På Rijksmuseum i Amsterdam visas Dora García performance /monolog Real Artists don’t have Teeth den 28 februari. Den får beskrivas som en lättsam institutionell kritik där konstnären ”examines the complexity in issues related to censorship, the involvement of artists with their audience and the meaning of mainstream and marginality”. Den har gått runt på flera platser och kunde även beses i Moderna Museets biograf i fjor. Jag kom att tänka på att det skulle vara intressant att mera ingående undersöka hur en riktig samtidskvalitetskonstnär beter sig och hur den hanteras. Inget man gärna tar upp i konstvärlden. Som Liam Gillick och Philippe Parreno brukade säga till varandra: ”Det är ingen tävling!” Men det är det ju.
Det slog mig t ex också vilken nesa det skulle ha varit om Eva Löfdahls utställning på Moderna istället hade fått äga rum på Liljevalchs. Små enkla signaler som beskriver var folk hör hemma och vem som är mest konstnär.
Den alltid intressante Ernst Billgren har kommit med en uppföljare på sin bok Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor. Den nya boken heter Vad är konst II 100 nya jätteviktiga frågor. Nå, var har vi egentligen Ernst Billgren? Inte lär han få en utställning på Moderna. Han är inte längre en relevant internationell samtidskonstnär med biennalbenägenhet. Om han någonsin har varit det. Det lockande i att tillhöra spetsfunktionen i konstvärlden, att vara en mainstream socialkritikisk kontemporär är nog inte heller något som lockar honom. Andra möjligheter gives och ingen kan förneka att det rullar på för Ernst.
Så var det boken. Den inleds med frågan om ”varför det första verket alltid blir bättre än uppföljaren”. Självklart kommer han inte själv undan denna fundering. Min uppfattning är att hans frågas innehåll stämmer med hans två böcker. Den första var bäst, lite överraskande och ännu med oskuldsfullt sikte på verkligt konstintresserade. Hans förra bok blev en bestseller och den här gången kan man förstå att han sneglar på den bredare läsekrets som nu har blivit målgrupp. Den här första frågan handlar inte om konsten vilket är lite synd eftersom det kunde ha blivit en intressant fundering. I konsten är det ofta svårt att skilja på vilket som är första verket. Vilken var Pollocks första drippingmålning? Och hur som helst blev nog uppföljarna bättre.
”Vad är provokationens uppgift?”, frågar han vidare och svarar ”Få intressanta provokationer är gjorda för att irritera folk.” Återigen är det en generellt ställd fråga. Men i konsten är det vanligt med provokationer som är gjorda för att irritera folk. Tänk bara på futurister, dadaister och surrealister. Billgren skriver sedan att förbluffande många av våra främsta konstnärer är autodidakter och menar att konsthögskolor inte är så viktiga. Tidigare gick det nog för sig men idag är det svårt att leta upp några sådana exemplar. Ser man på svensktoppen enligt artfacts eller på den nyss förlidna Modernautställningen är det idel konsthögskolefolk som är i farten. Men autodidakterna kan möjligtvis dyka upp på Liljevalchs vårsalong. Emellanåt känns Billgren lite gammalmansaktig. Han varnar unga konstnärer för ”strandraggare”( eller, som de heter curatorer). Sådana skall enligt Billgren se upp för eftersom de är helt opålitliga. Alla curatorer är säkert inte lyckade men dock, som det numera är: Utan curatorer stannar konstvärlden. Skulle jag vilja mena. Lite naivt är det också när han skriver ut den gamla klyschan att en konstnär annonseras som att denne har ”slagit i utlandet” efter ett par obskyra utställningar som man kan skryta med på hemmaplan. Dagens konstnärer kan inte räkna med den blåögdheten. Att bli en internationell konstnär som blir tagen på allvar kräver något annat än det gjorde på den tiden då Sverige och svenska konstnärer bara existerade i marginalen och för sig själv.
Jag skall inte förneka att hans bok ändå är värld att läsa genom emedan man får en del att fundera på och även ett och annat att reta sig på. Må Ernst Billgren fortsätta att vara aktiv i det svårbestämda mellanrum han på egen hand har upprättat.
Ernst Billgren tecknad
