Om någon undrar över vad jag ägnar mig åt, utöver att försöka följa varje rörelse i samtidskonsten, kan jag berätta att jag faktiskt deltar i en biennal. På behörigt avstånd: Shiryaevobiennalen i Samara som ligger vid Volga. Inget kontroversiellt bidrag, lite material från Ladonien. Det projektet har pågått sedan 1996. Nästa vecka kommer förresten landets, sedan några månader nyvalda drottning, Carolyn I (bosatt i Indiana), på sitt första besök i hemlandet.
Arrangören för Shiryaevobiennalen, Roman Korzhov, kommer i morgon att framträda på en konferens om konst i öststaterna på Kalmar Konstmuseum. Utöver att delta i Shiryaevobiennalen har jag fått uppdraget att skriva Höganäs kommuns konsthistoria från urtid till 1970. Faktiskt är det många kända konstnärer som har varit verksamma här. Som en kuriositet kan jag nämna att några hundra meter bort, väl synligt från mitt fönster, ligger det hus där Elis Eriksson höll till varje sommar.
Ladoniens medborgarantal är för närvarande 15.780. Av dessa är 398 bosatta i Brasilien. Osökt kommer jag därigenom att tänka på min Stockholmsresa och Bonniers Konsthalls utställning ”Spiralen och kvadraten”. Den består till stor del av brasilianska konstnärer. Ingen är gladare än jag för att Bonniers Konsthall genomför kvalitetsutställningar med intressanta samtidskonstnärer, men utöver att fördjupa bekantskapen med dessa kända eller relativt kända namn kan jag inte säga att det fanns något uppseendeväckande. Oftast är de utställda verken fyndiga men det tar inte lång tid att få fram konceptets poäng. Laura Lima är t ex påhittig och kan skänka färg åt utställningar, hennes Marra med två evigt brottande mansfigurer är anslående men är det nödvändigt att de skall hålla på till den 8 januari? Lima deltar förresten på Lyonbiennalen med sina uppklädda höns.
Laura Lima: Gala Chicken, 2004
Det som engagerade mig mest i ”Spiralen och Kvadraten” var filmen Juksa av Maurício Dias och Walter Riedweg (989). Den kontemporära dokumentärfilmen är ingen lätt uppgift. Juksa handlar om en avfolkningsort i Nordnorge. En intressant och lättillgänglig film. Men så var det detta med konst. Tydligen har konstnärsduon menat att filmen i sig och även om den visas på konsthallen, inte är tillräcklig för att skapa konstidentitet. De har därför arrangerat ett rum med sandgolv. Dessutom en större skärm som visar bilder av havsvatten. Detta grepp lägger inte till något väsentligt annat än att det skapar en skillnad. På det sättet brukar man normalt inte visa dokumentärfilmen, men eftersom det är konst och inte dokumentär, har man tydligen saknat något. På sitt sätt är det ett led i den problematik som förs fram i Lyon- och Istanbulbiennalen: relationen mellan det estetiska och det politiska. Något som också är en identitetsfråga.
Maurício Dias och Walter Riedweg: Juksa (2006)
