För konstnären var det bättre förr eller i varje fall enklare. Redan när konsten kom på banan i det tidiga 1800-talet var sökandet efter identitet och samhörighet den stora uppgiften. Övertygelsen att besitta en högre form av erfarenhet och kunskap manifesterade sig i det estetiska uttrycket med gränsöverskridandet som synlig vittnesbörd. Någonstans skulle konsten höra hemma i samhället eftersom det ensamma, missförstådda och av umbäranden illa medfarna geniet krävde bisarra psykiska dispositioner. Konsten ställde sig på folkets sida mot maktens borgerlighet. Att förena sig med proletariatet i kampen för en bättre värld visade sig vara en trygg plats. Den innebar att konstnärerna inte behövde ägna sig åt några obekväma upprorshandlingar (några undantag finns) utan kunde luta sig mot revolutionen som en symbolhandling. Att bokstavligen förena sig med proletariatet blev aldrig aktuellt. Proletariatet var dessutom föga konstintresserat. Konstnären kunde måla i lugn och ro och spränga gränser i konstgallerierna där kampen mot borgerligheten försiggick i bästa samförstånd.
Men det kom en dag då proletariatet försvann. Kommunism och socialism blev också inaktuella. Hal Foster konstaterade detta 1996 i The Return of the Real. Identiteten vinglade och nya kandidater för att uppfylla de två nödvändiga önskemålen var akuta. Konstens identitet klarade man av genom att utropa den särskilda kombinationen av särskild kunskap förenad med särskild erfarenhet som försäkrades vara ett verkligt alternativ till samhällets antingen ytliga beteenden eller till den akademiska teorin. Den senare aktade man högt i konsten men konstens bidrag var ännu vassare eftersom det bestod av en fullständigare fördjupning. Vem man solidariskt skulle förena sig fann man i de andra kulturerna som intensivt kom att belysas i det postkoloniala skedet. Det var inte direkt Fosters idé, han säger själv att han har hämtat den från historikern Perry Anderson.
Absolut solidaritet med andra kulturer kom att bli socialkritikens hardcore. Förmodligen är den tiden över, de flesta konstnärer är inte engagerade på det sättet utan följer reglementet därför att man bör göra det. Konstvärlden ställer inga andra krav än att en relevant kontemporär inte gör något politiskt olämpligt.
Venedigbiennalen stundar (2 juni) och den kommer inte att framtonas som radikalt och socialkritiskt politisk. Men det måste i någon utsträckning ingå och i den danska paviljongen laddar tysken Thomas Kilpper (3.903) upp på temat yttrandefrihet. Den grekiska kuratorn Katerina Gregos som är ansvarig för tema och utställning försäkrade tidigare (se Del 1176) att de danska karikatyrerna inte skulle vara på tapeten eftersom det var ett ”vi och de”. Kilpper kunde dock inte hålla sig och i sitt bidrag kommer han att visa träsnittsporträtt inlagda i golvet på utvalda bad guys. Om man önskar kan man trampa på dem. Bland dessa ingår (enligt artikel i den danska Weekendavisen 27.05) Flemming Rose (tidigare på Jyllandsposten och ansvarig för publiceringen), Kurt Westergaard (som förhånade en hel kultur). Om dessa aktiverar sig Kilpper som en Pavlovsk hund i den kontemporära etiketten:
”I denne generaliserende kritik af andre kulturer ser jeg en forbindelse til kolonihistorien, og til de skæve magtforhold mellem den 1. og den 3. verden. Muhammedtegningerne maskerer den tilknytning, men jeg ser dem som et synonym for nedgørelse af andre, herunder hån af verdens muslimer. Det var ikke noget frigørelsesprojekt.”
Vidare visas Pia Kjaersgaard, Anders Fogh Rasmussen, Geert Wilders, Thilo Sarrazin m fl.
En av Kilppers idéer om yttrandefriheten är att ”Det er vigtigt at kæmpe for ideen, men samtidig må man se på, om den undertrykker andre friheder.”
Så sant som det är sagt. Den kontemporära konsten är ensidig när det gäller yttrandefrihet, det måste vara rätt yttranden och rätt personer. Den intressanta tanken att låta Kurt Westergaard representera Danmark på biennalen (med teckningar av H C Andersens Eventyr) skulle förmodligen ha inneburit att tungt beväpnade specialstyrkor fått inkallas. Så det är klart att det kontemporära undertrycker yttrandefriheten. Men knappast ett stort problem eftersom det alltid finns andra kanaler. Och jag har svårt att se att detta inte skulle vara fallet även i andra sammanhang. Vad Kilppers tycks vara ute och fika efter är en självcensur som skall uppfylla den ovillkorliga solidariteten med andra kulturer.
Den som vill uppröras av Kilpper ser ändå alltför snävt på saken. Konsten är endast till för symboliska framställningar vilka under lättsamma former skall konsumeras av den bildade borgerligheten och i detta fall särskilt av en festsugen konstvärld som vill ha något häftigt som tilltugg. Frågan är om Kilpper är häftig nog. Det är ju mainstream.
I den socialkritiska ivern kan verken lätt bli illustrerande.
Thomas Kilpper: Berlusconi och John Heartfield 2009 träsnitt
Ett golv med träsnitt av Thomas Kilpper.
Kilppers förslag till fyrtorn på Lampedusa. Denna neo-neoplasticistiska skapelse skall vägleda båtflyktingarna till EU.
