Del 1184: Einarsson och den skrämmande polisen

Skall kritikern, för att visa sig som fullvärdig konstvärldsmedlem i det kontemporära, svälja hela fisken? Så lätt blir den anrättning som serveras på kultursidan en fantasi från den bildade medelklassens försök till inlevelse i världen utanför. Vad man nu skall där och göra.

Gardar Eide Einarsson har, vilket jag tidigare rapporterat, en muskelspännare på Bonniers konsthall med utställningen ”Power has a fragrance”. Jodå, makten har en doft men eftersom konsten är som den är blir ekot lätt besvärande. Eller egentligen inte alls. För vad kan man visa upp om makt i konsten annat än att man behärskar det kontemporära språket och att man vet hur slipstenen skall dras. Einarsson har varit skicklig på det och jag vill mena att han är en naturbegåvning. Det infann sig tidigt, jag minns honom som student och såg att han var exceptionell och försedd med den mångsidighet som är nödvändig för framgång. Framför allt är han en figurativ konstnär som avbildar lämpliga objekt. Och gångbart är att visa en blandning av lågkultur och konstkultur. Med denna kombination, serverad med en minimalistisk estetik som stram tygel, kan betraktaren ta del av kvalitetskonst. Einarsson har en imponerande 661 i sin ranking, grundlagd genom en elegant skejting genom biennalerna: Istanbul 2005, Whitney 2008 och Sydney 2010. Han kommer snart att gå förbi Ann-Sofi Sidén (643) och Johanna Billing (531). Men kommer han att klara Nathalie Djurberg (504)? Upplagt för en rysare.

Vad man utan vidare får vara överens är att det är bra, estetiken oantastlig, referenserna är genomarbetade, det sociala programmet inbäddat och överlämnat åt betraktarens egen fantasi. Nils Forsberg i Expressen låter sig inte överrumplas utan kommer med ett klart omdöme:

”Är det bra, då?
Nej, det är ju inte riktigt det.”

Man skall inte förledas att tro att Forsberg är igång med tyckandet. Han menar nog att hållbarheten är begränsad, att utställningen saknar den slagkraft som behövs för att tränga genom historien. Men just nu är det bra, riktigt bra. Och vad kan man mer begära av den globala världskonsten som är tvingad att producera kvalitet på högsta nivå varje dag? För att inte MacGuffin skall bli synlig.

Och visst fungerar det. Läser man Anna Orrghen i SvD ser man vad som händer när fisken sväljs hel. Jag hävdar bestämt att det intressanta i det kontemporära söker man främst i administrationen och logistiken: Se på handen och inte vart den pekar. Orrghen har dock häpnat och drar igång sin artikel med ”Vad händer med ett tecken när det flyttas från ett sammanhang till ett annat?” Ja, det låter spännande men när det flyttas till konsten, och på rätt sätt och på rätt nivå, blir det fest i konstens Kapernaum. Orrghen upptäcker sedan en världsbild som styrs av rädsla och inte minst rädslan för det främmande och för att inte synas. Hennes betraktelse når sin höjdpunkt i ”polisavsnittet”. Einarsson visar sina välkända bilder på poliser med batonger och det skrämmer recensenten:

”Och inför Batongövning 1-9, nio bilder av poliser tryckta på drygt två meter höga plywoodskivor som står lutade mot väggen i tre rader med tre skivor i varje rad inser man snabbt att man inte har en chans. Skulle man lyckas övermanna en polis, står där ytterligare två bakom.”

Man frågar sig varför Orrghen skulle behöva övermanna en polis. Jag har själv en tid haft mycket poliser omkring mig och vill påstå att de inte verkar vara ont sinnade. Därför kunde det vara rimligt att ge en alternativ formulering åt Orrghens polisofobi:

”Skulle någon lyckas övermanna en polis, står där lyckligtvis två bakom.”

Orrghen går på som ett urverk och klichén dyker också upp som slutfanfar:

”Att låna och förflytta en bild innebär alltså att osäkra dess betydelse, och i förlängningen även vår världsuppfattning.”

”Vår” är här ett centralt pronomen som troligen syftar på folket men som givetvis inte når längre än till den kontemporära publiken. Blott den kan avkoda och eftersom den redan har gjort det är ingen förändring att vänta.

Gardar tänker sig förmodligen inte sådana överdåd. Han är trots allt en konstnär som arbetar föreställande. Och det är han onekligen bra på.

 

Gardar Eide Einarsson: Batongövning. (Kan verka skrämmande för känsliga konstkritiker)

Det här inlägget postades i Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

19 svar på Del 1184: Einarsson och den skrämmande polisen

  1. CeDe skriver:

    Man blir aldrig besviken på detta gratisgodis.

  2. Benke Tröstlös skriver:

    Snart kanske någon kreativ konstnär kommer på hur det bäst kan gestaltas när människor tränar sig att söka jobb i “vår” arbetslinje.
    Bildsviten “batongövning” går inte av för hackor.

  3. TJ skriver:

    Ser ut att vara en amerikansk snut, en svensk konstapel hade inte gått lika bra kan man tänka.

  4. TJ skriver:

    Måste tillägga: Tack för en skarp analys Vilks.

  5. Cecilia skriver:

    Alltså ett “menat” överskridande. Vilket ju har en nog så viktig funktion.

  6. Humanist skriver:

    Att den vänstervridna kultureliten inte gillar det statliga våldsmonopolet kan ytterst förklaras med skotten i Ådalen -31 där svensk militär slog tillbaka kommunisternas maktövertagande och förhindrade proletariatets diktatur.

  7. Cecilia skriver:

    Ådalen gav Sverige en ny lag, när det gällde militären. Om jag har rätt för mig?
    För övrigt är jag lite nyfiken på din kommentar – eller rättare sagt vad du vill förmedla med den?

  8. Humanist skriver:

    Cecilia,

    Det var bara ett konstaterande. Men det vore kanske en god ide att sätta in stridsvagnar i Rosengård?

  9. CeDe skriver:

    Humanist, humanist?

  10. Humanist skriver:

    CeDe: Humanist, humanist?

    Stridsvagnar ger ett fullgott skydd mot stenar, brandbomber och raketer..

  11. Erb skriver:

    Humanist,

    Kanske kunde man måla de röda och ersätta kanontornet med vattenkanontorn.

  12. Humanist skriver:

    Erb: Humanist, Kanske kunde man måla de röda och ersätta kanontornet med vattenkanontorn.

    ..eller kanske med en eldkastare så att den ser ut som en skräckinjagande röd drake 🙂

  13. mohammad skriver:

    Gardar Eide Einarsson…?

    Vilken tönt!

  14. Cecilia skriver:

    Humanist:
    Cecilia,
    Det var bara ett konstaterande. Men det vore kanskeen god ide att sätta in stridsvagnar i Rosengård?

    Mot dumhet då – har du några bra förslag? 😉

  15. Humanist skriver:

    Cecilia,
    “Mot dumhet då – har du några bra förslag? ;-)”

    Nej, mot dumhet och snillism kämpar även gudarna förgäves.

  16. mohammad skriver:

    Humanist: …slog tillbaka kommunisternas maktövertagande och förhindrade proletariatets diktatur

    Har du gått någon form av historierevisionistisk överkurs kompis?

    Du verkar så väldigt övertygande…men å andra sidan, här på Lasses hemsida är ju all lek tillåten.

    hehe

  17. Humanist skriver:

    mohammad,

    “Har du gått någon form av historierevisionistisk överkurs kompis?”

    Nej, det är bara att läsa Wikipedia eller något annat uppslagsverk. Historierevisionism är snarare när man ifrågasätter väldokumenterade händelser. http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85dalsh%C3%A4ndelserna

  18. Cecilia skriver:

    mohammad:
    Har du gått någon form av historierevisionistisk överkurs kompis?Du verkar så väldigt övertygande…men å andra sidan, här på Lasses hemsida är ju all lek tillåten.hehe

    Ja, inte visste jag att det var på vippen i Ådalen. 🙂

    För övrigt – “Wikipedia eller något annat uppslagsverk”, skrev Humanist.
    Tja, jag skulle nog inte jämställa Wikipedia med “andra uppslagsverk”…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.