Del 1267: Paletten upp till kamp mot neoliberalismen

Postat den 2011 21 juni av Lars Vilks

Nästa vecka är det dags för ett nytt nummer av Paletten vars redaktion består av Milou Allerholm, Sinziana Ravini och Fredrik Svensk. Redaktionen är bekymrad. Det är problem med autonomi och utopi. Kapitalismen regerar allting och hur skall konsten inte bara befria sig själv från kapitalet och dess neoliberalistiska anhängare utan även resterande världen?

 

Jaja, om konsten autonomi kan man säga att sådan hade man förr. Den estetiska autonomin, grundlagd av den tyska idealistiska filosofin lovade guld och gröna skogar för det skapande geniet som förde mänskligheten mot en bättre värld. Dock visade det sig att denna autonomi aldrig har funnits, blott en chimär frammanad av den spekulativa estetiken. Numera är den givna autonomin den uppsättning av speciella egenskaper som genom tradition kännetecknar konsten: Högdiskurs, Make it New och lite obegriplighet. Detta gör autonomin till institutionell: Det som konstvärlden kallar för konstens autonomi är konstens autonomi. Det är bara att välja och komma överens.

 

Redaktionen ser betydande svårigheter i att det kapitalistiska samhället ”äter motstånd” och ”stigmatiserar all revolutionerande konst”. Vad som onekligen är fascinerande är den oerhörda ambitionsnivå som den kontemporära konsten bär på. Inte fråga om några småsaker, man ger sig på att förändra hela världen. Åtminstone vill man det. Jag skulle tycka att man t ex kunde börja med att se om man hade någon åhörare? Hur många läsare har Paletten? Och hur många av dessa tillhör inte den inre kretsen av konstvärlden?

 

Skulle man inte kunna pröva och se om konsten kan lösa något problem överhuvudtaget? Tänk t ex på Ai Weiwei som sitter finkad i Kina. Om konstvärlden samlade sig skulle den då kunna få ut honom ur arresten? Om man inte kan klara det kan man knappast göra upp med neoliberalisterna och den utsugande kapitalismen. Men det är kanske för svårt, konstvärlden har så många konstprojekt att tänka på att den troligen inte kan samla sig till en gemensam manifestation. Vore det inte bättre att Paletten prövade att med konstens hjälp skaffa sig fler prenumeranter och läsare? Det förefaller mig som om det inte var en omöjlig uppgift. Istället för att med tidskriftens hjälp genomföra en revolutionär konst som kan skaka kapitalismen och förhindra utsugningen av världens fattiga. Under helgen blev konstmässan i Basel en ny lysande försäljningssuccé. Kan revolutionära konstnärer vara med på mässan? Kan de ens vara med på biennaler? Finns det några? Eller är det mest fråga om akademiska framställningar i artikel- eller seminarieform?

I vart fall kunde man protestera mot Ai Weiweis arrestering genom att på Baselmässan gå omkring med en Ai Weiweimask.

 

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2011 | 4 kommentarer

Del 1266: Årgång, Ribersborg och Ängelsberg

Postat den 2011 20 juni av Lars Vilks

Idag har jag ofrivilligt drabbats av en social konstruktion nämligen den att fylla år. Denna sociala konstruktion är så listigt konstruerad att den repeterar händelsen ”att fylla år” vid exakt samma tidpunkt varje år. Resultatet av denna ihärdighet är att födelsedagsfyllande människor ständigt blir äldre. På sätt och vis var det bättre förr när man slapp hålla reda på alla födelsedagar inklusive ens egen. Nackdelen med det gamla systemet är att folk på den tiden levde ett kortare liv. Förmodligen för att de inte kände till hur länge de levde, varför frågan om de verkligen levde kortare blir hypotetisk. Sociala konstruktioner kan sannolikt påverka människans livslängd eftersom man kan bestämma sig för hur länge man önskar leva genom att välja ett tal och leva fram till det. Som t ex jag delvis har gjort då jag har bestämt mig att fortsätta mitt Nimisprojekt fram till den 31 juli 2030. Även andra faktorer påverkar dock levnadsloppet som inte enbart kan betraktas i numerära enheter. Ta t ex jag som utvecklas ovanligt långsamt vilket för med sig sådana konsekvenser att jag först i år kommer i närheten av att toppa min fotbollskarriär. Jag måste också tillstå att min utveckling som konstnär och kännare av konstvärlden har gått långsammare än vad som är brukligt. Efter min egen bedömning har jag kommit ifatt tiden och möjligen även hamnat lite före. Så kan det gå.

 

Idag, denna afton, sedan jag publicerat dessa noteringar skall jag avsluta mitt digra arbete med boken som har arbetstiteln Art, om institutionell teori, konstnärlig kvalitet och det kontemporära. Ett sista led i arbetet var att bestämma konsten ”ur-art” vilken vanligtvis brukar återfinnas i några grottmålningar eller rituella beteenden. Som ni säkert förstår har jag ett helt annat förslag.

 

I det kommande kan den intresserade ta del av några offentliga framträdanden från min sida. Den 3 juli blir mitt liv gestaltat på Ribersborgs kallbadhus i Malmö. Och om en knapp månad skall jag gjuta nytt liv i en av mina skulpturer: Servicetornet Livslögnen uppfördes 2005 i Ängelsbergs skulpturpark. För den som inte är bekant med Ängelsberg kan nämnas att orten är bekant för 1) Engelsbergs bruk som är förklarat världsarv 2) Oljeön med världens äldsta bevarade oljeraffinaderi 3) Isak Gustaf Clason (Hallwylska palatset och Nordiska museet) har ritat flera av husen i samhället 4) en konstnärkoloni höll till här vid sekelskiftet, i den ingick Olof Arborelius. Bland dennes verk märks exempelvis ”Vallflicka med boskap” och ”Vallflicka vid vattnet”. Av en tillfällighet skapade Arborelius världens första frimärkssamling avant la lettre.

 

Jag skall göra ett försök att slå mig in bland dessa milstolpar.

 

Servicetornet Lisvlögnen 2005.

 

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt | 30 kommentarer

Del 1265: Forskningskonst och dansant yttrandefrihet

Postat den 2011 19 juni av Lars Vilks

För några dagar sedan utkom nr 26 av E-flux journal. I en av artiklarna skriver konstnären Michael Baers om sina erfarenheter av forskningskonsten. För var och en som intresserar sig för denna disciplin är artikeln intressant läsning. Inledningsvis refererar skribenten till en sammankomst i Murcia för ett halvt år sedan. Utöver en del träffsäkra iakttagelser får vi här också en svensk anknytning. Baers lägger märke till den ”svenska kontingenten” som är klädda i grå kostymer och som ler gåtfullt. Ja, vilka kan det ha varit?

 

Hur som helst ger Baers goda exempel på den desperata viljan hos deltagarna i forskningsprogrammen att finna en kombination av originalitet kombinerat med ändlösa akademiska haranger som skall förklara vad man sysslar med. Relativt enkelt kan man slå fast att eftersom konsten bygger på singularitetens, dvs. det icke-begreppsliga närvaro, kan den aldrig producera någon vettig forskning. Vetenskapen, som ägnar sig åt precis motsatsen, alltså att undvika singulariteten och formulera sig i begrepp, är naturligt nog den adekvata formen för kunskapsproduktion. Konsten kommer ofelbart att producera patafysik, alltså engångskunskap som inte kan kommuniceras. Men ett sådant konstaterande hjälper givetvis inte. Längtan efter den akademiska diskursen och dess politiska tillrättaläggande är alltför stor, särskilt då den kombineras med att det satsas stora pengar i företaget.

 

En helt annan sak är föreställningarna av Lloyd Newson på Dansens Hus (20-22 juni) med gruppen DV8, Can We Talk About This. Newsons projekt handlar om yttrandefrihet och berör sådana känsliga ämnen som Rushdie, Theo van Gogh (namnet på föreställningen skall vara hans sista ord i livet) och de danska karikatyrerna. Kanske kan det den här gången passera utan att det blir några krumbukter. DN har en artikel om saken och i SvD får Newson frågan:

 

”Men du visar inte Muhammed-karikatyrerna på scenen. Varför inte?

 

Av samma skäl som gjorde att din tidning inte publicerade dem antar jag – av omsorg om mig själv och min ensemble. Men ämnet som sådant är högintressant. Det var väl inte länge sedan några terrormisstänkta svenskar häktades i Danmark? säger Lloyd Newson.”

 

Tabuläget är ansträngt till det yttersta. Om teckningarna skulle ha visat skulle det ha blivit ett enormt intresse vilken i sin tur skulle ha utlöst det som numera är normalt: Moralpanik.

 

 

 

Publicerat i konstteori, yttrandefrihet | 4 kommentarer