Del 1186: Svensktoppar

Postat den 2011 25 februari av Lars Vilks

”If all things in the world can be considered as sources of aesthetic experience, then art no longer holds a privileged position. Rather, art comes between the subject and the world, and any aesthetic discourse used to legitimize art must also necessarily serve to undermine it.”

Så lyder det i presentationstexten till Boris Groys nya bok Going Public. Visst är det problem med all konkurrens som spirar runt konsten och aktningen för dess upphöjdhet är inte självklar. Konstvärlden försvarar sig med att den är så mycket bättre än sin okänsliga och okunniga omgivning men ett sådant argument är inte helt övertygande. Fast det borde vara det om konstvärlden spetsfunktioner gjorde en ansträngning till att ta sig ur den falska idealism som man lever i. För svensk del kan vi se att ”blott Sverige inga stjärnor har”. Inte för att stjärnkult är något eftersträvansvärt men att det inte blir någon är värt att fundera över. Ett område behöver storheter som kan tävla på de stora arenorna för att bli trovärdigt och väcka entusiasm. Endast har vi Nathalie Djurberg och frågan är om hon förmår att växa ut till en verklig målspottare.

För säkerhets skull har vi våra listor. Så avskydda i uppblåst seriösa konstsammanhang men när de skall tillverkas brukar intressenterna ställa upp och rösta. Tidningen Konstvärlden har ställt samman en lista över Sveriges 10 bästa konstnärer. Bland röstarna ingår bland andra Sara Arrhenius, Ingela Lind och Bukowskis Michael Storåkers.

1. Karin Mamma Andersson,

2. Cecilia Edefalk,

3. Ylva Ogland,

4. Nathalie Djurberg,

5. Ann-Sofie Sidén,

6. Johanna Billing,

7. Kristina Jansson,

8. Astrid Svangren,

9. Jens Fänge,

10. Christine Ödlund

Vad det här skall visa för något är svårt att säga. ”Populär kvalitetskonst i Sverige av konstnärer varav de flesta främst är verksamma i Sverige?” Fast Annika von Hausswolff får inte vara med. Kanske för att hon vann förra omröstningen? Inte heller Annika Larsson. Ej heller ser vi Carl Michael von Hausswolff, fast han har visat sig en del på hemmaplan. Den sneda könsfördelningen är överdriven men tendensen är inte ny. Listan är i detta avseende demonstrativ men en mera tillförlitlig lista ger en klar övervikt. Så här ser svensktoppen ut enligt artfacts:

1. Nathalie Djurberg 504

2. Johanna Billing 531

3. Ann-Sofie Sidén 643

4. Henrik Håkansson 663

5. Annika Larsson 841

6. Annika von Hausswolff 970

7. Miriam Bäckström 1076

8. Matts Leiderstam 1166

9. Klara Lidén 1232

10. Karl Holmqvist 1282

11. Carl Michael von Hausswolff 1289

12. Jonas Dahlberg 1362

13. Tobias Bernstrup 1506

14. Maria Friberg 1516

15. Magnus Wallin 1529

16. Annika Eriksson 1587

17. Cecilia Edefalk 1665

18. Annika Ström 1784

19. Clay Ketter 1791

20. Karin Mamma Andersson 1806

Djurberg har fortfarande inte nått högsta punkten i sin bana, men sannolikt har de efterföljande fram till nr 9 Klara Lidén gjort det. Lidén kommer att fortsätta uppåt ett bra tag till. Karl Holmqvist kommer nog inte heller att nå så värst mycket högre trots att han tillhör de relativt nyanlända. Övriga är veteraner och de är väl förankrade och Tobias Eriksson och Maria Friberg har kämpat sig tillbaka. Matts Leiderstam har också bättrat på sin position. Det är svårt att skönja några påläggskalvar förutom att Fia Backstrom (2287) förmodligen kommer att ta sig in så småningom.

 

Klara Lidén i farten: Paralyzed, video 2003

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m, Samtidskonst | 34 kommentarer

Del 1185: Vårt behov av Beirut: Walid Raad

Postat den 2011 24 februari av Lars Vilks

Walid Raad, libanesisk konstnär verksam i New York, visas på Bildmuseet i Umeå. Vägen till Sverige blev i det här fallet lång. Han slog genom 2002 då han visades på Documenta men hade då redan två Whitneybiennaler i bagaget. Sedan låg vägen till Venedigbiennalen öppen: “I feel that (Beirut) is one of those places that can stir a kind of lay fantasy in the Western art world,” uttalade sig den store Francesco Bonami som ledde den kaotiska biennalen 2003.

Visst fungerar det och Walid Raad hjälper till med den estetiseringen genom att blanda fakta och fiction. Han presenterar gärna diagram, modeller och inte minst arkiv. Han är bokstavligen synonym med Atlas Group (arkiven är, för den som orkar, lätt tillgängliga på nätet) som genomförde undersökningar av kriget i Beirut. Inte minst bilbomberna och med en teknik där han tog fasta på oväntade detaljer. 2002 var han känd som en icke-kommersiell konstnär som finansierade sin verksamhet genom att undervisa eller genom stipendier som han huvudsakligen fick i Europa. Dock omöjligt att stå emot konstvärlden och varför skulle han göra det? Idag är han uppfångad av galleristerna. Eller understödd, för allt annat är orimligt för en framstående exemplarisk kontemporär konstnär (ranking 258).

Atlas Group är alltså en föränderlig fiktion som han själv berättar:

”I say different things at different times and in different places according to personal, historical, cultural, and political considerations with regard to the geographical location and my personal and professional relation with the audience and how much they know about the political, economic, and cultural histories of Lebanon, the wars in Lebanon, the Middle East, and contemporary art. I also always mention in exhibitions and lectures that the Atlas Group documents are ones that I produced and that I attribute to various imaginary individuals.”

När SVT var på besök fick de inte filma eller intervjua Raad. Men den som vill stifta närmare bekantskap med denne intressante konstnär kan göra det på de två videor som återfinnas nedan. Den första är väldigt rolig och handlar om hur FBI blir ytterst misstänksam över de fotografiska och videoarbeten han har med sig i sin resväska. En praktfull kollision mellan konst och polisiärt arbete. I den andra berättar han mera direkt om sin kritiska inställning till USA. Där visas också ett avsnitt ur en övervakningsvideo (om den inte är producerad av honom själv) där övervakaren miste sitt arbete därför att han filmade solnedgången. I Beirut, strandpromenaden övervakad.

Så är vi där igen, där allt slutar och börjar: Konstvärlden konsumerar en spis som kittlar och fängslar och som under relevanta omständigheter genererar en estetik eller skall man säga ett undanglidande från den angelägna socialkritiken. I Umeå siktar man mer på det angelägna och fyller utställningstiden med en föreläsningsserie som inleddes med ”Nytolkning av shari’a” till försvar för medborgerliga fri- och rättigheter” av min trätobroder Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet. Dan Jönsson har recenserat i DN.

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m, Samtidskonst | 12 kommentarer

Del 1184: Einarsson och den skrämmande polisen

Postat den 2011 22 februari av Lars Vilks

Skall kritikern, för att visa sig som fullvärdig konstvärldsmedlem i det kontemporära, svälja hela fisken? Så lätt blir den anrättning som serveras på kultursidan en fantasi från den bildade medelklassens försök till inlevelse i världen utanför. Vad man nu skall där och göra.

Gardar Eide Einarsson har, vilket jag tidigare rapporterat, en muskelspännare på Bonniers konsthall med utställningen ”Power has a fragrance”. Jodå, makten har en doft men eftersom konsten är som den är blir ekot lätt besvärande. Eller egentligen inte alls. För vad kan man visa upp om makt i konsten annat än att man behärskar det kontemporära språket och att man vet hur slipstenen skall dras. Einarsson har varit skicklig på det och jag vill mena att han är en naturbegåvning. Det infann sig tidigt, jag minns honom som student och såg att han var exceptionell och försedd med den mångsidighet som är nödvändig för framgång. Framför allt är han en figurativ konstnär som avbildar lämpliga objekt. Och gångbart är att visa en blandning av lågkultur och konstkultur. Med denna kombination, serverad med en minimalistisk estetik som stram tygel, kan betraktaren ta del av kvalitetskonst. Einarsson har en imponerande 661 i sin ranking, grundlagd genom en elegant skejting genom biennalerna: Istanbul 2005, Whitney 2008 och Sydney 2010. Han kommer snart att gå förbi Ann-Sofi Sidén (643) och Johanna Billing (531). Men kommer han att klara Nathalie Djurberg (504)? Upplagt för en rysare.

Vad man utan vidare får vara överens är att det är bra, estetiken oantastlig, referenserna är genomarbetade, det sociala programmet inbäddat och överlämnat åt betraktarens egen fantasi. Nils Forsberg i Expressen låter sig inte överrumplas utan kommer med ett klart omdöme:

”Är det bra, då?
Nej, det är ju inte riktigt det.”

Man skall inte förledas att tro att Forsberg är igång med tyckandet. Han menar nog att hållbarheten är begränsad, att utställningen saknar den slagkraft som behövs för att tränga genom historien. Men just nu är det bra, riktigt bra. Och vad kan man mer begära av den globala världskonsten som är tvingad att producera kvalitet på högsta nivå varje dag? För att inte MacGuffin skall bli synlig.

Och visst fungerar det. Läser man Anna Orrghen i SvD ser man vad som händer när fisken sväljs hel. Jag hävdar bestämt att det intressanta i det kontemporära söker man främst i administrationen och logistiken: Se på handen och inte vart den pekar. Orrghen har dock häpnat och drar igång sin artikel med ”Vad händer med ett tecken när det flyttas från ett sammanhang till ett annat?” Ja, det låter spännande men när det flyttas till konsten, och på rätt sätt och på rätt nivå, blir det fest i konstens Kapernaum. Orrghen upptäcker sedan en världsbild som styrs av rädsla och inte minst rädslan för det främmande och för att inte synas. Hennes betraktelse når sin höjdpunkt i ”polisavsnittet”. Einarsson visar sina välkända bilder på poliser med batonger och det skrämmer recensenten:

”Och inför Batongövning 1-9, nio bilder av poliser tryckta på drygt två meter höga plywoodskivor som står lutade mot väggen i tre rader med tre skivor i varje rad inser man snabbt att man inte har en chans. Skulle man lyckas övermanna en polis, står där ytterligare två bakom.”

Man frågar sig varför Orrghen skulle behöva övermanna en polis. Jag har själv en tid haft mycket poliser omkring mig och vill påstå att de inte verkar vara ont sinnade. Därför kunde det vara rimligt att ge en alternativ formulering åt Orrghens polisofobi:

”Skulle någon lyckas övermanna en polis, står där lyckligtvis två bakom.”

Orrghen går på som ett urverk och klichén dyker också upp som slutfanfar:

”Att låna och förflytta en bild innebär alltså att osäkra dess betydelse, och i förlängningen även vår världsuppfattning.”

”Vår” är här ett centralt pronomen som troligen syftar på folket men som givetvis inte når längre än till den kontemporära publiken. Blott den kan avkoda och eftersom den redan har gjort det är ingen förändring att vänta.

Gardar tänker sig förmodligen inte sådana överdåd. Han är trots allt en konstnär som arbetar föreställande. Och det är han onekligen bra på.

 

Gardar Eide Einarsson: Batongövning. (Kan verka skrämmande för känsliga konstkritiker)

Publicerat i Samtidskonst | 19 kommentarer