Säg yttrandefrihet och det blir svårt. Gårdagens fängslande kapitel i denna såpa var den dansföreställning som Kulturhuset stoppade emedan ett av de feministiska dansnumren innehöll en koranvers. Nå, sådant är vardagsmat, det verkligen fascinerande var sättet man hade tagit del av protesten. Nämligen hade man funnit ett inlägg på Facebook som ifrågasatte lämpligheten. Det var fullt tillräckligt för att ingripa med censur i saken. Särskilt många känsliga ämnen har vi inte att bolla med, men topplistan leds naturligtvis överlägset av Det Onämnbara och sedan följer långt längre ner pedofili och damrumpor. Det första ämnet kräver nu bara ett inlägg på Facebook för att aktivera full censur. Jag kan inte låta bli att skjuta in att den kinesiske konstnären Ai Weiwei har fängslat av de kinesiska myndigheterna och ingen vet vad som händer. Han har igen varit alltför frispråkig. Skulle han kanske visa lite respekt som vi nu hör så ofta här hemma? Mer HÄR.
Martin Aagård (Aftonbladet) lyckas med att vända danscensuren på ett kreativt sätt genom rubriken ”Kränkta Sverigedemokrater stoppar dansföreställning”. Logiken i denna, något ledande fråga, är att Kulturhuset inte vet vem som skrev på Facebook. Följaktligen kan det vara vem som helst och i detta öppna läge väljer Aagård Sverigedemokraterna. Och äntligen tycks den generella syndabocken ha placerats i den svenska klagomuren: ”Allting är Sverigedemokraternas fel”.
Nå, andra ser det galna i spektaklet, se Expressen och SDS, t ex.
I morse diskuterade jag med Dror Feiler i radion. Grillmästarens barbecue fyller alltfort människornas sinnen. Feiler menar att grillkommendanten Jones är den skyldige eftersom varje” sprängladdning har en tändhatt”. Jag kände mig inte alltför övertygad genom denna handfasta metafor, rörande tändhatten Jones, eftersom han drivs av religiös övertygelse och följer landets lagar. Att vädja till hans taktiska sida torde vara meningslöst. Feiler avslutade sitt inlägg med att placera mig och Jones i samma bås. Han var religiös fundamentalist och jag var yttrandefrihetsfundamentalist. Sådan blir man av att teckna en rondellhund. År 2007. Fortfarande är det full rotation på rondelldebattörerna, nu som då.
Ett påfallande magplask kan noteras på Newsmill. Maria Ogannesian, KD-politiker, har skrivit en artikel med den alltför talande rubriken ”Yttrandefrihet måste även innebära respekt för religion”. Måste? Var kom detta måste ifrån? För yttrandefrihet är precis tvärtom ”måste inte”. Och så är vi där igen, inte sticka bara skrapa lite. I ett gripande avsnitt famlar hon i konsten och kulturhistorien: ”Våra demokratiska rättigheter är inskränkbara och visst öppnar de ibland dörren till gamla fanatiska gubbar från USA eller konstnärer från Sverige som ser konst i att framställningar av Jesus som homosexuell. Eller profeten Mohammed på sätt som anses vara oacceptabla för muslimer, som dessutom har ett absolut förbud mot alla återgivningar av Muhammed.” Ja, det var en samling med eftertryck, där man dock kan påpeka att författaren är dåligt påläst om Islam. Det finns inget absolut förbud mot profetåtergivningar.
Pål Hollender har låtit sin stämma bli hörd (SVT debatt) och han är inte sinnad att acceptera min idé om inflation av koranbränder. Nyheten har inte ens ebbat ut i Asien påtalar han. Nej, den har inte ebbat ut någonstans och lär inte så göra på ett bra tag. Inflationsidén tar längre tid att sätta i verket. D.v.s. det är snarare så att nyhetsspridningen får svårigheter. Det eldas mycket koraner men alla är inte klara över det. Saken är att medierna väljer ut ett objekt som sedan laddas upp ordentligt och när nyheten sprids ser man bara ett mål. Att medierna valde Jones dramaturgi kan bero på att scenariot var ett klassiskt filmmanus. Han har tagit gisslan, han kan ändra sig om exekutionen, men han har sina villkor. Så låter medierna det gå så långt att presidenter och andra potentater får böna och be medan pastorn bestämmer om det skall bli en katastrof i världen eller ej. Medierna känner redan lukten av blod och ser ännu större rubriker teckna sig. Samtliga inblandade i dramat förklarar sig oskyldiga och den ideologiska jakten på den verka boven i dramat blir resultatlös.
Hollender skriver också
”Våren 2006 då Vilks teckningar publicerades, och så småningom blev en nyhet i CNN, dog ännu fler i protesterna, under den direkt efterföljande veckan dog fyra, varav tre i Afghanistan, och långt fler skadades.”
Jaha, hur var det med källmaterialet? Eftersom min teckning censurerades i juli 2007 är det svårt att belasta den med dödsoffer från året innan.
Hollender bär en underliggande harm i sin artikel men indignationen får sitt fulla utlopp först i sista meningen som han må ha skrivit med pekfingersnärt ”Där satt den!”
”Han verkar ju inte speciellt beredd att mista livet själv i denna ’kamp för yttrandefriheten’.”
Han tycks ha glömt de beväpnade mordbrännarna som kom på besök i maj i fjor. Genom en ren tillfällighet var jag inte hemma. Jag borde tydligen ha varit det för att tillfredsställa min provokationskollega.
