Venedigbiennalen är naturligtvis något som varje sann konstvärldsmedlem måste avvisa som spektakel och tävling. Men när detta är gjort genomförs på vanligt sätt den seriösa granskningen av tema, paviljongen och enskilda insatser. Däremot är det ytterst lite som kritikerna har att säga om sådant som hur valen av konstnärerna har gått till och hur projekten har finansierats. Man kan nog utgå ifrån att konstnärsvalen bland de fyra tungviktarna görs utifrån möjligheten att spela en huvudroll och ta hem medalj. För mindre paviljonger är valen säkert baserade på diverse idéer, personliga favoriter eller vad man tror kan slå. Den danska paviljongen följer t ex den internationella trenden att vara så lite dansk möjligt. Den svenska är den enkla modellen, en riktigt kontemporär och en traditionell.
Biennalen har inga stora ekonomiska resurser. De enskilda konstnärerna får förlita sig på egna investeringar, bidrag och inte minst att gallerierna ställer upp då de kan se att det finns PR att hämta.
En intressant generalisering kommer från kritikern Martin Gayford på Bloomberg News
”Many pavilions seem similar, yet sometimes there’s a striking political message.”
Hur många totalinstallationer med politiskt budskap av Thomas Hirschhorn orkar man svälja? Efter att ha varit förvisad från hemlandet är han nu återupprättad och representant för Schweiz. Och då blir det en tejpad totalinstallation om Motstånd.
[youtube]Cv5weikhPeQ[/youtube]
Bice Curiger uttrycker t ex den kontemporära konstens essens, alltså det som utgör dess berättigande och egenart:
“art can provide a way to understand the most complex problems and the reasons for historical and social changes. This is clear from the national pavilions: art can help us understand a deeper reality, something that is impossible if we confine our attention solely to what we see in the media.”
Men samtidigt reserverar hon sig mot det kontemporäras besatthet av nuet. Hon vill hellre sikta på historien. Tintoretto medverkan i biennalen var då ett anslag som kunde prövas men samtidigt kommer hon att mena att det inte har blivit så mycket av det kontemporäras nu-engagemang. Bättre lycka i det historiska?
”Make it big, make it different, make a political statement, make more”, något sådant är väl formuleringen som det kontemporära kretsar kring.
