Igår, i Malmö konsthall, var det ”öppet samtal om konstkritik i en växande region”. Producenter var Sydsvenskan och Svenska Konstkritikersamfundet. Sydsvenskans konstkritiker Thomas Millroth agerade som moderator och panelen bestod av Elena Trotzi, curator för Signal Center för samtidskonst, Linda Fagerström, kritiker för Helsingborgs Dagblad samt Dan Jönsson, kritiker DN.
Panelen: Elena Trotzi, Linda Fagerström, Dan Jönsson
Debatt om konstkritiken är återkommande och den bygger mycket på att det var bättre förr. Idag finns det många fler kritiker men få av dem har fasta uppdrag. Inflytandet för den enskilde har också minskat. Det behöver inte ses som något negativt för konsten. Förr var kritikerna få och samma namn återkom under decennier. Och de dominerade värderingen av konst. Den främste konkurrenten idag är naturligtvis curatorn som med sina val och texter kan göra ett arbete besläktat med kritikerns men försedd med makten att bestämma vem som skall ställa ut. Kritikern, som rimligt oberoende, är självklart nödvändig för konsten men frågan som främst ventilerades var vad tidningskritiken skall tjäna till. Konstkritikerna skriver också i konsttidskrifterna men där är det nästan alltid frågan om vänlig kritik, synpunkter på ett konstnärskap. Läser man t ex Artforum ser man den långa raden av utställningar från hela världen, huvudsakligen enskilda konstnärer vilka brukar behandlas med största respekt. Undantaget är samlingsutställningar där ansvaret faller på curatorn. Och denne, som en naturlig fiende till kritikern, får räkna med att det kan bli hårda tag.
I vart fall inledde Elena Trotzi med att framhäva samtalet och konstnärernas texter, inte värderingar, som något eftersträvansvärt. Så talar en curator som just har uppgiften att moderera och marknadsföra intressanta ståndpunkter. Hon nämnda Robert Smithsons texter som publicerades i konsttidskrifter. Sådant är inte ovanligt idag men det saknas textmaterial av den betydelse som vi hade under konceptkonstens heroiska år. Idag kan man t ex läsa Liam Gillicks utläggningar om den neoliberala kapitalismen men materialet är i princip välkänt. De texter som publiceras är sådana som bekräftar den konsensus som råder i det kontemporära.
Linda Fagerström tyckte att litteraturen får för stort utrymme i förhållande till konsten. Det förhållandet är välkänt, litteraturen har en mycket större publik och större inflytande. Hittills har jag dock inte sett någon idé om hur man vill ändra på det. Hennes modell för konstkritik var ”analys, tolkning och värdering”. Det kan förefalla självklart men den intressanta sidan av det här, vad det är som skall utsättas för den modellen och vilken värdering som skall göras, nämndes aldrig. Kritikerna har sina specialiteter och Fagerström är känd för sin besatthet av genusfrågor. Jag menar att det är intressantare om kritikern i första hand anstränger sig för att göra objektiva värderingar, alltså hur konstvärlden uppfattar något. En sådan objektiv värdering brukar i regel sammanfalla med kritikerns. Förutsatt att det är en relevant kritiker. Kritikerns eget tyckande kan man oftast klara sig utan.
Dan Jönsson är en av Sveriges starkaste kritikerröster och när han inte hemfaller åt sträng politisering gör han faktiskt vad han sade: Att studera konstvärlden som ett ekosystem: Beskriva systemet. Jönsson kom också med en profetia: Före 2020 kommer dagspresskritiken att gå under.
Debatten gav inte särskilt mycket. En konstnär sade sig vara stolt över att ha makten att skapa den konst som var förutsättningen för all vidare makthantering. Dock hjälper det inte långt. I en konstvärld med en formidabel överproduktion av konst och en mördande konkurrens mellan konstnärerna är den makten tämligen maktlös.
Ytterligare funderingar kring konstkritiken kommer från kritikern Conny Malmqvist (Expressen). Han menar att de ständigt verksamma diskursmaskinerna skapar en falsk bild av konstverken: ”Är det då så illa att vi konstkritiker sitter och väver kejsarens nya kläder? Ja, det måste man nog tillstå.”
Thomas Millroth och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri