Del 1262: Skönhet och curatering

Thielska galleriet kom ofrivilligt att vandra från estetiskt fäste till en burlesk socialkritik där striden rasar om hyreskontraktet; hyreskontraktets estetik. Medan positionerna är fortsatt låsta spekuleras det om vilken framtid museet skulle kunna få. I dagens Expressen uttrycker Johan Lundberg att han önskar sig ”en plats utanför samtiden. Som en plats där tiden inte bara har stått stilla i över hundra år utan som också är vigd åt estetisk kontemplation och skönhet. Utan omedelbar anknytning till nutidens politiska och vetenskapliga ’sanningar’”.

 

En intressant tanke som naturligtvis stöter på en svårforcerad patrull: Vilken skönhet och vilken estetisk kontemplation? Var och en som ägnat någon möda åt estetikens historia inser att det inte blir något lätt val. Under medeltiden kunde, enligt Thomas ab Aquino, en hammare av glas inte vara skön eftersom den inte var ändamålsenlig. Platon fann sin hängivelse i geometriska former. Under 1800-talet sökte man det idealsköna men mycket längre än slöjdansande demimonder och maskeradbaler kom man inte. Att det däremot representerar succé och är tidstypiskt råder det dock ingen tvekan om.

 

Hur skall man visa 1800-talets salongsmässiga idealskönhet? Lundberg påstår att det finns ett förnyat intresse för det sena 1800-talets estetik. Jovars, för några dagar sedan öppnades en utställning av Hans Makart i Wien. Det är inte den första i sitt slag, Alexander Cabanel, har, för en tid sedan, också vederfarits äran. Utställningarna curateras utifrån den aktuella tidsramen, vad betydde herrarna och deras konst? Och vilken inramning kan man tänka sig? Det blir draperier, tapeter och känslig ljussättning. Därmed är det också upplagt att ta ställning till vad detta betyder för oss idag. Hur man än vrider och vänder på saken kan man aldrig komma fram till något tidlöst. Politiken och vetenskapen förändrar perspektivet. I konsthistorien kan man inte återvända till någon tidigare period annat än som en kommentar eller någon form av appropriering. Ingen kan befrias från sin egen tids elände.

 

Lundberg drar sin vanliga harang om de konstnärer som han menar ”bygger vidare på det sena 1800-talets estetik och dess historiska förutsättningar.” Någon lätt uppgift är det inte att reda ut vad det sena 1800-talets estetik egentligen är för något eftersom symbolister och senromantiker utgör ett blandat släkte, från salongsmålare till van Gogh. Möjligen kan man säga att estetiken etablerade sig som konstens särskilda identitet vid den här tidpunkten. Förmodligen är denna identitet dessutom en chimär.

 

Konsthistorieskrivningen bygger på att det inte går att återvända. T ex menade Wöfflin, den store konsthistorikern, att konsten rör sig från det han kallade klassisk konst till barock men i en stigande spiralform. Andra konsthistoriker har menat att konsten uttrycker sin tid och är bunden vid detta.

 

Det som Lundberg minst av allt önskar sig är att släppa de radikala curatorerna lösa. Även jag kan se problem med den saken. I det senaste numret av on-curating kan man läsa om målsättningen för den progressiva curatorkulturen:

 

“The aim is to develop socio-politically relevant exhibition formats, to question cultural-historical facts and myths, politicising the narration of the shown content concerning gender issues, migration, economy, urbanism and globalisation, to name but a few. This is connected with the desire to have ‘radically democratic’ (Mouffe / Laclau) and emancipatory effects, which can be created through a link to political-activist groups, through radical curatorial decisions, and through curatorial ‘complicity’ with subversive artistic practices.”

 

Curatorerna skall bedriva institutionell kritik, men en svårighet är att det ideologiska mönstret i denna kritik redan är etablerat i det kontemporära. Alla curatorer är naturligt nog inte lika entusiastiska för denna ideologi som av nödvändighet blir en intern historia, men någon verklig institutionell utmaning är svår att se. Snarare är det tvärtom, den officiella institutionella kritiken ogillar institutionell kritik och förstås främst sådan som riktas mot den själv.

Hans Makart: De fem sinnena, 1872-79, ocuraterade

 

Och curaterade

 

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, konstteori. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 1262: Skönhet och curatering

  1. Krister skriver:

    Bra att du är tillbaka i bloggandet igen.
    Man lär sig nått nytt i varje inlägg som alltid är välskrivna och intressanta.

  2. CeDe skriver:

    Hej Lars, välkommen back to realitet. Du skriver i din
    nämnda bok, “man bör se till att bibehålla ett avstånd till teorins utläggningar och förklaringar och inte falla i fällan att försöka säga eller skriva vad det
    handlar om. Fast det är just vad man ska göra, men inse
    att man inte är ett sanningsvittne utan enbart en av kommentatorerna”. Hur ska man då ställa sig till att du
    i skrift förklarat att det är Mohammed som florerar i
    rondellen.

  3. Lars Vilks skriver:

    CeDe. Visst, Mohammed i rondellen. Men vad handlar det om? Vad gör han där i hundham? Övervakar han den svenska demokratin? Eller trafiken?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.