Del 1219: Paletten och det svenska nätverket för kvalitet

Postat den 2011 11 april av Lars Vilks

I det snart utkomna numret av Paletten skriver gästredaktören Maria Lind:

”Vad är viktigt idag? Konsten är viktig. Ett år in på det nya millenniets andra decennium är det rent av den allra viktigaste. Den erbjuder oss rum för nya tankar, andra känslor, oväntade socialiteter, annorlunda berättelser. De svåra frågorna. Konsten fortsätter att skruva till, sätta i relief och ifrågasätta. Den komplicerar. Något som den samtida tillvaron är i stort behov av. För konsten är både konkret och abstrakt, en akt och ett förslag. Som förståelseform vill jag hävda att den blir oöverträffad, med potential att omfatta och bearbeta inte bara sig själv utan också allt annat.”

Maria Lind är en obotlig optimist. Man kan undra för vem konsten är viktig och ett omedelbart och plausibelt svar är – För konstvärlden. Viktig är den också för borgarklassen som, liksom den alltid gjort, erhåller sin kulturfernissa genom att uppmärksamma vad de häftiga konstnärerna håller på med. Och så förstås den del som har riktigt mycket slantar och som är med i konstmarknadens vilt snurrande karusell. Det som är viktigt, och något sådant är ändå kvar, är konstens intrikata sida, men den är enbart till för konstvärldens elit. De som deltar med förståelse i det kontemporära händelseförloppet, för att travestera Dickies sätt att med den institutionella konstteorin beskriva en konstvärldsmedlem. Jag är helt med på detta, eliten är dessutom omfattande varför det inte rör sig om en liten klunga för inbördes beundran. Denna omfångsrika elit är global.

Därför är det med intresse jag ser fram emot presentationerna av några relativt nya namn i Paletten. Om dessa skall vi få veta mer: Ukrainska Alevtina Kakhidze som har fått sin profilering med att teckna lyxvaror och erbjuda teckningen till samma pris som varan. Stor uppmärksamhet fick hon genom kontakten med Rinat Akhmetov (ukrainsk mångmiljardär) som hon bad göra en teckning från sitt privata flygplan. Akhmetov gav henne stöd för ett sådant projekt men hon fick själv göra sin teckning från hans flygplan (vilket hon inte gjorde, men flög). Christodoulos Panayiotou (Cypern) ägnar sig åt arkiven och har studerat den årliga Disneyparaden på sin hemö och dessutom filmat en porrfilmstudio i Prag före och efter en orgie. Bernd Krauss (Tyskland) har varit gästkonstnär på Center for Curatorial Studies at Bard College där Maria Lind tidigare har arbetat. Där har han bland annat gjort ekologiska projekt. Haegue Yang (Sydkorea) är den kända profilen i presentationsbuketten. Hon gör ljusinstallationer och deltog i Birnbaums Vendigbiennal 2009. Numera är hon professor på Malmö Konsthögskola.

Gemensamt för konstnärerna är att de har svensk anknytning. Kakhidze har varit Iaspisstipendiat (nu deltar hon på Norrköpings konstmuseum i utställningen ”Konsumera Mera”), Christodoulus Panyitous är en annan Iaspisstipendiat som har ställt ut på Bonniers Konsthall och på Nordenhake. Bernd Krauss har också varit Iaspisstipendiat. Det jag ändå undrar är om det är kontakten med det svenska som gör dessa intressanta. Svaret kan vara att de är intressanta eftersom de redan är utvalda som intressanta konstnärer genom deras placering i svenska institutioner. I den kontemporära världsbilden kan man återfinna kanske 1 000 konstnärer som kan prestera ungefär detsamma som kommer att uppmärksammas i Palettennumret. Inget fel på någon av dem men är det verkligen så att det avgörande kriteriet är anknytningen till Sverige och svenska kontaktpersoner?

Kvalitet är nätverk och i det här konstnärgalleriet kan vi se hur det svenska nätverket opererar. Det ger en del kvalitet och möjligheter. Men det svenska är ändå relativt svagt och jag tror inte att, bortsett från Haegue Yang som är en nätverksnivå upp, någon av dem kommer att nå de riktigt stora höjderna. Istället möter vi den kontemporära standardkonsten vilken kvalitetssäkring garanterar att det är konst av hög kvalitet. När så mycket skall vara lika bra får vi vissa problem att orientera oss. Och vilket ändamål den tjänar denna konst förutom att bekräfta att den är bekräftat god konst?

 

Christodoulos Panayiotou, Wonderland, 2008

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m, Samtidskonst, Tillståndet i konsten 2011 | 30 kommentarer

Del 1218: En in och en ut, censurrutiner i Mellanöstern och Kina

Postat den 2011 9 april av Lars Vilks

Uppslukad av ett fängelse, så har det blivit för Ai Weiwei, den frispråkige kinesiske konstnären, numera Kinas genom tidernas internationellt mest kände konstnär, fortsätter att tyna bort i ett kinesiskt fängelse. Han har varit försvunnen ett tag men världen glömmer honom inte och inte heller uteblir protesterna. Och de kommer också från officiellt håll. Även i Sverige har hans arrestering väckt uppmärksamhet.

Igår skrev Nils Forsberg (Expressen) om saken men menar att det är utsiktslöst att protestera. Det tror jag inte på. Ju mer den här saken blåses upp desto mera besvär för den kinesiska regimen. Att förlora goodwill och att framstå som öppet konstfientlig är inget Kina önskar. Internationella konstkritikersamfundet (AICA) deklarerar sitt avståndstagande och det är bara en mindre röst i mängden. Men det skall bli intressant att se om Kina kan nonchalera det internationella missnöjet. I Hongkong organiseras en demonstration som skall äga rum i morgon.

 

Ai Weiwei

Medan Ai Weiwei har åkt in har palestiniern Jack Persikian åkt ut i kylan. Denne välkände curator har bland mycket annat varit ansvarig för Sharjahbiennalen i Förenade Arabemiratet sedan 2005, men även varit delaktig i konstmässan Art Dubai i grannemiratet. Persekian har varit en lojal medarbetare och censurerat när konsten kunde bli besvärlig i de känsliga emiraten. Så plockades den amerikanske-iranske regissören Caveh Zahedis film bort från biennalen eftersom den innehöll en scen med dansande barn där man hör böneutrop i bakgrunden. Men till Art Dubai hade han engagerat den algeriske konstnären och skribenten Mustapha Benfodil som på uppdrag gjorde installationen It Has No Importance. Den innehåller sexuella fraser på arabiska och har även referenser till Allah. Risk för blasfemiåtal, inget att leka med i dessa länder. Hans Eminens Sheik Sultan bin Muhammad al-Qasimi skred tydligen genast till verket och kastade ut sin trotjänare. Den ångerfulle Persekian har gjort ett uttalande där han berättar att silkessnöret kom “very, very abrupt. It completely knocked me over”. Och han ursäktar sig: “It was foolish of me, I had not looked at it carefully because I couldn’t, there were so many works and so many things to produce – films and books and publications and videos, a million things I didn’t go through. I’m not in the habit of checking everything, and people just didn’t like what they saw in that work and took it out on me personally.”

Sharjahbiennalen balanserar på en tunn tråd som anständig internationell biennal. Den brukar behandlas välvilligt. Dan Jönsson nämner t ex aldrig något om censur eller att den är formellt rasistisk (DN). Och jag kan förstå det. Trots allt är det bättre att det finns en nästan biennal än ingen alls. En liten springa för friheten i ett av de allra värsta områdena i Mellanöstern. Mer att läsa HÄR.

 

Jack Persekian, sparkad, med Sheik Sultan bin Muhammad al-Qasimi

 

Mustapha Benfodil: It Has No Importance, 2011

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, Biennaler, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2011 | 16 kommentarer

Del 1217: SVT Debatt – några reflexioner

Postat den 2011 8 april av Lars Vilks

Igår deltog jag i SVT Debatt. Som jag brukar säga är debatten framförallt till för debatten. Den konceptförändring jag kunde iaktta sedan i fjor var att programledaren Belinda Olsson uppmanade till spontant deltagande, inte räcka handen utan kasta in sig med livliga inlägg. Utifrån detta koncept kan man utan vidare säga att gårdagens bästa inslag var diskussionen om polska lastbilschaufförer. För den som inte var inläst och insatt i vad som gäller och inte gäller var det helt omöjligt att förstå vem som möjligtvis kunde ha rätt. Detta kompenserades med färgstarka och folkligt förankrade debattörer. Mycket väsen för ingenting men med underhållning som mervärde.

Att jag fick komma med hängde naturligtvis samman med mitt artikeluttalande: Låt oss bränna 1 000 Koraner. Eftersom fördjupning inte är debattvärldens starka sida är det fullt möjligt att dra vilka slutsatser som helst av detta. Ur konstens synpunkt: Betraktaren skapar verket men vill gärna tillskriva upphovsmannen sin slutsats. Emellertid hade jag möjlighet att framföra min enkla tes som är fullständig omöjlig att rubba: Endast medierna kan göra en koranbränning till något intressant och därvid utlösa de mest långtgående effekter. Man kan elda 1 000 Koraner utan några som helst konsekvenser om inte medierna ser ett lockande nyhetsvärde. Fallet med pastor Jones är paradigmexemplet. Om man skulle elda upp koraner lite här och där kommer nyhetsvärdet att sjunka och medierna blir inte längre intresserade. Att däremot skapa en viss dag då det uppmanas till bränning är att organisera ett bestämt event vilket återigen blir en sak för medierna. För övrigt är det fler faktorer som spelar in när medierna skall bestämma sig för att köra en sak. År 2008 genomförde några baptister i USA en Koranbränning som medierna ignorerade. Och då blir det inget åka av. Vill man förstå Verket Terry Jones skall man studera hur saken trissas upp, förgrenar sig och når formidabla höjder. Allt detta är medierna som naturligtvis vill se sig som enbart neutralt rapporterande. Själva exekutionen 21 mars fick inte någon större uppmärksamhet, det var stora nyheter på annat håll som intresserade förmedlingsindustrin. Men det fungerade ändå utifrån den tidigare enorma spridningen. Vad som inte tycks gå in i särskilt många skallar är att förmedlingen skapar sitt verk och när konsekvenserna visar sig ser man bara den bisarre pastorn och tror att varje koranbränning får samma följdverkan. Terry Jones sätt att använda yttrandefriheten är naturligt nog ingen höjdare. Som det sanna alternativet till den perverterade koranen är hans egen djupt konservativa bibeltro. Ren tur att hans egen heliga skrift inte hamnade i hans egen rättegång: ”Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit och huggen ned dem här inför mig”. Inte ens NT (Lukas 19:27) skulle klara sig undan grillen.

Peter Weiderud är en frenetisk trotjänare som antagligen tror att han får till något intellektuellt. I den artikel han salvelsefullt skriver på SVT Debatt placeras jag i samma grupp som en pastorn:

”Och så kommer Terry Jones eller Lars Vilks och utifrån en självutnämnd västerländsk överlägsenhet bestämmer sig för att krossa dessa ägg. De tycker att ett av äggen är ruttet.”

De ägg han talar om kommer från den litterära metafor han har tänkt ut om att lägga sina stolthetsägg i en korg. Man skall inte vara västerländskt överlägen, menar Weiderud. Men närmare sanningen kommer man genom att säga att man inte bör visa sin överlägsenhet. Den liberala och sekulärt baserade kritik som vi kan utöva i väst i kontrast mot dogmatiska och eviga sanningar som heliga profeter har förkunnat kan inte beskrivas som annat än överlägsenhet. Alla får rätta sig efter det, allt annat är otänkbart. Men det är klart att man ibland kan vara lite taktisk och låtsas att det inte finns sådana skillnader.

Pål Hollender som skrev den debattartikel som jag kommenterade igår har skrivit en kommentar för att förklara sig lite närmare. Den tackar jag för. Han nämner inte längre att min teckning skulle ha medfört dödsfall utan talar om ”min egentliga poäng om effekterna”. Och han skriver om ”slutklämmen”: ”Vad gäller slutklämmen så kunde jag inte hjälpa det, den kom flygande som en stekt sparv, och jag hade inte hjärta att sjasa bort den.” Denna stekta sparv hade också tagit sin boning i Belinda Olsson tankevärld: Du-kan-provocera-för-att-du-har-livvakter. Däremot hyser jag all aktning för min utsedde debattmotståndare Mohannad Yousif. Hans text från förra året kan verka ensidig men han har avsevärd bredd och vi kommer överraskande bra överens. Så bra, att när vi samtalade innan programmet började, fick vi tillsägelse av ledningen att akta oss för att komma överens.

 

Medieverket Terry Jones skapas i september 2010 då journalisterna varken hade någon tsunami eller några revolutioner i arabländerna att bevaka

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 149 kommentarer