Del 1264: Naket spektakel

Postat den 2011 17 juni av Lars Vilks

Det stora Venedigspektaklet kom och gick över i Baselmässan där konstvärlden till den 19 juni frotterar sig i det man hoppas skall bli en stor köpfest. Mycket att begrunda. Sophie Allgårds skriver i dagens SvD om biennalen och hennes text har fått mig att kontemplera över två inslag. Det första är ett uttalande om representation utifrån ett vilsamt besök på den svenska paviljongen:

 

”Samtidigt är det vilsamt att möta Erikssons måleri i en biennal som domineras av installationer och fotografi. Den skrala representationen av just måleri på världens biennaler ger en grovt missvisande bild av dagens konstscen.”

 

Hur går det ihop? Är inte biennalerna just representativa för vad det kontemporära ägnar sig åt? Går man genom ett antal biennaler kan man konstatera att de onekligen leds av kompetenta curatorer och att de recenseras av kompetenta kritiker. Inte hör man mycket om att det behövs mer måleri. Visserligen är måleriet helt dominerande i konstvärlden som helhet men det kontemporära är ingen demokrati. Vad sitter Allgårdh inne med som den övriga konstvärlden har missat?

 

Det andra är ännu intressantare. Det gäller den italienska paviljongen som curateras av Vittorio Sgarbi, den hätske kulturkonservative. Han bedriver en intensiv kampanj mot samtidskonsten och har låtit ett antal kulturpersonligheter av skiftande kvalitet välja konstnärer. Det blev totalt 260 stycken vilket innebar en trångbodd utställning.

 

”De få hyggliga verken i denna paviljong har inte en chans att hävda sig mot skulpturer och målningar med nakna kvinnor som låter sig korsfästas eller omotiverat blottar sina kön”, skriver Allgårdh.

 

Kvinnor som omotiverat blottar sitt kön är något av det värsta som kan tänkas i det kontemporära. Men det är värre än så. Bland dem som deltar i Sgarbis loppmarknad ingår bland andra Giorgio Agamben, det kontemporäras älsklingsteoretiker. Man har närt en orm vid sin barm. Tur att Jacques Rancière kan överta rollen som teoriprimadonna. Han läste förresten upp en föreläsning i det norska seminariet i Venedig utan att någon kunde uppfatta vad han uttalade. Dock är Rancière alltid sevärd som en värdig efterträdare till Baudrillards Chief Inspector Jacques Clouseau-stil. Nedsablandet av Sgarbi är Allgårdh på intet sätt ensam om. Han är ett tacksamt objekt för alla kritiker. Se bara på de här matsedlarna:

 

”Cristina Ruiz, ’Italian Pavilion: Vittorio Sgarbi’s sprawling, sexed-up show’, The Art Newspaper, 3 June 2011: (…) When he announced his decision to include 200 artists selected by 200 intellectuals, the pundits said it couldn’t be done. In fact, Scarbi has displayed the 200 he said he would, and then added another 60 for good measure. (…) The resulting display has the sprawling randomness of a flea market. There are works featuring sex, religion, violence, nudity, as well as a giant pomegranate and a polar bear.

Roberta Smith, ’Venice Biennale: The Enormity of the Beast’, The New York Times, 2 June 2011: (…) A new and historic Biennale low is reached in the vast Italian Pavilion where Vittorio Sgarbi, an Italian art historian, television personality and former under-secretary of culture, has overseen a ludicrously dense installation of work by some 260 Italian artists, almost all of it unredeemable still-born schlock. Bristling with an unbelievably venomous hatred of art, the exhibition would be a national scandal, if Italy weren’t already plagued by so many.

Och Jerry Saltz: Far worse than Boltanski’s merely bad art is Vittorio Sgarbi’s malevolent bad-faith, art-hating arrogance in the ugliest contemporary-art exhibition that I have ever seen. ArtInfo identifies Mr. Sgarbi, a politician, writer, and collector, as ‘the Glenn Beck of the Italian art world,’ and indeed there is a kind of paranoid madness present here. His pavilion is an unmitigated visual onslaught installed on walls and curving shelving units. It’s almost all academic kitsch, bad figure painting, or anything the curator imagines as anti-avant-garde. Being reactionary is nothing new, but this is extraordinarily bad. Is there anything good about this cattle call? Perhaps only that it won’t be surpassed anytime soon.”

 

Ett avsnitt från Sgarbis curatoriska mästerverk. Enligt vissa bedömare representativt med avseende på mängden måleri.

 

Super Bad Guy Sgarbi är (nästan, för han har med sig en del kompetenta konstnärer och andra som t ex Dario Fo och Umberto Eco) allt det som det kontemporära inte är. Sett i ett högre perspektiv är denna utställning en parodi på det stora biennaläventyret där allt visas och marknaden blomstrar. Allt som hade behövts var en regissör för att förverkliga evenemanget som en äkta readymade. Dock saknas detta och vi får nöja oss med att avnjuta en gestalt som konsten inte har sett sedan Cabaret Voltaires dagar i Zürich. Det kontemporära har inte bättre utmanare än så här.

 

Sgarbi som artwork är inte dålig:

[youtube]WBF0QE0_Kvg[/youtube]

 

 

Publicerat i Konstkritik, Tillståndet i konsten 2011, Venedig 11 | 7 kommentarer

Del 1263: Naket

Postat den 2011 16 juni av Lars Vilks

Läsarna är säkert inte obekanta med att den kontemporära konstens inkluderande verksamhet har sina begränsningar. Vid lite närmare eftertanke är det mycket som är förbjudet. I Aftonbladets Allt om Stockholm utfrågas förste intendenten Ulf Cederlöf om Nationalmuseums omdiskuterade utställning Lust & Last. Han får frågan:

 

”Utställningen handlar bland annat om tabun. Vad skulle du säga är tabu i konsten i dag?”

 

Och svarar:

 

”Så fort man visar naket kommer även idag en strid ström protester. Ibland undrar jag hur frigjorda vi är egentligen.”

 

Så sant som det är sagt. Naket kan visserligen förekomma, och förekommer, flitigt i det kontemporära, men med stränga förbehåll angående blickar, genus- och queerperspektiv. Nakenhet som inte beaktar det slags problematiseringar blir djupt problematisk. En fråga man ställer sig är vad dessa moraliska inskränkningar med uppbyggliga och folkuppfostrande ambitioner representerar. Dags att rekapitulera den kvinnliga kroppens objektifiering.

 

Med mitt helt obetydliga bidrag till detta känsliga område vill jag påpeka något av konstens besvär med att hålla sina gränser öppna. Teckningen, som den konsthistoriskt bevandrade lätt känner igen som utförd efter förlaga av Boucher, har sina brister men bör vara tillräckligt genomförd för att motivera en publicering.

 

Idag förbjudet: Naket

 

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Teckningar, Tillståndet i konsten 2011 | 7 kommentarer

Del 1262: Skönhet och curatering

Postat den 2011 15 juni av Lars Vilks

Thielska galleriet kom ofrivilligt att vandra från estetiskt fäste till en burlesk socialkritik där striden rasar om hyreskontraktet; hyreskontraktets estetik. Medan positionerna är fortsatt låsta spekuleras det om vilken framtid museet skulle kunna få. I dagens Expressen uttrycker Johan Lundberg att han önskar sig ”en plats utanför samtiden. Som en plats där tiden inte bara har stått stilla i över hundra år utan som också är vigd åt estetisk kontemplation och skönhet. Utan omedelbar anknytning till nutidens politiska och vetenskapliga ’sanningar’”.

 

En intressant tanke som naturligtvis stöter på en svårforcerad patrull: Vilken skönhet och vilken estetisk kontemplation? Var och en som ägnat någon möda åt estetikens historia inser att det inte blir något lätt val. Under medeltiden kunde, enligt Thomas ab Aquino, en hammare av glas inte vara skön eftersom den inte var ändamålsenlig. Platon fann sin hängivelse i geometriska former. Under 1800-talet sökte man det idealsköna men mycket längre än slöjdansande demimonder och maskeradbaler kom man inte. Att det däremot representerar succé och är tidstypiskt råder det dock ingen tvekan om.

 

Hur skall man visa 1800-talets salongsmässiga idealskönhet? Lundberg påstår att det finns ett förnyat intresse för det sena 1800-talets estetik. Jovars, för några dagar sedan öppnades en utställning av Hans Makart i Wien. Det är inte den första i sitt slag, Alexander Cabanel, har, för en tid sedan, också vederfarits äran. Utställningarna curateras utifrån den aktuella tidsramen, vad betydde herrarna och deras konst? Och vilken inramning kan man tänka sig? Det blir draperier, tapeter och känslig ljussättning. Därmed är det också upplagt att ta ställning till vad detta betyder för oss idag. Hur man än vrider och vänder på saken kan man aldrig komma fram till något tidlöst. Politiken och vetenskapen förändrar perspektivet. I konsthistorien kan man inte återvända till någon tidigare period annat än som en kommentar eller någon form av appropriering. Ingen kan befrias från sin egen tids elände.

 

Lundberg drar sin vanliga harang om de konstnärer som han menar ”bygger vidare på det sena 1800-talets estetik och dess historiska förutsättningar.” Någon lätt uppgift är det inte att reda ut vad det sena 1800-talets estetik egentligen är för något eftersom symbolister och senromantiker utgör ett blandat släkte, från salongsmålare till van Gogh. Möjligen kan man säga att estetiken etablerade sig som konstens särskilda identitet vid den här tidpunkten. Förmodligen är denna identitet dessutom en chimär.

 

Konsthistorieskrivningen bygger på att det inte går att återvända. T ex menade Wöfflin, den store konsthistorikern, att konsten rör sig från det han kallade klassisk konst till barock men i en stigande spiralform. Andra konsthistoriker har menat att konsten uttrycker sin tid och är bunden vid detta.

 

Det som Lundberg minst av allt önskar sig är att släppa de radikala curatorerna lösa. Även jag kan se problem med den saken. I det senaste numret av on-curating kan man läsa om målsättningen för den progressiva curatorkulturen:

 

“The aim is to develop socio-politically relevant exhibition formats, to question cultural-historical facts and myths, politicising the narration of the shown content concerning gender issues, migration, economy, urbanism and globalisation, to name but a few. This is connected with the desire to have ’radically democratic’ (Mouffe / Laclau) and emancipatory effects, which can be created through a link to political-activist groups, through radical curatorial decisions, and through curatorial ’complicity’ with subversive artistic practices.”

 

Curatorerna skall bedriva institutionell kritik, men en svårighet är att det ideologiska mönstret i denna kritik redan är etablerat i det kontemporära. Alla curatorer är naturligt nog inte lika entusiastiska för denna ideologi som av nödvändighet blir en intern historia, men någon verklig institutionell utmaning är svår att se. Snarare är det tvärtom, den officiella institutionella kritiken ogillar institutionell kritik och förstås främst sådan som riktas mot den själv.

Hans Makart: De fem sinnena, 1872-79, ocuraterade

 

Och curaterade

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori | 3 kommentarer