Vilks.net

Det kontemporära har trasslat in sig i yttrandefriheten. Det hittills senaste tillskottet kommer från Azerbajdzjans Venedigpaviljong där två skulpturer av Aidan Salakhova har täckts. Skälen är välkända, Islamska symboler får inte kränkas. Till råga på allt har konstnären även utfört bilder med en kvinna som håller en minaret. Telegraph.

Det hjälper inte att en internationell besättning i den danska paviljongen har tagit sig an temat. Det är, som curatorn Katerine Gregos säger, en komplicerad fråga. Därför behandlas den i projektet med en blandning av att följa den kontemporära ideologin och att göra framställningen så allmän och obegriplig som möjligt.

Konstnärerna från Zimbabwe är censurerade och har gått med på det eftersom de anser att det är bättre att vara med än inte. Den kinesiska paviljongen är statligt kontrollerad kontemporär konst och att Ai Weiwei sitter inburad har inte lett till några protester att tala om. Den kontemporära konstvärlden är när det handlar om yttrandefrihet vänlig och selektiv.

Vasif Kortun som är curator för Förenade Arabemiratet utvecklar vänlighetens tanke i en intervju. ”Vi lever i hårda tider”, säger han. Om sin kollega Jack Persekian som sparkades från sitt curatorjobb i sharjahbiennalen tycker han att denne borde ha stått upp för sin sak, inte minst när andra gjorde det. Men det verk som ledde till sparken borde han inte ha visat. För den kontemporära konstvärlden kan avvisa avantgardet som inte lade några fingrar emellan i sina provokationer. Avantgardet avvisades under postmodernismen som ett modernistiskt utopiskt projekt. Kortun vill inte ha någon chockverkan utan:

”I think of criticality as a long-term process that relies on research and substantial involvement. I don’t like criticality as it’s produced in one image or another – that doesn’t interest me, that doesn’t further the discourse. That plays right into the hands of the market and this mentality that if you want criticality, you can go and put your thing on the cover of Colors magazine. That doesn’t produce criticality – that produces shock.”

Alltså inga elaka påhopp på USA och Israel, på iranska, saudiarabiska eller syriska regimerna. Och även den kristna högern kan bli chockerad. För att inte tala om de så populära högervindarna i Europa. Den danska paviljongen har också gjort fel eftersom man provocerade the bad guys i karikatyrstriden. Om inte Kortun ändå tänker selektivt vilket nog är troligt.

Hans förslag är konstens fördjupning, antagligen utställningar med seminarier där Jacques Rancière kan framträda med några visdomsord. Så går problemen över av sig själv.

Video med intervju av curatrisen Katerina Gregos. ”Curatrisen” är i detta fall enbart en anspelning på att hon i videon begåvats med titeln ”curatrice”.

[youtube]TR5OWV5ba1c[/youtube]

Jag har nu arbetat mig genom det första jordskredet av recensioner av Venedigbiennalen. En sådan biennal kan ge intressanta perspektiv på den kontemporära konstens centrala markörer. Det som i förstone slår mig är att Bice Curigers internationella utställning har svårt att hävda sig under trycket från nästan 90 nationella paviljonger. Typiskt nog fick Christian Marclay guldlejonet för The Clock. Närmast ett abonnemang, hans film gör sig inte på en så sammansatt utställning, den kräver full koncentration. Men den var mottagen och upphöjd långt tidigare och en säker satsning. Haroon Mirza som fick priset som bästa yngre konstnär uppfyllde förmodligen något av temat, en elegant tekniskt driven ljus- och ljudinstallation. Klara Lidéns hedersomnämnda papperskorgar är en mera intrikat historia. Juryn motiverar med att det var en publik intervention men det eventuella värdet i företaget är nog det symboliska. Internationella behållare för uppsamling av biennalskräp. Dessutom var det helt nödvändigt att finna en kvinnlig mottagare av juryns utdelningar.

Intressantare är Curigers intresse för ”breaking the rules”. Den frasen valsas ständigt runt och utgör det som eftertraktas i det kontemporära. Då det är svårt att uppbringa några exempel på denna konst vände sig Curiger till Tintoretto som fick framstå som förebild. Och den gubben gick också hem vilket man kan se på recensenterna som applåderar detta val som i någon mån är att bryta biennalreglerna, dock smärtfritt. Tintoretto har onekligen prövat regelbrottet, åtminstone en gång då han genom att köra över sina konkurrenter och tillika flagrant erbjuda en muta tillskansade sig uppdraget att göra målningarna i Scuola di San Rocco. Genial förnyare blev han först från expressionismen genombrott i slutet av 1800-talet. Senrenässansens målare var strängt kontrollerade och kreativ originalitet i modern mening existerade inte. Men vem orkar komplicera konsthistorien på en biennal? Curiger har framhävt sitt intresse för att konsten skall vara visuell, tillbakablickande och mindre beroende av kontext. Tintoretto kan man titta på och upptäcka att han skiljer sig från Lionardo da Vinci, vilket hon påpekar.

I det kontemporära finns inget intresse för breaking the rules. Ledmotivet är det motsatta: Follow the rules. Vilken regel som gäller för de nationella paviljongerna är inte lätt att säga. En regel säger att det nationella tänkandet är ett passerat stadium. Men det gäller inte perifera nationer som aldrig kritiseras på den punkten. I år var det inte heller någon som klagade på att de fyra stora agerade med nationell hållning. Det var väl bara Danmark och Polen som följde regeln om att vara övernationella. Den svenska paviljongen förblev svensk men curatorn valde att hålla en så låg profil att inga recensenter utanför Sverige har lagt märke till den.

Den danska paviljongens tema om yttrandefriheten visar hur det går till att följa reglerna. Inga motargument är önskvärda. Grayson Perry, Turnerprisvinnaren, kom på besök i detta kaos (Politiken).

Hedersomnämnd papperskorg

Haroon Mirza med silverlejon