work and attitude they work with are considered not relevant? ”
Well, that depends what the they want with their work, and is it always and only to get into the biannuals?
The ”alternative artworlds”, or peripheral ones do constitute forums for discourse and experience in themselves- although possibly not anything valuable or with quality according to your thoughts on the subject. Although the artworld you refer to is by no means small or insignificant, the people who lay out the rules for what is at any time in vogue, or ”rising up” from whatever subcultural or peripheral contexts are pretty small in numbers. The power seems to be quite concentrated. You could of course argue that these people are simply part of mechanisms derived from much larger political and social structures, but surely the decisive power does pass through a pretty ”narrow pipe”. Do you believe that the only relevant measure of art’s quality is how successful it is at maneuvering through this narrow power pipe?
Ingrid
The last question ”Yes”. The normal way of doing this is not conscious. Artist to there things and believe sincerely in them. If they are relevant, and normally they are if you are brought up into the tribe, they can be used. If you are lucky you will chosen to present the work in a good place and so on.
It is not necessary to participate in a biennial. What I mean is that the biennial, if you follow them for let us two years you will statements about what is relevant. And these statements are made by a variety of curator and they are all looking for anything that could be ”alternative”. Because they all want to do an alternative biennial.
If you want to make not a mainstream pretending alternative you must go against the international contemporary advanced artworld. And that it difficult and should be avoided if you do not feel that you have. Because interesting art can be made without creating an alternative.
Lars Vilks,
Pedofilmanga – äsch! Finns det inget som du tycker är så fint så det verkligen berör?
Buskis,
Du påminner om de fantasilösa reportrar som på 60-talet försökte få Bob Dylan att uttala sig om ”protestmusiken”.