”När man väljer att uttrycka sig konstnärligt så är det för att man har något på hjärtat som inte låter sig formuleras i någon annan form.”
Citatet kommer från en artikel av Camilla Hammarström i Aftonbladet men den känns igen. En konstklyscha som då och då dammas av. Emellertid har jag inte tidigare varit klar över vilken djupare sanning den tillhandahåller. Saken är naturligtvis att den som väljer att uttrycka sig konstnärligt är en konstnär som skall göra ett konstverk. Och när man har på hjärtat att utföra ett konstverk kan detta inte formuleras i någon annan form. Om konstnären har ett externt uppslag, och det har man ofta idag, är problemet inte att detta uppslag bäst formuleras genom konsten. För det kan man vara säker på, varje annat val är att föredra. Problemet är att göra det till konst vilket alltid är huvudsyftet för konstnären och verkets mottagare. Och att göra det till konst är att demolera budskapet för att låta konsten ta över. Det är det enda sättet att formulera konst i konstform.
Internt fungerar ovannämnda konstkliché alldeles utmärkt. Med ett hinder att övervinna: Bekräftelsen från mottagarna.
Jag har funderat en del på Jutta Koethers (725) framträdande på Moderna. Tveklöst är hon användbar för museet. En rad kvalitetsbegrepp kan radas upp: Genre- och gränsöverskridare, en fot i populärkulturen, benägen till performance, teoriintresserad, öppen för institutionell kritik, kraftfullt genusperspektiv, expressionistisk målare med lätt diskursförbehåll, installatör med konceptuella piruetter. Målningarnas baksidor undanhålles ej besökaren. Dessutom är hon förmögen att omvandla sin förbindelse med Sonic Youth till äkta konst. Var och en som lyssnar på hennes performancemusik kan med lätthet slå fast detta faktum.
Allt detta skulle sammantaget kunna vara det verkliga incitamentet till institutionell kritik, en kritik som inte skulle drabba Moderna utan istället konstvärldens bekräftare. Men så ligger det ju inte till. Allvaret vilar tungt över tillställningen eller som skalden säger ”Allt är nära, allt är långt ifrån”.
Och hur gick det? Jodå, åtminstone några av de känslotörstande kritikerna sökte sig till källan. Joanna Persman skriver (SvD 18.3) i poetisk yra: ”Ingenting hålls tillbaka. Känslor väller ur dukarna som om de var täckta med skärsår och blod.” Och Leif Mattsson i Omkonst är inte sämre: ”De röda penselstråken skär som Fontana-snitt i dukytorna, för att i nästa stund Bonnardmjukt smeka fram en kropp, en människa, en hjälte.” Ingela Lind i DN är inte sämre: ”Ja, här hörs ett svagt eko från Philip Otto Runge men också från den engelske romantikern William Blake. Och detta trots att utställningens bärande tema är utsattheten hos 2000-talets kvinnliga stjärnor.
Varje enskild målning känns oavslutad och glider ut i strömmen av andra verk. Ofta är den dessutom banal till sitt innehåll och fumligt målad, vilket möjligen skulle kunna adlas till ett led i Jutta Koethers anti-estetik.
Men målningarnas skimmer är häftigt. Jag tycker också om konstnärens prövande attityd till konsten och omvärlden, hennes tankes rörlighet och hennes hands lätthet.”
Även Nils Forsberg i Expressen avfyrar en uppställning med de vaga termer som skall rättfärdiggöra en estetisk upplevelse:
”I Koethers installationer finns en exakthet som arbetar mot det oorganiserade och som bortom alla referenser ställer dem för sig själva. Varje verk blir en egen sfär, med kanaler in och ut, där ordning och destruktion skapar en spänning som jag inte hade väntat mig och som gör att de räcker betydligt längre än en poplåt.”
Bekräftelsen från mottagarna kom som på beställning.
Kanske Koethers måleri inte, som recensenten skrev, ”dryper av känslor”, men man kan vara helt övertygad om att det dryper av kontemporär konst.
Jutta Koether The Thirst
