Del 1309: Carnegie Art Award

Carnegie Art Award har kungjort sina prisbelönta. Man kan säga att detta pris är arrangerat med ett starkt inslag av positiv särbehandling. Måleriet har sina svårigheter att vinna utrymme i det kontemporära men Carnegie Art Award har bildats med tanke på att räcka en hjälpande hand. Helt konservativt är det inte eftersom man även har kommit att acceptera fotografi och rörlig bild enligt devisen ”måleri i det utvidgade fältet”. Men i år var det målare för hela slanten och det mest överraskande var den finske Heikki Marilas förstapris: ”med ett flödande expressivt uttryck skapar samtida versioner av 1600-talets symbolladdade holländska blomsterstilleben.”

 

Marila intar en blygsam position på artfacts med sin placering 29.345. Hans målningar bär på mycket av den expressiva traditionen och är något mindre djärva en dem göteborgskoloristerna presterade under mellankrigstiden. Inget tyder på att det finns någon ironisk gest, målningarna tycks vara sann och odelad glädje över måleriets tradition. Det jag kan tänka mig juryn föll för är formatet. Något bisarrt vilar över så stora dekorativa blomstermålningar. Men förmodligen är detta inslag en kuriositet i samtidskonsten med tillropet ”länge leve måleriet!”

 

Klara Lidén roffade åt sig ännu ett pris i klassen för yngre konstnärer. Hon är ju målare om man så önskar.

 

 

Stora blommor i expressiv stil av Heikki Marila

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m | 3 kommentarer

Del 1308: Kränkningsboomen fortsätter

För ett par veckor sedan skrev Elisabeth Gerle en artikel (SvD) med titeln ”Att kränka är ingen rättighet”. Gerle är inte precis någon världsmästare, hon har t ex ansträngt sig att visa att Humanisterna egentligen är Sverigedemokrater, men artikeln är ett bra exempel på famlande i mörkret för att få stopp på just ”rätten att kränka”. Har man yttrandefrihet har man också kränkningen. Yttrandefrihetens idé är att föra fram obekväma åsikter och görs det kommer ofelbart kränkta eller djupt kränkta att ta åt sig. Alla kränkningar är naturligtvis inte lika bra men det har visat sig vara svårt att sortera. Utgångspunkten för artikeln är stängningen av kommentatorfälten på ett antal tidningar. Tanken bakom denna åtgärd är att avlägsna oönskade politiska åsikter. Med den pedagogiska tanken att man kan förhindra spridningen av dessa. Min åsikt är att det är högst tveksamt om det har någon effekt. Åsa Linderborg (Aftonbladet) vill gå ännu längre och rensa ut skribenter (Ulf Nilson) i Expressen. Det är sålunda ett liv och ett kiv och det kacklas i hönsgårdarna.

 

Men åter till Gerle. Hon samlar sig till en motsägelsefull ståndpunkt:

 

”Åsikter, föreställningar och trossatser måste kunna kritiseras och diskuteras. Att kräva skydd mot all kritik mot religion är alltså inte en demokratisk rättighet, trots att det finns länder inom FN som driver på för att få igenom sådana rättigheter. Men att använda kränkande tillrop gentemot muslimer som grupp är inte heller rimligt.”

 

Och därmed borde det också gälla: ”att använda kränkande tillrop gentemot kristna som grupp är inte heller rimligt”. Eller ”att använda kränkande tillrop gentemot marxister som grupp är inte heller rimligt”. Eller ”att använda kränkande tillrop gentemot israeler som grupp är inte heller rimligt”. Formellt borde även detta vara giltigt: ”att använda kränkande tillrop gentemot svenskar som grupp är inte heller rimligt”. Men där har man bestämt sig för ett undantag.

 

Det är svårt att komma förbi att en kränkning av en grundläggande symbol får sägas drabba en hel grupp. Självklart är det att gruppen drabbas en bedömning. Om någon skulle teckna profeten som rondellhund kan det bedömas som en generell kränkning (”miljarder är kränkta”). Liksom att visa ett kors med en snoppbild. Eller att påstå att Das Kapital endast kan användas som dasspapper. Eller att elda upp den israeliska flaggan.

 

Rätten att kränka är grundläggande. Däremot kan man inte ha någon rätt att skyddas mot ideologiska kränkningar. Det är högst rimligt.

 

Aktuella kränkningar finns att betrakta här. Men efter fyra år av ensamhet och inbäddad i kulturgods av högsta valör torde endast ensliga allvarsmän och allvarskvinnor vara i stånd att snörpa sina anletsdrag.

 

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Teckningar, yttrandefrihet | 21 kommentarer

Del 1307: Skaparen av biennalkonceptualismen

”Curatorn är för konstnären vad mostrar och fastrar är för deras syskonbarn. Till födelsedagar och julafton kommer de med presenter som du egentligen inte önskar.” Julian Heynen (curator för tyska paviljongen i Venedig 2003 och 2005, chef för konstsamlingen NRW) skriver en kritisk artikel i Die Welt (på tyska) om curatorrollen och citerar Bethan Huws (1203), walesisk konstnär. Han påpekar också att curatorn har skapat en egen konstriktning ”Biennalkonceptualismen” vilket man får tillstå att han har rätt i. Denna konstriktning är inte begränsad till biennalerna utan har trängt in i alla allvarligt menade utställningar. Curatorn är den som alltid vet vad som gäller, som kan visa upp relevanta konstnärer och föra fram teman genom att vända och vrida på aktuella begrepp, antingen från konsten eller från någon annanstans. Curatorn är en global företeelse som är fullständigt assimilerad. Den curaterade utställningsmaskinen går segrande fram och den tycks också vara nödvändig. För gör inte curatorn allt rätt? Väljer vad som är korrekt och aktuellt, tänker på publiken liksom på att ordna utställningsmaterialet så att det blir konsumtionsvänligt. Det lyckas naturligtvis långt ifrån alltid. Heynen är balanserad i sin kritik (jaja, han sitter själv på den stolen) och hyser förhoppningar om att curatorn skall lyckas med att utforska ”frändskapens kontinenter” och vara på spår efter ”tillhörighetens poesi” (det postkoloniala sitter djupt). Nå, det strukturella problemet är nog att curatorn representerar det alltför välordnade. Konstnären, alltid underordnad, och konstverken inpackade i ett tema som saluförs som precis det den bildade världen behöver, polerat och fernissat. En alldeles lagom värld. Med sina många lojaliteter är det ytterst svårt för en curator att uppträda med det som konstvärlden ändå viskar om: Den farliga konsten, risktagandet. De faror och risker som det handlar om i denna utställningsvärld är blott det som handlar om konkurrensen – med de andra curatorerna eller att drabbas av kritikernas missnöje.

 

Bethan Huws: Utan titel, 2006

 

På tal om översättningar, jag tänker på Bonniers Konsthalls utställning, kan det vara på sin plats att visa denna geniala uppfinning som löser de flesta översättningsproblem, åtminstone de som hänför sig till det sonora: Ladophonen. Den är skapad av Vassilius (Grekland), Minister of the River Ladon (ja, det finns en sådan flod i Grekland).

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, Biennaler, konstteori, Tillståndet i konsten 2011 | 57 kommentarer