Igår, i Malmö konsthall, var det ”öppet samtal om konstkritik i en växande region”. Producenter var Sydsvenskan och Svenska Konstkritikersamfundet. Sydsvenskans konstkritiker Thomas Millroth agerade som moderator och panelen bestod av Elena Trotzi, curator för Signal Center för samtidskonst, Linda Fagerström, kritiker för Helsingborgs Dagblad samt Dan Jönsson, kritiker DN.
Panelen: Elena Trotzi, Linda Fagerström, Dan Jönsson
Debatt om konstkritiken är återkommande och den bygger mycket på att det var bättre förr. Idag finns det många fler kritiker men få av dem har fasta uppdrag. Inflytandet för den enskilde har också minskat. Det behöver inte ses som något negativt för konsten. Förr var kritikerna få och samma namn återkom under decennier. Och de dominerade värderingen av konst. Den främste konkurrenten idag är naturligtvis curatorn som med sina val och texter kan göra ett arbete besläktat med kritikerns men försedd med makten att bestämma vem som skall ställa ut. Kritikern, som rimligt oberoende, är självklart nödvändig för konsten men frågan som främst ventilerades var vad tidningskritiken skall tjäna till. Konstkritikerna skriver också i konsttidskrifterna men där är det nästan alltid frågan om vänlig kritik, synpunkter på ett konstnärskap. Läser man t ex Artforum ser man den långa raden av utställningar från hela världen, huvudsakligen enskilda konstnärer vilka brukar behandlas med största respekt. Undantaget är samlingsutställningar där ansvaret faller på curatorn. Och denne, som en naturlig fiende till kritikern, får räkna med att det kan bli hårda tag.
I vart fall inledde Elena Trotzi med att framhäva samtalet och konstnärernas texter, inte värderingar, som något eftersträvansvärt. Så talar en curator som just har uppgiften att moderera och marknadsföra intressanta ståndpunkter. Hon nämnda Robert Smithsons texter som publicerades i konsttidskrifter. Sådant är inte ovanligt idag men det saknas textmaterial av den betydelse som vi hade under konceptkonstens heroiska år. Idag kan man t ex läsa Liam Gillicks utläggningar om den neoliberala kapitalismen men materialet är i princip välkänt. De texter som publiceras är sådana som bekräftar den konsensus som råder i det kontemporära.
Linda Fagerström tyckte att litteraturen får för stort utrymme i förhållande till konsten. Det förhållandet är välkänt, litteraturen har en mycket större publik och större inflytande. Hittills har jag dock inte sett någon idé om hur man vill ändra på det. Hennes modell för konstkritik var ”analys, tolkning och värdering”. Det kan förefalla självklart men den intressanta sidan av det här, vad det är som skall utsättas för den modellen och vilken värdering som skall göras, nämndes aldrig. Kritikerna har sina specialiteter och Fagerström är känd för sin besatthet av genusfrågor. Jag menar att det är intressantare om kritikern i första hand anstränger sig för att göra objektiva värderingar, alltså hur konstvärlden uppfattar något. En sådan objektiv värdering brukar i regel sammanfalla med kritikerns. Förutsatt att det är en relevant kritiker. Kritikerns eget tyckande kan man oftast klara sig utan.
Dan Jönsson är en av Sveriges starkaste kritikerröster och när han inte hemfaller åt sträng politisering gör han faktiskt vad han sade: Att studera konstvärlden som ett ekosystem: Beskriva systemet. Jönsson kom också med en profetia: Före 2020 kommer dagspresskritiken att gå under.
Debatten gav inte särskilt mycket. En konstnär sade sig vara stolt över att ha makten att skapa den konst som var förutsättningen för all vidare makthantering. Dock hjälper det inte långt. I en konstvärld med en formidabel överproduktion av konst och en mördande konkurrens mellan konstnärerna är den makten tämligen maktlös.
Ytterligare funderingar kring konstkritiken kommer från kritikern Conny Malmqvist (Expressen). Han menar att de ständigt verksamma diskursmaskinerna skapar en falsk bild av konstverken: ”Är det då så illa att vi konstkritiker sitter och väver kejsarens nya kläder? Ja, det måste man nog tillstå.”
Thomas Millroth och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri
Lars! Har du inget att visa eller skriva om ditt
Stockholmsbesök förutom det i TV-studion?
”Linda Fagerström tyckte att litteraturen får för stort utrymme i förhållande till konsten. Det förhållandet är välkänt, litteraturen har en mycket större publik och större inflytande.” citat Vilks. Ja detsamma tycks gälla litteraturen (konsten) i förhållande till filosofin:
Nora Hämäläinen: ”Jag fann mig snarare bland dem som tänker att konsten — och av konstarterna främst litteraturen — kommer åt moralen mycket bättre, precis sådan den är, har varit, kommer att vara, kunde vara och borde vara. Konsten ger insikt i moralen eftersom den ger insikt i livet, i dess mångfald.”
”När verkligheten faller samman för oss, när bitarna inte sitter ihop, är filosofin inte där tillhands. Den håller sig på ett stegs avstånd: dess svårigheter är inte samma som livets svårigheter. Litteraturen däremot tycks kunna, om inte lösa, så åtminstone vidröra och belysa det som är livets — den levande människans – svårigheter.”/
http://www.nytid.fi/2011/08/tre-texter-om-filosofi-och-litteratur-del-1/comment-page-1/
Likaså Anna Bodow: ”När konsten kliver ut i verkligheten upprättar den ett omedelbart förhållande till etik och moral.”
Rättelse: Anna Brodow (konstkritiker, doktorand i konstvetenskap och tidigare redaktör för ARTES.
Det är nog så att litteraturen dominerar eftersom den har en stor publik och flitigt diskuteras och recenseras. Folk läser böcker och i många tv-program diskuteras litteratur. Författaren uppträder ofta i diskussionssammanhang. En och annan filosof kan dyka upp men blygsamt i förhållande till litteraturen. Och inte brukar filosofiböcker bli kioskvältare.
Nä, nån ”kioskvältare” riskerar nog ingen filosof bli. Men romanen ”Sofies värLd” av Jostein Gaarder, som handlade om filosofiens historia blev det. Den översattes i 54 språk och blev världens mest sålda bok 1995.
Men oavsett detta, den fråga Anna Brodow ställde i hennes blogg 31 mars -10, har även jag ställt inför dina texter här:
”Alla som har följt Vilks genom åren på hans blogg vilks.net har lagt märke till ett intresse hos honom: att studera hur konstvärlden fungerar och hur makten ser ut. Hans redovisningar av konstnärers positioner på artfacts.net, hans sortering av kritiker som tunga respektive lättviktiga, hans analyser av läget inom samtidskonsten och de senaste trenderna, hans ironiska ton som man aldrig riktigt vet hur man skall tolka. Är han kritisk eller understödjer han systemet? / Citat Anna Brodow
Anna Brodows intryck är intressanta men vad är ditt svar, Vilks?
Maggie. Med all säkerhet får du svaret serverat i Lars
Vilks nya bok ART, med tanke på hur den omtalats.
CeDe! Ja förmodligen, det tänkte jag inte på, tack! Den blir nog intressant att läsa.
Maggie. Exakt vad Brodow menar med ”systemet” är inte uppenbart. Konstvärlden som system stöder jag eftersom utan den finns ingen konst, allt måste bekräftas av den. Däremot är jag uttalat kritisk mot delar av det.
Å andra sidan är det inte helt uppenbart vad Vilks menar med ”konstvärlden”. Det är ju ett ganska opreciserat begrepp. Det jag har uttryckt kritik mot är att Vilks hela tiden tycks heja på det vinnande laget – när ställningarna ser annorlunda ut, ja, då byter också han fot.
Maggie! Det här tycks väl bädda för en spännande debatt under bokmässan på fredag.
Anna. Att jag skulle vara opportunist förefaller mig tämligen egendomligt. Om vi med systemet menar det kontemporära är det så att jag delar dess konceptuella uppfattning och att detta system onekligen kunde leverera åtminstone fram till mitten av 00-talet. Sedan handlar det mest om att utveckla standardprodukter och omtagningar. Eftersom jag under lång tid kritiskt har granskat detta är det svårt att förstå att jag skulle heja på något vinnande lag. Du får nog precisera vad du menar med ”fotbyte”.
Käre Lars, nog tror jag att du förstår vad jag menar. ”Konstvärlden har alltid rätt” – känns det igen? Vad konstvärlden anser tycks i din tolkning synonym med vad de personer som besitter de ledande positionerna för närvarande anser. Det brukar vara en ganska liten grupp personer.
CeDe: Tyvärr har Bokmässans ledning slagit bakut. Vi får väl se hur det går med den saken.
”Konstvärlden har alltid rätt” är en strikt deskriptiv framställning. Den har alltid det och om någon opponerar sig är det med uppfattningen att konstvärlden bör bejaka en annan uppfattning. Jag har också framhävt att uttrycket inte fungerar för framtiden. Det som konstvärlden anser vara rätt nu behöver inte vara rätt längre fram. Men då har konstvärlden anammat den uppfattningen.
”En liten grupp personer”, skriver du. Menar du 10 000 eller något i den stilen? För inte är du väl ute efter någon konspirationsteori?
Vad jag menar med ifrågasätta ditt uttryck ”Konstvärlden har alltid rätt” är att man då också måste definiera vad konstvärlden är. Eftersom jag är en av få som har fått ta del av din bok redan innan den kommit ut vet jag att du ägnar dig åt sådant där.
Risken menar jag, om man gör konstvärlden synonym med ett antal namngivna personer i Sverige på ledande positioner – vilket det ibland låter som här på din blogg, är att det då är den för stunden rådande opinionen som har rätt. Opinionen svänger som bekant.
Konstvärlden kan ha flera motstridiga uppfattningar samtidigt, och att då säga att konstvärlden alltid har rätt är att dra alla över en kam och göra konstvärlden mer homogen än vad den kanske är. Visst finns vid en given situation dominerande åsikter, men det betyder inte att inte andra åsikter, riktningar, rörelser finns.
Lars Vilks,
Jag tror dessvärre att Anna Brodow har rätt i sin konspirationsteori. Konstvärlden styrs av en liten grupp kulturmarxister med ambitionen att underminera den västliga kultursfären!
Jag skulle gärna vilja veta vad det är för motstridiga uppfattningar du talar om. Och vilka riktningar du menar. Jag menar att ”olika uppfattningar” är något man har inom en given kontext så att någon kan föredra Andro Wekua framför Yael Bartana (även om det är lätt att räkna ut att det är fler som satsar på den sistnämna). De svenska företrädarna är naturligtvis förlängningar av den internationella samtidskonsten. Men även i Sverige är de många. Att tala om ”en liten grupp” låter sig inte göras. Gör man en lista på relevanta curatorer, kritiker, konstnärer etc. blir den hejdlöst lång.
Där känner jag inte igen Lars Vilks, tvärtom så känns han ganska ensam i att kritisera samtidskonsten som domineras av kritiken mot nyliberalismen, kapitalismen, postkollonialismen m.m.
Samtidskonsten som reducerats till djupjournalistik på vänsterkanten.
Det jag efterlyser hos Lars är att också ta upp vad han är FÖR, hur vill han att konsten ska bryta sig ur nuvarande status quo av politiska upprepningar och i vilken riktning ska den röra sig.
”Konstvärlden har alltid rätt” är en strikt deskriptiv framställning. Den har alltid det och om någon opponerar sig är det med uppfattningen att konstvärlden bör bejaka en annan uppfattning.”
Ja, det är ju de striderna jag menar! Hur skulle opinionen annars kunna svänga?
”Jag har också framhävt att uttrycket inte fungerar för framtiden. Det som konstvärlden anser vara rätt nu behöver inte vara rätt längre fram.”
Har du några framtidsutsikter?
Humanist: jag har ingen konspirationsteori om några kulturmarxister.
Anna Brodow Inzaina,
”Jag har ingen konspirationsteori om några kulturmarxister.”
Du talade om några få personer som dominerar konstvärlden. Jag fyllde bara på resten eftersom ett elakt rykte säger att kommunister dominerar vid svenska kulturredaktioner. Men det kanske i sedvanlig ordning endast handlar om den sionistiska världskonspirationen:-)
Humanist: Jag har aldrig uttryckt åsikten att några få personer dominerar konstvärlden, där har du missförstått mig.
Anna Brodow Inzaina,
Jag beklagar verkligen om jag har missförstått dig. Men jag har bara svårt att tolka dig annorlunda i ditt svar till Vilks: ”Vad konstvärlden anser tycks i din tolkning synonym med vad de personer som besitter de ledande positionerna för närvarande anser. Det brukar vara en ganska liten grupp personer.”
Humanist: just i den meningen refererade jag till Vilks empiriska undersökningar som vi läsare av hans blogg (med stort nöje) får ta del av. Dessa brukar gå ut på att ta reda på vad kritikerna i de största dagstidningarna tycker och sedan dra slutsatsen att konstvärlden anser. Nu kanske jag är orättvis, men jag får gärna det intrycket. Alltså, generaliseringar utifrån vad ett fåtal personer har sagt.
Krister: Jodå, jag har också märkt av att Vilks är kritisk. Men om han skall tala om vad han är FÖR måste han ju först vara en troende, alltså tro på något som han strider för. Du sätter fingret på rätt punkt där.
De främsta kritikerna är uppdaterade och ingår därför i en internationell konsensus. Å andra sidan är det tämligen givet vad de generellt menar. Men det skulle vara intressant om du kunde ge något exempel på att jag har dragit förhastade slutsatser.
”Konstvärlden har alltid rätt” har lite mer innehåll än man först kan tro. Det betyder att det inte finns någon annan giltig kvalitet än den som konstvärlden ger uttryck åt. Om t ex konstvärlden ändrar sig så är den konst som omvärderas uppåt, kvalitet i den stunden. Den har allstå inte någon inneboende kvalitet som efter en tid skulle komma fram.
Framtidsutsikterna i konsten är som långtidsprognosen om vädret. Just nu tror jag att det inte är så svårt att staka ut kursen för avsevärd tid framöver. Genom att en lång rad arrangemang redan är annonserade är det inte alltför svårt att räkna ut vad som komma skall. Den ekonomiska kristen är naturligtvis intressant för konstvärlden som kan skärpa sin kritik mot den elaka neoliberala kapitalismen.
Hej!
Jag kan inte ge något exempel på att du har dragit förhastade slutsatser eftersom vi inte pratar om något konkret fall här. Fast undersökningsmetoden väcker en del frågor. Du säger att de ”främsta kritikerna är uppdaterade och ingår därför i en internationell konsensus”. Redan där gör du ju en värdering av ditt material och rangordnar dina kritiker. Utgångspunkten är att den gode kritikern är uppdaterad och följer konsensus. Är det inte också denna samstämmiga kör (som jag inte alls förnekar finns) som du samtidigt irriterar dig på, eller har jag missförstått?
Lars, jag uppfattar inte dig som objektiv som du vill göra gällande, det är allt.
Anna. Det verkar tämligen själklart att en förutsättning för en god kritiker är att denne är uppdaterad. I varje fall när det handlar om att behandla samtidskonst. Jag känner i varje fall inte till någon ouppdaterad intressant samtidskonstkritiker. Så den bestämningen är väl oproblematisk. Att samtidskonsten har nått en stadium av konsensus och upprepning menar jag också är en rimlig beskrivning. Detta är ett problem, tycker i varje fall jag.