Det andliga flummet är en notorisk gest i konsten. Då och då är det dags att plocka fram Peter Cornells bok Den hemliga källan (1981) för att påminna oss om den teosofiska influensmaskinen bakom modernismen. Men den kommer nog alltid att finnas där trots alla övertygelser om att världen bygger på sociala konstruktioner. Jag minns från Documentautställningen 1992 Marina Abramovic rum med kristaller. Här skulle besökaren ta hjälp av kristallernas inneboende kraft för att försätta sig i ett högre andligt tillstånd. Hon håller på med detta ännu. Den här länken visar hur det går till att kliva ner i kristalltofflorna för en resa mot de högre dimensionerna.
Moderna kommer 2013 att visa den svenska konstens (och antroposofernas) stolthet Hilma af Klint. Museets ambitioner är inte att omvända folket till teosofer eller spiritister utan torde tjäna ett konsthistoriskt syfte: Den store Kandinskys fall. För vem gjorde den första helt abstraherade bilden? Kandinsky står hittills som vinnare (noterad för 1910) efter att ha slagit Frantisek Kupka med något ynka år. Malevitj kommer lite senare men är å andra sidan rejält abstrakt. Den litauiske konstnären Mikalojus Ciurlionis kunde ha vunnit men har diskvalificerats på grund av för mycket jugendandliga steroider. Så kommer snart af Klint in på banan med vissa förväntningar att hon skall löpa hem segern till en svensk triumf. Även hon är kraftigt dopad men kommittén kan tänkas se milt på regelbrottet. För även Kandinsky, Kupka och Malevitj var påtagligt teosofiskt injicerade. För att inte tala om Mondrian som dock inte tävlar i den här klassen.
De nominerade kandidaterna är sålunda nämnda och 2013 skall vinnaren utses. Hur patriotisk och genusmedveten man än är får Kandinsky ändå hållas som favorit. I den här tävlingen skall man också ta hänsyn till hur nersolkade resultaten, alltså de producerade målningarna, är. Kandinskys svaghet för Madame Blavatsky må vara ett faktum men hans modernistiska manifest och produktion är inga teosofiska propagandanummer utan en del av modernismens utvecklingslära med förgreningar i många riktningar.
I varje fall är intresset internationellt vilket framgår av artiklar i Art (på tyska) och i Frieze (där också det i ämnet sena svenska bidraget Fredrik Söderberg omtalas).
Alldeles passande har Martin Aagård skrivit en snärtig artikel (Aftonbladet) i detta fängslande ämne.
Nå, hur var det nu med konsten och dess krav på estetisering och distans? Ibland blir frestelsen övermäktig. Lockelsen att ge sig hän åt politiken – eller teosofin – är ibland svår att motstå.
Hilma af Klint: Evolution, 1908
Om man vill kan man finna en röd tråd från Madame Blavatsky till Kandinsky till Marinetti och futurismen, över till Majakovskij och kommunismen, med en avstickare till Steiner och blut und boden och nazismens teosofi. Tråden vävs vidare i vackra färger ända in i Waldorfpedagogiken och Saltå Kvarns müslirecept.
Om man är fanatisk motståndare till något kan man alltid försöka koppla in kommunist- och nazisttråden.
Det blir ett effektfullt straw man argument hur långsökt det än är.
”Moderna kommer 2013 att visa den svenska konstens (och antroposofernas) stolthet Hilma af Klint.”
Daniel Birnbaums syster är antroposof. Möjlig koppling.
Håller med. Men om det är mitt inlägg du syftar på så var det inget argument, bara en beskrivning.