Jag har nu arbetat mig genom det första jordskredet av recensioner av Venedigbiennalen. En sådan biennal kan ge intressanta perspektiv på den kontemporära konstens centrala markörer. Det som i förstone slår mig är att Bice Curigers internationella utställning har svårt att hävda sig under trycket från nästan 90 nationella paviljonger. Typiskt nog fick Christian Marclay guldlejonet för The Clock. Närmast ett abonnemang, hans film gör sig inte på en så sammansatt utställning, den kräver full koncentration. Men den var mottagen och upphöjd långt tidigare och en säker satsning. Haroon Mirza som fick priset som bästa yngre konstnär uppfyllde förmodligen något av temat, en elegant tekniskt driven ljus- och ljudinstallation. Klara Lidéns hedersomnämnda papperskorgar är en mera intrikat historia. Juryn motiverar med att det var en publik intervention men det eventuella värdet i företaget är nog det symboliska. Internationella behållare för uppsamling av biennalskräp. Dessutom var det helt nödvändigt att finna en kvinnlig mottagare av juryns utdelningar.
Intressantare är Curigers intresse för ”breaking the rules”. Den frasen valsas ständigt runt och utgör det som eftertraktas i det kontemporära. Då det är svårt att uppbringa några exempel på denna konst vände sig Curiger till Tintoretto som fick framstå som förebild. Och den gubben gick också hem vilket man kan se på recensenterna som applåderar detta val som i någon mån är att bryta biennalreglerna, dock smärtfritt. Tintoretto har onekligen prövat regelbrottet, åtminstone en gång då han genom att köra över sina konkurrenter och tillika flagrant erbjuda en muta tillskansade sig uppdraget att göra målningarna i Scuola di San Rocco. Genial förnyare blev han först från expressionismen genombrott i slutet av 1800-talet. Senrenässansens målare var strängt kontrollerade och kreativ originalitet i modern mening existerade inte. Men vem orkar komplicera konsthistorien på en biennal? Curiger har framhävt sitt intresse för att konsten skall vara visuell, tillbakablickande och mindre beroende av kontext. Tintoretto kan man titta på och upptäcka att han skiljer sig från Lionardo da Vinci, vilket hon påpekar.
I det kontemporära finns inget intresse för breaking the rules. Ledmotivet är det motsatta: Follow the rules. Vilken regel som gäller för de nationella paviljongerna är inte lätt att säga. En regel säger att det nationella tänkandet är ett passerat stadium. Men det gäller inte perifera nationer som aldrig kritiseras på den punkten. I år var det inte heller någon som klagade på att de fyra stora agerade med nationell hållning. Det var väl bara Danmark och Polen som följde regeln om att vara övernationella. Den svenska paviljongen förblev svensk men curatorn valde att hålla en så låg profil att inga recensenter utanför Sverige har lagt märke till den.
Den danska paviljongens tema om yttrandefriheten visar hur det går till att följa reglerna. Inga motargument är önskvärda. Grayson Perry, Turnerprisvinnaren, kom på besök i detta kaos (Politiken).
Hedersomnämnd papperskorg
Haroon Mirza med silverlejon