Vilks.net

Snart är det återigen dags för det stora konstevenemanget Venedigbiennalen. Jag kan inte säga att jag har några större förväntningar på vad curatorn Bice Curiger kan få till med vad hon kallar ILLUMInations. Igen, såsom blivit vanligt i biennalproduktionen, är det litterära uppslag, här Rimbaud och Benjamin som har fått lämna bidrag. Å andra sidan är det svårt att göra något särskilt eftersom det inte finns något särskilt att hämta i det stabila kontemporära. Ett givet huvudnummer som säkert kommer att fungera är Christian Marclays The Clock som jag har skrivit om tidigare. För så brukar det vara på biennaler, återbruk. Förvånansvärt många konstnärer tillhör den gamla stammen och jag undrar hur hon skall skaka liv i dessa. Sigmar Polke, Pipilotti Rist, Christopher Wool… ja det är en lång lista med välkända profiler. Den evige Franz West är med fast han skall tydligen åstadkomma en utställningslokal. Tintoretto skall också vara med, att inkorporera äldre konstnärer har blivit ett vanligt curatorgrepp. Biennalpresidenten Paolo Baratta försäkrar att Curiger har getts ”gränslös frihet” och beskriver biennalens utveckling från 1999 med orden , ”Some friends describe these 12 years of the Biennale like ’the happy travel from Harald’s beard to Bice’s cherry red lipstick.’” Alltså från den legendariske Harald Szeeman till det oskrivna bladet Curiger.

Sverige står sig bra bland de 82 utvalda. Klara Lidén är med. Som jag kommenterade vid min senaste upplaga av Sveriges 20 i topp är Lidén vårt nya stjärnskott och det tycks gå ännu snabbare än jag förutspådde. En större överraskning är Karl Holmqvist, en bildkonstnärspoet som förmodligen är alltför speciell för att i ett längre perspektiv kunna tävla med Lidén.

Jag ser också att två konstnärer, som jag har följt under flera år med förvissningen om att de kommer att nå långt, Cyprien Gaillard och Loris Gréaud, har vederfarits äran.

I Sverige diskuteras med liv och lust Lust & Last på Nationalmuseum. Sedan ett kraftfullt inhopp av två konstvetare, som ställde långtgående krav på stramning av genusperspektivet, kan Nationalmuseum vara helt säkra på en väldig succé. Jag skrev en liten artikel om saken på Newsmill. Det är lätt att glömma att sinnlig njutning alltid har varit förbjuden i det moderna konstbegreppet. Inte av moraliska skäl utan av definitionsmässiga. Det estetiska skådandet ger ingen sinnlig möjlighet utan är en översinnlig förnimmelse. Detta förbud kunde dock kringgås under 1800-talets salongsmåleri genom tvetydigheten. De nakna rumporna och de alabasterfärgade liljekullarna kunde hävdas vara idealiserade visualiteter från en högre sfär. Detta hindrade dock inte betraktaren från möjligheten att se saken rakt av. Men sedan tog modernismen över och de anskrämligaste fruntimmer tog plats på dukarna, man kan bara erinra om Cézanne och Picasso. Därmed försvann tvetydigheten och ersattes av enbart översinnlighet. I det kontemporära har tvetydighetens möjlighet kommit något tillbaka men nu i sträng form som undersökning av sådana fenomen – och med självklart genusperspektiv.

En målning med katastrofalt genusperspektiv. Bouguereau: Natten, 1883

Slutligen: En viss konstnär föreslagen som kandidat till Nobels Fredspris.