Del 1307: Skaparen av biennalkonceptualismen

”Curatorn är för konstnären vad mostrar och fastrar är för deras syskonbarn. Till födelsedagar och julafton kommer de med presenter som du egentligen inte önskar.” Julian Heynen (curator för tyska paviljongen i Venedig 2003 och 2005, chef för konstsamlingen NRW) skriver en kritisk artikel i Die Welt (på tyska) om curatorrollen och citerar Bethan Huws (1203), walesisk konstnär. Han påpekar också att curatorn har skapat en egen konstriktning ”Biennalkonceptualismen” vilket man får tillstå att han har rätt i. Denna konstriktning är inte begränsad till biennalerna utan har trängt in i alla allvarligt menade utställningar. Curatorn är den som alltid vet vad som gäller, som kan visa upp relevanta konstnärer och föra fram teman genom att vända och vrida på aktuella begrepp, antingen från konsten eller från någon annanstans. Curatorn är en global företeelse som är fullständigt assimilerad. Den curaterade utställningsmaskinen går segrande fram och den tycks också vara nödvändig. För gör inte curatorn allt rätt? Väljer vad som är korrekt och aktuellt, tänker på publiken liksom på att ordna utställningsmaterialet så att det blir konsumtionsvänligt. Det lyckas naturligtvis långt ifrån alltid. Heynen är balanserad i sin kritik (jaja, han sitter själv på den stolen) och hyser förhoppningar om att curatorn skall lyckas med att utforska ”frändskapens kontinenter” och vara på spår efter ”tillhörighetens poesi” (det postkoloniala sitter djupt). Nå, det strukturella problemet är nog att curatorn representerar det alltför välordnade. Konstnären, alltid underordnad, och konstverken inpackade i ett tema som saluförs som precis det den bildade världen behöver, polerat och fernissat. En alldeles lagom värld. Med sina många lojaliteter är det ytterst svårt för en curator att uppträda med det som konstvärlden ändå viskar om: Den farliga konsten, risktagandet. De faror och risker som det handlar om i denna utställningsvärld är blott det som handlar om konkurrensen – med de andra curatorerna eller att drabbas av kritikernas missnöje.

 

Bethan Huws: Utan titel, 2006

 

På tal om översättningar, jag tänker på Bonniers Konsthalls utställning, kan det vara på sin plats att visa denna geniala uppfinning som löser de flesta översättningsproblem, åtminstone de som hänför sig till det sonora: Ladophonen. Den är skapad av Vassilius (Grekland), Minister of the River Ladon (ja, det finns en sådan flod i Grekland).

 

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, Biennaler, konstteori, Tillståndet i konsten 2011. Bokmärk permalänken.

57 svar på Del 1307: Skaparen av biennalkonceptualismen

  1. Sniff skriver:

    Lars Vilks,

    Bravo! Inte en dag för tidigt!

  2. CeDe skriver:

    Sniff. Bravo CeDe, som tryckte på.

  3. Maggie skriver:

    CeDe,

    Det var bra CeDe!

  4. Sniff skriver:

    CeDe,

    Stående ovationer!

  5. Kenneth Karlsson skriver:

    Det var den stackars flickans inlägg om självmordsförsök som var droppen, inte nån eventuell påtryckning från varken dig Maggie eller Cede. Lars Vilks läste av situationen helt rätt – en förvillad och sårad flicka som inte ska utsättas för mer.

  6. CeDe skriver:

    Kenneth Karlsson. Som Lars talade om hennes barnsligheter, så var han nog inte allt för tagen av
    hennes självmordsplaner. Något han även för egen del
    skämtat om tidigare på sin blogg.

  7. Maggie skriver:

    Men visst var det rätt att sätta en gräns till slut, hur som helst. Många gav ju chansen till en kommunikation men det fungerade ju inte. De flesta läste väl av situationen redan från början.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.