Del 1201: När det dryper

”När man väljer att uttrycka sig konstnärligt så är det för att man har något på hjärtat som inte låter sig formuleras i någon annan form.”

Citatet kommer från en artikel av Camilla Hammarström i Aftonbladet men den känns igen. En konstklyscha som då och då dammas av. Emellertid har jag inte tidigare varit klar över vilken djupare sanning den tillhandahåller. Saken är naturligtvis att den som väljer att uttrycka sig konstnärligt är en konstnär som skall göra ett konstverk. Och när man har på hjärtat att utföra ett konstverk kan detta inte formuleras i någon annan form. Om konstnären har ett externt uppslag, och det har man ofta idag, är problemet inte att detta uppslag bäst formuleras genom konsten. För det kan man vara säker på, varje annat val är att föredra. Problemet är att göra det till konst vilket alltid är huvudsyftet för konstnären och verkets mottagare. Och att göra det till konst är att demolera budskapet för att låta konsten ta över. Det är det enda sättet att formulera konst i konstform.

Internt fungerar ovannämnda konstkliché alldeles utmärkt. Med ett hinder att övervinna: Bekräftelsen från mottagarna.

Jag har funderat en del på Jutta Koethers (725) framträdande på Moderna. Tveklöst är hon användbar för museet. En rad kvalitetsbegrepp kan radas upp: Genre- och gränsöverskridare, en fot i populärkulturen, benägen till performance, teoriintresserad, öppen för institutionell kritik, kraftfullt genusperspektiv, expressionistisk målare med lätt diskursförbehåll, installatör med konceptuella piruetter. Målningarnas baksidor undanhålles ej besökaren. Dessutom är hon förmögen att omvandla sin förbindelse med Sonic Youth till äkta konst. Var och en som lyssnar på hennes performancemusik kan med lätthet slå fast detta faktum.

Allt detta skulle sammantaget kunna vara det verkliga incitamentet till institutionell kritik, en kritik som inte skulle drabba Moderna utan istället konstvärldens bekräftare. Men så ligger det ju inte till. Allvaret vilar tungt över tillställningen eller som skalden säger ”Allt är nära, allt är långt ifrån”.

Och hur gick det? Jodå, åtminstone några av de känslotörstande kritikerna sökte sig till källan. Joanna Persman skriver (SvD 18.3) i poetisk yra: ”Ingenting hålls tillbaka. Känslor väller ur dukarna som om de var täckta med skärsår och blod.” Och Leif Mattsson i Omkonst är inte sämre: ”De röda penselstråken skär som Fontana-snitt i dukytorna, för att i nästa stund Bonnardmjukt smeka fram en kropp, en människa, en hjälte.” Ingela Lind i DN är inte sämre: ”Ja, här hörs ett svagt eko från Philip Otto Runge men också från den engelske romantikern William Blake. Och detta trots att utställningens bärande tema är utsattheten hos 2000-talets kvinnliga stjärnor.

Varje enskild målning känns oavslutad och glider ut i strömmen av andra verk. Ofta är den dessutom banal till sitt innehåll och fumligt målad, vilket möjligen skulle kunna adlas till ett led i Jutta Koethers anti-estetik.

Men målningarnas skimmer är häftigt. Jag tycker också om konstnärens prövande attityd till konsten och omvärlden, hennes tankes rörlighet och hennes hands lätthet.”

Även Nils Forsberg i Expressen avfyrar en uppställning med de vaga termer som skall rättfärdiggöra en estetisk upplevelse:

”I Koethers installationer finns en exakthet som arbetar mot det oorganiserade och som bortom alla referenser ställer dem för sig själva. Varje verk blir en egen sfär, med kanaler in och ut, där ordning och destruktion skapar en spänning som jag inte hade väntat mig och som gör att de räcker betydligt längre än en poplåt.”

Bekräftelsen från mottagarna kom som på beställning.

Kanske Koethers måleri inte, som recensenten skrev, ”dryper av känslor”, men man kan vara helt övertygad om att det dryper av kontemporär konst.

Jutta Koether The Thirst

Det här inlägget postades i Konstkritik, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

16 svar på Del 1201: När det dryper

  1. CeDe skriver:

    Kanske är det så att man måste ha ett visst mått av
    oförlöst vansinne i sig själv för att kunna ta in
    Jutta Koethers målningar.

  2. Lars Vilks skriver:

    Knappast. Koether har fortsatt med att göra 80-talsmåleri som hon kryddar med några doser konceptualism.

  3. Cecilia skriver:

    Intressant. Kanske det är dax att fundera på om kanske de som sägs vara begåvade – oavsett arena – numera kanske är lite som de allra flesta?
    Eventuellt så är det tvärtom – att de allra flesta, långsamt närmar sig de “andra”? 😉

    Kul är det i alla fall!

  4. Cecilia skriver:

    PS. Är det inte rätt trista tavlor egentligen. Lite prententiösa? Om man nu ska tala om tavlorna. Glömde jag ju att skriva.

  5. CeDe skriver:

    Lars, jag har grubblat ett bra tag på första stycket i
    din senaste skrift, i vilken du efter egen klarhet
    förtydligar det gamla uttrycket,som Camilla Hammarströ
    använt sig av (tror tom att det stått på runstenarna).
    Jag har dock uppfattat det som så att det är en icke
    tidigare konstutövare, som finner en väg att uttrycka
    något som tidigare inte har gått att förmedla. Han blir förlöst genom att börja skriva, måla eller någon annan konstform. Skulle det handla om en konstnär som vill uttrycka sig konstnärligt så faller det sig väl ganska naturligt att han gör ett konstverk.
    Men då känns det inte för mig som om det finns någon mening med uttrycket.

  6. CeDe skriver:

    Självklart har var och en rätt till sin egen tolkning.

  7. Kenneth Karlsson skriver:

    Cecilia,

    Hur otydlig och flummig är man när man lyckas få in tre “kanske” i samma mening?

  8. Kenneth Karlsson skriver:

    Cecilia,

    Plus två frågetecken.

  9. Lars Vilks skriver:

    CeDe. Jo, alla har rätt till sin egen tolkning. Men alla tolkningar är inte lika bra.

  10. Maggie skriver:

    Kenneth Karlsson,

    Óch här var kommentaren riktigt rolig! Jag skattar från klarhet till klarhet!

  11. Lars Vilks skriver:

    CeDe. Du är på fel spår om citatet. Den som förlöser sig genom konsten och som dessförinnan inte vet vad det kan knappast göra ett sådant val. Det är när konstnären känner konsten och dess möjligheter som lockelsen till det ambitiösa citatet dyker upp. Eftersom konsten inte är effektiv får den motivera sig på något mystiskt sätt. Konstnären vet bäst även om ingen förstår. Säkert är det inte meningsfullt med konst men man skall beakta meningslösheten.

  12. CeDe skriver:

    Lars. Tack för ditt förtydligande av det förstnämnda.
    Jag har dock återigen en annan uppfattning ang. konstens
    meningsfullhet. Den måste väl vara meningsfull för
    utövaren, i högsta grad skulle jag vilja påstå,
    oavsett om den blir bekräftad eller inte. Jag har den
    största respekt för detta. Och är den sedan också
    meningsfull för andra, ja då infinner sig ju en bonus.

  13. mohammad skriver:

    Kenneth Karlssons hemliga språk: Plus två frågetecken.

    + ? ?

    OK, och sedan…

  14. CeDe skriver:

    Lars, i mening av effektiv, vilket du avsåg när du
    skrev om meningslöshet så är det väl självfallet så.
    Du har rätt som vanligt och jag är lite för snabb och
    enkelspårig. Tack för att du finns.

  15. Krister skriver:

    Kan inget annat säga än att Jutta Koethers målningar berör mig starkt ävan om jag inte har intresse av att tolka den i utställningens bärande tema.

  16. Maggie skriver:

    Cecilia: ..de som sägs vara begåvade – oavsett arena – numera kanske är lite som de allra flesta? Eventuellt så är det tvärtom – att de allra flesta, långsamt närmar sig de “andra”?

    Den tanken Cecilia har även föresvävat mig..och det inom alla områden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.