Del 1185: Vårt behov av Beirut: Walid Raad

Walid Raad, libanesisk konstnär verksam i New York, visas på Bildmuseet i Umeå. Vägen till Sverige blev i det här fallet lång. Han slog genom 2002 då han visades på Documenta men hade då redan två Whitneybiennaler i bagaget. Sedan låg vägen till Venedigbiennalen öppen: “I feel that (Beirut) is one of those places that can stir a kind of lay fantasy in the Western art world,” uttalade sig den store Francesco Bonami som ledde den kaotiska biennalen 2003.

Visst fungerar det och Walid Raad hjälper till med den estetiseringen genom att blanda fakta och fiction. Han presenterar gärna diagram, modeller och inte minst arkiv. Han är bokstavligen synonym med Atlas Group (arkiven är, för den som orkar, lätt tillgängliga på nätet) som genomförde undersökningar av kriget i Beirut. Inte minst bilbomberna och med en teknik där han tog fasta på oväntade detaljer. 2002 var han känd som en icke-kommersiell konstnär som finansierade sin verksamhet genom att undervisa eller genom stipendier som han huvudsakligen fick i Europa. Dock omöjligt att stå emot konstvärlden och varför skulle han göra det? Idag är han uppfångad av galleristerna. Eller understödd, för allt annat är orimligt för en framstående exemplarisk kontemporär konstnär (ranking 258).

Atlas Group är alltså en föränderlig fiktion som han själv berättar:

”I say different things at different times and in different places according to personal, historical, cultural, and political considerations with regard to the geographical location and my personal and professional relation with the audience and how much they know about the political, economic, and cultural histories of Lebanon, the wars in Lebanon, the Middle East, and contemporary art. I also always mention in exhibitions and lectures that the Atlas Group documents are ones that I produced and that I attribute to various imaginary individuals.”

När SVT var på besök fick de inte filma eller intervjua Raad. Men den som vill stifta närmare bekantskap med denne intressante konstnär kan göra det på de två videor som återfinnas nedan. Den första är väldigt rolig och handlar om hur FBI blir ytterst misstänksam över de fotografiska och videoarbeten han har med sig i sin resväska. En praktfull kollision mellan konst och polisiärt arbete. I den andra berättar han mera direkt om sin kritiska inställning till USA. Där visas också ett avsnitt ur en övervakningsvideo (om den inte är producerad av honom själv) där övervakaren miste sitt arbete därför att han filmade solnedgången. I Beirut, strandpromenaden övervakad.

Så är vi där igen, där allt slutar och börjar: Konstvärlden konsumerar en spis som kittlar och fängslar och som under relevanta omständigheter genererar en estetik eller skall man säga ett undanglidande från den angelägna socialkritiken. I Umeå siktar man mer på det angelägna och fyller utställningstiden med en föreläsningsserie som inleddes med ”Nytolkning av shari’a” till försvar för medborgerliga fri- och rättigheter” av min trätobroder Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet. Dan Jönsson har recenserat i DN.

 

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

12 svar på Del 1185: Vårt behov av Beirut: Walid Raad

  1. Krister skriver:

    Hörrö Mo Ham, är det du som är Fazlhashemi?

  2. “2002 var han känd som en icke-kommersiell konstnär som finansierade sin verksamhet genom att undervisa eller genom stipendier som han huvudsakligen fick i Europa. Dock omöjligt att stå emot konstvärlden och varför skulle han göra det? Idag är han uppfångad av galleristerna. Eller understödd, för allt annat är orimligt för en framstående exemplarisk kontemporär konstnär (ranking 258).”

    Här gör du en skillnad på icke-kommersiell konst och konstvärlden. Vad räknar du egentligen som konstvärlden? Hör inte stipendiemyndigheter dit?

  3. Lars Vilks skriver:

    Självklart tillhör Raad konstvärlden från första stund. Men att vara framgångsrik och inte delta i dess galleriförsäljning är svårt i längden. Men det finns olika delar av konstvärlden, en del konstnärer vill inte vara med i försäljningssvängen. Men som sagt, lyckas man göra succé, är det praktiskt taget omöjligt att inte haka på.

  4. kurd skriver:

    följer du min blogg ?=)

  5. Lars Vilks skriver:

    Jag har, efter moget övervägande, slutat att tro på tomten.

  6. Jag trodde naturligtvis inte att du menade att Raad därmed inte skulle tillhöra konstvärlden. Jag var bara nyfiken på vilken bedömning du gör av att tillhöra den ena eller andra delen av konstvärlden. Hur står sig icke-kommersiell konst i förhållande till den kommersiella delen av konstvärlden?

  7. Lars Vilks skriver:

    Icke-kommersiell kan man vara i början av en karriär med en blandning av att inte få bekräftelse och idealism. Men även om detta tillstånd kan vara av vitalt intresse är det inte mycket värt eftersom det är marginaliserat. Konstnärer som arbetar med sociala och politiska idéer kan ibland hålla sig utanför konstmarknaden, i varje fall ett tag. Distinktionen är inte kristallklar. Om man finansierar sin verksamhet genom att vara lärare på en konstskola är det ändå en form av konstvärldsförankring, på samma sätt med stipendier. Men det är ändå en viss skillnad gentemot att styras av gallerier och att delta i konstmässor. Du frågar hur det icke-kommersiella står sig gentemot det kommersiella. Knappast alls. Det tycks vara kortvarigt men å andra sidan är det svårt att kontrollera möjliga mindre namn. Jeremy Deller och Paul Chan har hamnat i den kommersiella sektorn och t o m Andrea Geyer har gallerist.

  8. Kenneth Karlsson skriver:

    Krister ställer en fråga här ovanför, och plötsligt hajar jag till. Ja varför inte, Mohammad Fazlhashemi = Mo HAM. Kan det vara så? Ja i så fall blir jag glad.

  9. Lars Vilks skriver:

    Kenneth. Det kan det inte. Fazlhashemi är en högdiskursiv man.

  10. Krister skriver:

    Lars Vilks,

    På vilket sätt och i vilket forum är Fazlhashemi din trätobroder?

  11. Lars Vilks skriver:

    Det inleddes med att vi deltog i SVT debatt i Umeå. Där gick han ut med att hans lilla dotter skulle kunna teckna något sådant. När han får tillfälle uttalar han sig kategoriskt negativt om mig.

  12. Krister skriver:

    Lars Vilks,

    Låter lite som Mo Ham – fast jag tror mohammad gillar dig lite.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.