Del 1315: 9/11, skräckens matematik och Keren Cytter

Det blir några dagars uppehåll i bloggskrivandet. Jag skall göra en resa till Stockholm för att delta i SvT 1:s program om 11 september. Min medverkan kommer att vara 10.30.

 

9/11 blev inledningen till terroristskräcken. Dess utbredning märks för den vanlige medborgaren främst vid flygresor som har blivit logistiskt komplicerade. Min relation till 9/11 är alltså terrorismens utbredning. Risken att råka ut för ett terrordåd är inte stor men jag löper något större risk än de flesta andra. Detta för med sig att människor lätt oroas när jag visar mig. När jag skulle besöka bokmässan för ett par år sedan rubricerade jag som ”inte precis någon önskebesökare”. Vi får se hur saken artar sig i år.

 

Dan Jönsson har recenserat Wolfgang Hanssons bok Dagen då terrorn förändrade världen (Aftonbladet). Han nämner en intressant detalj i dramat angående antalet offer:

 

”Som Hansson konstaterar var attackernas effekt i första hand psykologisk, inte militär; det stora antalet döda till trots var det ändå tio gånger fler amerikaner som dog i trafiken samma år.”

 

Påverkan är ett subtilt samspel mellan kvalitet och kvantitet. Att efter 9/11 gå ut med en deklaration att USA främst skulle satsa på ökad trafiksäkerhet och omfattande kampanjer mot rökning, eftersom dessa kostar betydligt fler amerikaner livet, vore naturligtvis otänkbart. En seriemördare är t ex en lågriskfaktor för medborgaren men denne förväntar sig ändå att samhället gör sina yttersta ansträngningar för att få fast förövaren. Funderar man på Utöyatragedin skulle någon kunna säga att antalet offer inte var det väsentliga. Mer än dubbelt så många norrmän omkommer varje år i trafiken. Det är ändå svårt att komma ifrån att skräcken har något att göra med mängden. När så många kan bli offer känns förmodligen risken större än för dåd som riktas mot enskilda.

 

Om några dagar återkommer jag med färska konstrapporter och annat från huvudstaden.

 

Dagens konstinslag är Keren Cytters video ”video-art: A manual”. Den har i ett specialerbjudande producerats i 100 exemplar till en kostnad 245 Euros per styck, exklusive frakt. Den är sevärd

 

 

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 12 kommentarer

Del 1314: Östeuropa och Master Narrative

I det nya numret av Artforum skriver Claire Bishop om Venedigbiennalen. Mest intressant är att hon hävdar att biennalerna har förlorat sin ledande position. Denna har istället gått över till museerna. Man kan naturligtvis undra om det finns någon betydelsefull motsättning mellan museernas och konsthallarnas verksamhet gentemot biennalerna. De lider under samma ansträngning nämligen att visa den nyaste konsten. Men Bishop ser en annan möjlighet till förnyelse, att förändra den konsthistoriska Master Narrative. Hon hänvisar till det fleråriga projekt som ett antal museer arbetar med under namnet L’Internationale. Så här sammanfattar hon sin synpunkt där dessa museer:

 

”have begun sharing their collections to question a centralizing master narrative of art history, seem to present a new paradigm of translocalism. If biennials at their best sought to create a regime of representation that challenged the dominant mediatic repertoire, to generate diversity, to propose a transnational public sphere, and to stimulate research, then today these roles have been taken over by the museum (ironically, the Enlightenment institution par excellence). Meanwhile, as mainstream Euro-biennials become showcases rather than proposals or investigations, the criticism that the biennial has grown closer and closer to the art fair gains credence.”

 

Onekligen har museerna lite större möjligheter att gräva i historien än biennalerna. Projektet L’Internationale är inriktat på att med seminarier, konferenser och utställningar ta fram material som handlar om Östeuropa under perioden 1957 – 86. Man nämner också Sydamerika som en i detta sammanhang intressant region. Sydamerika har haft en något enklare resa inte minst genom existensen av São Paulobiennalen. Sedan 1990-talet har konstnärer från Brasilien och Argentina intagit sin plats i den konceptuella traditionen. Östeuropa är mer komplicerat men alltsedan denna stora region öppnats mot väst har ett omfattande flöde av konstnärer dykt upp. Bishops idé är att tydligen att museernas konsthistoriska forskningar skall ge ett sådant resultat att det förändrar The Master Narrative. Jag skulle nog säga att vad vi har sett och kommer att få se är att The Master Narrative kompletteras. De östeuropeiska konstnärerna var, ehuru avskilda genom den kommunistiska diktaturen, en del av samma utveckling som vi känner genom konsthistorien. Fluxusrörelsen och konceptkonsten kunde influera även Östeuropa. Men de fanns sina egna uttryck och sina egna arbetsformer inte minst mot den politiska bakgrunden och de svårigheter som förelåg. Men museernas konsthistoriska forskningar är också ett finansieringsproblem och en fråga om de utställningar som kommer av detta kan konkurrera med de nyhetsivrande biennalerna.

 

Att ändra The Master Narrative är en oerhörd lockelse för den kontemporära konstvärlden. Men grunderna i den berättelsen är skapade i Västeuropa och USA. För hur skall man känna igen vad som skall ingå i en eventuell New Master Narrative? I fallen Sydamerika och Östeuropa är det inga svårigheter, det är samma grundstruktur. Går man längre ut i världen finns det just ingenting att lägga till om man inte vill luta sig mot det antropologiska konstbegreppet. Svårigheterna är dock enorma att finna en parallell eller någon anknytning till utvecklingen från modernismen. Saken ordnar sig förstås när vi kommer in i det kontemporära som är öppet för alla som vet att rätt föra sig. Men Master Narrative blir nog kvar även efter den mångkulturella festen.

 

Emellertid är det alltjämt möjligt att österut finna intressanta konstnärer som kompletterar historien. Ett av de märkligaste namnen är Fluxuskonstnären Tibor Hajas från Ungern. Han är född 1946 och avled 1980. Postumt är hans karriär i full gång vilket framgår av denna kurva på artfacts:

 

Kalmar Konstmuseum har ägnat stor uppmärksamhet åt konstnärer från Östeuropa. Just nu pågår en utställning som ställts samman av Index i Stockholm. En andra del (curaterad av Martin Schibli) öppnar den 17 september och i det arrangemanget ingår också en endagskonferens. Mer om detta här.

 

Tibor Hajas: Self Fashion Show 1976

 

 

Publicerat i Biennaler, konstteori, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2011 | Lämna en kommentar

Del 1313: Konsthöstens resurspresentation

Konsthösten laddar verkligen upp. Den 10 september öppnar Göteborgsbiennalen och den är på alla sätt en riktig biennal. T ex återfinner vi där Isaac Julien, en av de moderna biennalveteranerna vars specialitet är postkolonial video i poetisk dräkt. Som sig bör skall det också vara plats för en markant installation och sydafrikanen Wim Botha fixar den. Liam Gillick gör en undersökning av Uddevallamodellen (som skulle göra arbetarna delaktiga i den kreativa processen). Utgången av den undersökningen blir säkert en fortsättning på den kritik som Gillick bedriver mot den neoliberalistiska kapitalismen. Curatorn Sarat Maharaj är synnerligen kvalificerad och temat är angeläget: Vad skall uppstå ur det kontemporäras febrila aktiviteter? Ja, ett säkert svar är: Ännu en biennal. Mycket bättre än så kan det inte bli och det får vi vara nöjda med. Jag skall själv med största intresse besöka evenemanget.

 

Moderna Museet drar igång en serie föreläsningar om estetik, alla förankrade i museets samlingar. Ingen tvekan om att konstvärlden kan visa upp att det finns resurser man. Men hur det nu än är kan man säga detsamma om såväl estetiken som samtidskonsten, något nytt på gång?

 

Tensta Konsthall möter upp med en serie hemma hos-reportage. Hur arbetar olika konstinstitutioner? Naturligtvis på en mycket hög nivå där man särskilt framhåller att man vill erbjuda något annat än konst som underhållning. Konsten skall istället ut i samhället och förmodligen göra något slags nytta där.

 

För att belysa maktsituationen i konstvärlden har jag gjort en teckning. Det torde inte möta några svårigheter att igenkänna den kontemporära dominanten som pressat de tidigare makthavarna expressionismen och formalismen ut i marginalen. I detta flöde av händelser och energi dyker det upp många enskildheter. Som i den förra teckningen kan man med en skärpt blick återfinna ett och annat ansikte, tre mänskliga gestalter och dessutom en inte alldeles lättfångad häst. 10 sådana objekt bör man kunna komma upp till. Var de finns kommer att publiceras under morgondagen.

Här är de mest markanta utmärkta:

 

 

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, Biennaler, konstteori, om utställningar m m, Teckningar | 4 kommentarer