Claes Jurander (vars Magnum Opus torde vara Nilsson, bildroman från 1974) publicerade i fjor en bok om att rita hästar, När man ritar hästar. Boken är ett försvar på ett seende som författaren anser har gått förlorat i dagens samtidskarusell. Jo, han är kritisk mot det kontemporära. Den innehåller ”tendensen till frånvaron av alla försök till ett eget seende” och han tror att det kan bero på att modernisterna blev lärda och forcerade fram nyheter. Mot det gör det kontemporära ett fadersuppror. Nej, Juranders styrka finns inte i hans analys av samtidskonsten. Jag undrar vilka konstnärer som han tänker på när han säger att det inte har något eget seende. Nathalie Djurberg eller Cecilia Edefalk? Eller Santiago Sierra?
Jurander nämner det han ser som de två ledande kvalitetsgrupperingarna. Antingen det kontemporära (och här drar han valsen om hur den inre cirkeln bestämmer vad som är kvalitet) eller den klassiska figurationen. Det finns så många fler skriver han. I och för sig är det kanske riktigt men utöver de två han nämner (och där får man säga att den klassiska figurationen är en marginell rörelse) är modernismen dock en av de få levande kvalitetsnormerna. För Jurander får räknas dit och jag kan inte se annat än att han, liksom den stora mängden av modernister, har många möjligheter att ställa ut och nå en stor publik även om det inte räknas som det som gäller i samtiden.
Men det är en intressant bok som säger en del om modernismen och seendet genom teckning. Och idén att han vill rita en häst är så omöjlig att det, med justeringar och tillägg, kunde bli ett intressant samtidsprojekt. En del aspekter är särskilt viktiga för modernister och dessa möter man här. Den särskilda upplevelsen av att gå in i tecknandet. Vikten av ett dynamiskt seende som gör teckningen till en kunskapsform utan någon direkt mottagare. Autenticitet och äkta originalitet. Tecknandet för Jurander tycks vara att göra observationer och upptäckter genom iaktta en utvald verklighet. Fotografier har sin begränsning genom att det ger för mycket information. Teckningen kan begränsa genom strängt urval. Ja, han konstaterar dock att han inte lyckas men någon definition av vad teckning är för något. Inte heller tycks han ha presterat något synligt resultat av sina hästteckningar förutom några uppslag som ingår i bokens illustrationer.
Men ett bestämt fall intresserar honom och det är min rondellhund som han irriteras över. Han skriver att den är ett exempel på seendet förfall. Hafsigt gjord, inte mer än ett piktogram. Orsaken är att jag inte har någon erfarenhet av något som man inte kan läsa sig till, nämligen teckningen. Modernisterna gör gärna en stor affär av den oförklarliga mystiken i tecknandet och målandet. Den praktik som detta representerar går också igen i det kontemporära som hävdas som en ”särskild” kunskapsform, svår att definiera men den skall vara ytterst viktig för mänskligheten.
Hur som helst så gör Jurander en skojig teckning av Vilks med strut på huvudet. Jag får anta att det är en äkta teckning som bygger på eget seende och att han har lyckats att destillera fram någon essens av sin förebild, som kan vara ett foto eller något. För att gå Jurander till mötes har jag med stor intensitet studerat Juranders teckningsstil och med denna innerligt förbättrat profetanletet. Till exempel har jag arbetat in Juranders ögonstil och skäggstil och det borde ju lösa problemet med ”alltför slafsig”. Jag har även tagit mig för att utföra ett Juranderporträtt i det han kallar för ”slafsig” stil. Men jag har lite svårt att följa honom. Teckning handlar i mycket stor utsträckning om stil och hur Jurander än påstår att han skapar ett eget seende blir detta synligt i lätt igenkännlig Juranderstil. Det är möjligt att det i hans smak ingår att alltid minimera antalet streck men det kan ju inte vara någon universell sanning.
Ursprunglig profet, Juranders Vilksporträtt samt profet med känsliga Jurandergrepp
Jurander porträtterad i ”slafsig” stil
