Dan Jönsson har varit på seminarium på Galleri 21 i Malmö och där tagit del av ”radikala strategier” i konsten (DN). Konsten som målinriktad aktivism. Han är starkt kluven inför denna konst. Som exempel använder han gruppen Kultivator (39.951):
”För Kultivator handlar det tvärtom om att sätta definition¬erna ur spel, att på ett strategiskt sätt se likheter mellan kultur- och matproduktion. Som i nätaktivismens ’open source’ och motståndet mot livsmedelsjättarnas genpatent.
Jag sympatiserar med den inställningen. Men frågan är hur konstruktiv den är? Att ’radikalkonstnärer’ väljer konsten som sitt forum är ju i sig en definition – och Kultivator som ställt ut på Kalmar konstmuseum hör själva till dem som tycks se institutionerna som viktiga kanaler. Men hur och varför görs detta val? Är konsten ett mål i sig eller bara ett verktyg för förändring?
De frågorna är viktiga att svara på. Luddiga begrepp gör inte bara konsten sämre. De gör också att den löper risk att bara bli ett demokratiskt surrogat, en social dekoration. Som om det är konsten, inte politiken som ska rädda världen.”
Och vilken resurs är då konsten för aktivismen? Ja, ett centralt inslag i konstens grundförutsättningar är att den inte skall illustrera, att den då riskerar att förlora sin identitet som innebär att den skall skapa ett avstånd till sitt undersökningsobjekt. Objektet skall belamras med avancerad diskurs och gestaltningen skall laddas med fiktion och estetiseras till oklarhet eller obegriplighet. Om någon, och det händer rätt ofta, struntar i detta och går rakt in i aktivismen, blir endast konstinstitutionens auktoritet kvar som det konstspecifika. Eftersom sådana konstnärer uppfattas som alltför illustrerande får de endast i ringa utsträckning något stöd från konstvärlden. Om de inte anpassar sig och blir som Jönsson skriver ”ett idealistiskt skimmer” på utställningar där de kan tjusa konstvärlden med garanterat icke-fungerande åtgärder för världens förbättring.
Men tanken återkommer ofta i konsten. Redan 1991 skrev Suzi Gablik The Reenchantment of Art som handlar om hur konsten skall kunna rädda världen. Här nämner hon Lynne Hull som bygger sittplatser för fåglar och som skär ut skåror i klippor för att vatten skall kunna bevaras på torra platser. Och Dominique Mazeaud som städade upp en flod. Gabliks bok tyngs av mycket New Age och dessutom har hon en tro på konsten som en outgrundlig kraft som har följt människan sedan urtiden.
Konsten har fått en alltför stor uppgift och att det är så hänger samman med den romantiska konstuppfattningen som lever kvar i högönsklig välmåga. När man förlorade det gudomliga geniet ersattes det med den komplexa diskursen och den generella obegripligheten – detta utlovade ett alternativt sätt att se på världens alla problem. Underförstått att konsten kan visa den sanna vägen. Istället för sådant dravel kunde man ägna sig åt att fundera på vad konsten faktiskt kan och vad den skall användas till. Konsten kan inte bli populär, den är och förblir exklusiv. Försöker man ge upp det kommer den att gå förlorad. Ytlighet lönar sig i detta fall inte. Att den skulle bli praktiskt angelägen är samma sak. ”Populärt” och ”praktiskt angeläget” kan förstås estetiseras och blir då något annat på en högre nivå. Osv.
Som jag ser det bör konsten ägna sig åt att ifrågasätta konventioner (ibland). Utan att moralisera och utan att ägna sig åt det behjärtansvärda. Uppgiften är svår eftersom varje blick in i konsten ger vid handen att här ”gillar vi lika”. Kanske skulle konstvärlden ta upp tråden från Aftonbladet och initiera en egen kampanj ”Konstvärlden gillar olika”. Varen lugna, en sådan målsättning skapar ingen som helst oro. Risken att den skulle leda till efterföljd är obefintlig.
I dagens Aftonbladet skriver Svante Tidholm att Klara Lidén tidigare skulle ha varit gatukonstnären Bikey. Är det riktigt är det intressant. Varför nämner man inte denna bakgrund? Och Lidén blir ett exempel på en avfallen street artist som har anpassat sig till konstvärlden. Inte att det är något fel på det, i konsten finns bara en väg och den leder till konstvärldens inre cirklar. Så måste det vara men frågan är vad som händer med en konstnär som hamnar där.
Lynne Hull (43.406): Scatter Hydroglyph, 1986
