Del 1222: Yttrandefriheten oförbehållsamt tagen till heder

Ai Weiwei är anklagad för skattebrott, bigami och pornografi. Den kinesiska regimen kan, som den brukar, fantisera ihop små berättelser. Världen står emellertid enig i fördömandet av det kinesiska ingripandet i yttrandefriheten. Så även konstvärlden. Under en längre tid har det visserligen talats varmt för att visa respekt för andra kulturer men någon sådan respekt tycks inte vara aktuell – nu och i detta sammanhang. För Kina har omhuldats. Visserligen har världssamfundet klagat på missförhållanden angående de mänskliga rättigheterna men det har inte varit någon stor sak. Inga strömmar av debattartiklar. Det förefaller som den generella inställningen har varit att Kina skulle kunna kompromissa sig fram till att bli en acceptabel medlem av världssamfundet.

I fallet Kina har yttrandefriheten blivit en central fråga, sällan ser man en sådan entusiasm för en princip som vi har kunnat se ifrågasättas utan något större besvär. Inga uttalanden i stil med att ”yttrandefrihet är inte detsamma som yttrandeplikt”. Ej heller har man kunnat läsa att Ai Weiwei ”får skylla sig själv”. För det vet ju alla om man retar upp Kinas regering på det sättet som Ai Weiwei helt respektlösa har ägnat sig åt, så går det som det går. Kina vill ha stabilitet och det är också något som gynnar övriga världen. Trots att det finns restriktioner för konstnärerna i Kina är det mycket bättre än det har varit tidigare. Och Kina har dessutom världens största konstmarknad. En konstälskande nation. – Några sådana kommentarer har inte synts till.

Jag har emellertid svårt att tro att de många aktiviteterna om krav på konstnärens frisläppande kommer att leda till några tyngre beslut. Kravens innebörd sträcker sig säkert inte längre än till att man skall befria den nu så starkt symboltyngde konstnären – så att man kan fortsätta med affärerna i vanlig ordning. Och nog är det lite onödigt av Ai Weiwei att gå fram som en ångvält? Är han ute efter uppmärksamhet? I stil med Jeff Koons som tyckte konstvärlden var för liten för att kunna bli en verklig kändis?

På Artnet funderar Bozidar Brazda på huruvida Ai Weiweis frispråklighet och arrestering kan betraktas som konst, att konstvärlden skulle kunna betrakta hans situation som en relationell performance. Brazda åkallar Chris Burden (som lät skjuta sig i armen) och Tehching Hsieh (som under åratal har låst in sig för att göra upprepade handlingar). Men detta skedde inom domänen konstvärlden där, trots allt, det går ordnat till och konsekvenserna inte blir stora. Mer krut kommer från helt oprofessionellt håll. De kinesiska 50-centarna (regimsupportrar som skriver för regeringens skull och som får 50 kinesiska ”cent” per inlägg, det skall finnas 300 000) har framkastat den djärva tanken att arresteringen är ett planerat konstverk. Men de är som sagt inte pålästa och förstår inte att i det här fallet måste konstvärlden bekräfta status. Och det går inte riktigt, verkligheten blir alltför påträngande. Konstvärldens annektering av riktig verklighet sker alltid under starkt begränsade former och får inte ha några konsekvenser i det här formatet.

Yttrandefriheten har under alla omständigheter tagits till heder igen: Ingen respekt, inga inskränkningar, den västerländska yttrandefriheten är lika ren som helig. I det här fallet.

 

Ett gränsfall för konsten: Ai Weiwei opererad efter att ha blivit misshandlad av företrädare för världens största konstmarknad. Exponerad, estetiserad men ännu inte konst.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, Kommentarer nästan varje dag, yttrandefrihet | 6 kommentarer

Del 1221: Kränkningens form är diagonal

En av våra vanligaste hundar är den rondellhund vilken blott existerar som teckning. Dess konterfej liknar just inte en hunds och denna skillnad har visat sig ha ojämförlig konsekvenser. Alltsedan den såg dagens ljus 2007 har den uppmärksammats i stora delar av världen. Inte en dag utan en sådan hund  är en lydelse för ett möjligt ordstäv. Varje dag skuttar den glatt in i spalterna och tycks ställa de mest djuplodande filosofiska spörsmål. Ofta fattar allvarsmännen och allvarskvinnorna sina pennor för att bry sin panna i djupa veck över hundens inneboende mysterium. När allvaret arbetar i indignationens tecken kan det gråaste av dis lägra sig över debattfårornas mylla. Mina tankar går till författaren Magnus Bredelius som denna dag ej försakat att visa rondellhunden sin uppmärksamhet – på Newsmill. Efter att i artikelns fulla längd ha seglat mellan Scylla och Charybdis (som numera bytt namn till yttrandefrihet och respekt) når författaren sin fasta övertygelse:

”Elisabeth Olsson Wahlin, Lars Vilks och Terry Jones skiljer sig inte åt. De spelar ett mer eller mindre intellektuellt spel med andra människors övertygelser och tro, för att visa på sina egna funderingar kring rätt och fel. Men att kränka andra människors tro, är vare sig humant eller demokratiskt. Att kränka andra människor skapar polarisering och hat, och förstör varje öppning till förändring. Det enda rätta borde vara att aldrig kränka en annan människa, vad vi än tycker om honom. Det är genom det vi är civiliserade, inte genom principiella manifestationer.”

Vi kan överse med att hans stavning av Elisabeth Ohlson Wallin är bristfällig. Vi förstår vem han menar. Denna vackra treenighet som författaren tänkt sig fram till skall jag inte rubba utan blott beundra. I varje fall tycks denna religiöst präglade konstellation ha inspirerat skribenten att eklatera en manifestation i vilken han sålunda menar att en civiliserad människa aldrig skall kränka någon annan. Detta torde vara vägen till det kränkningsfria samhället, låt vara att det framskymtar en mindre motsägelse i denna kandidat till en mänsklig och civiliserad rättighet. Ty, om nu så vore, att någon befann sig djupt kränkt av denna epistels konklusion? Och ej heller torde den skrivande kunna motsäga en sådan kränkningskänsla: ”Jag är kränkt” är ett suveränt uttalande som inte kan bestridas.

Nå, jag skall inte vara småaktig utan istället påkalla en av konstens värsta kränkningar vilken kunde ha undvikits om den inblandade i tid fått vetskap om Magnus Bredelius tes angående den civiliserade människans beteende.

Det var året 1925. Theo van Doesburg och Piet Mondrian arbetade i största harmoni i den neoplasticistiska ismen och frambragte det ena rutiga mästerverket efter det andra. Men en dag skedde den oerhörda kränkningen:

Theo van Doesburg Kontrakomposition XVI, 1925

Piet Mondrian vitnade och skälvde då Duisburg förnedrade den sanna liturgin och visade sig sakna respekt för Det Vinkelräta Heliga. Med fullständig respektlöshet för Mondrians tro bröt han på det mest avskyvärda sätt in i det sakrala medelst Diagonalen. Deras vänskap var för evigt bruten. Så onödigt. Om Doesburg åberopade yttrandefriheten får man ändå säga att det får finnas gränser: Yttrandefrihet innebär inte yttrandeplikt. Och därmed förstörde han varje öppning till förändring. Mondrian fortsatte också till tidens slut, oaktat djupt kränkt, att tillbe Det Vinkelräta Heliga. Och Doesburg, han gjorde sig ett namn och blev riktigt känd för denna nedriga gest. Så gick det sålunda med Doesburgs föga uppbyggliga handling när han spelade ett mer eller mindre intellektuellt spel med andra människors övertygelse och tro, för att visa sina egna funderingar kring rätt och fel.

Men från idag vet vi bättre.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Muhammedsaken | 24 kommentarer

Del 1220: Konstmaskinens prestanda

För ytterligare draghjälp åt Palettens nya nummer kommer Brian Kuan Wood till Göteborg (15 april) för att tala med utgångspunkt från sin artikel om Gean Morena och Ernesto Oroza. Wood tillhör redaktionen på e-flux Journal, en central ort i den kontemporära konstvärlden. Morena och Oroza medverkade för några år sedan i tidskriften där de berättade om okonventionell installationsteknik och återanvändning av bruksobjekt. Hur enkla butiker kan arrangera sina högtalaranläggningar

 

Bild från ett projekt av Gean Morena och Erensto Oroza.

Wood skall tydligen spänna konstbågen högt:

”How do recent reformulations and intentional misreadings of democracy in the Middle East, transparency, David Cameron’s populist rhetoric, and neoliberal privatization offer a set of coded parameters by which we might be able to take neoliberal capitalism at its word, and see through it to another set of practices that offer other possibilities completely?”

En mindre optimistisk ståndpunkt representeras av Jonathan Jones som skriver med anledning av att Bob Dylans precis genomförda Kinabesök inte förde med sig någon form av kommentar angående Ai Weiweis arrestering:

”Art does not have an inherent social or political responsibility. Today, with arts funding slashed, there are even more temptations than usual to pretend otherwise – to insist that art can save derelict urban areas, that it can heal the sick and make flowers grow. But the very language that claims to defend art can smother its wild nature. A work of art, if it is any good, is enigmatic, remote and takes centuries to understand.”

Det stora engagemanget för det stora uppdraget är en upplagd historia. Från början, med det romantiska geniet, hämtades krafterna från det översinnliga. Det översinnliga tonades, utan att försvinna, ner, men ersattes av det moderna projektet där konstnären befann sig i framtiden. En på många sätt bekväm position eftersom det var en prognos som fick väntas in. Så kunde det låta sig sägas att konstnären var i stånd att förnimma tidsandan men att ingen kunde förstå det förrän det var för sent. När dessa spekulationer hade gått över sökte sig delar av konstvärlden till att offensivt sikta på nutiden, att delta direkt i det politiska. Konsten hävdar inte längre något översinnligt, inte heller tror utövarna att själva estetiseringsprocessen är tillräcklig. Istället har vi fått idén om den alternativa kunskapsformen som inte bara önskar säga något om samtidens elände utan även visa vägen till lösningar.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2011 | Lämna en kommentar