Del 1327: Den estetiska politiken i Istanbul

Postat den 2011 28 september av Lars Vilks

Något måste hända i konstvärlden. Och hur skall konstens motstånd aktiveras? Trots att man nog kan tala om rundgång i systemet angående konstens radikala opposition mot de neoliberala högervindarna, vilka drar fram överallt, är det inte tal om att ge upp tanken att rulla ett varv till på kuttingen. De ständigt kritiserade utposterna för motståndets estetik, biennalerna är alltjämt att räkna med.

 

Med särskilt intresse har jag följt receptionen av Istanbulbiennalen. De två curatorerna Adriano Pedrosa och Jens Hoffman prövade en något annorlunda strategi då man utgick från Felix Gonzalez-Torres och valde fem av hans verk som tema. Den omedelbara vinsten består av två moment. Först att Gonzalez-Torres är untouchable. Hans position (55), trots hans korta liv (1957-1996), är odiskutabel som en portalgestalt till det kontemporäras utveckling under 1990-talet. Relationell estetik och en konst med intrikata politiska inslag ger honom full aktualitet även idag. Det andra är de fem avdelningarna som curatorparet skapat. Varje kritiker som skriver om detta måste ägna åtskillig plats att beskriva och referera allt detta. En inledning som bara kan bli positiv. Naturligtvis räcker inte detta men att finna tillräcklig relevans genom att låta ett antal konstnärer, varav många är mindre välkända, kommentera Gonzalez-Torres har goda förutsättningar att lyckas. Men det vinnande utspelet ovanpå detta är återgången till en, som curatorerna säger, ”riktig utställning”. För vad vill konstvärlden ha för något om inte en stram estetiskt baserad utställning som bekräftar att estetiken, även som stram formalism, äger en fullt ut fungerande politik. De flesta recensenter har fallit för detta och särskilt omhuldad är den del som bär namnet ”Untitled (Abstraction)”. Tänker man efter är det inte så märkvärdigt. Vad kan inte rymmas under rubriken ”allt är politik”. Men eftersom konsten ändå inte förmår att vara opinionsbildande räcker detta mer än väl för konstvärldens behov. Den förra biennalen var ett försök att skaka om kapitalismen men som väntat blev det inget av det. Och Pedrosa säger: “Last edition we felt there was a strong emphasis on activist art, on documentaries, on political and social practices and now we thought it was interesting to focus on art informed by politics, but has a visual, aesthetic and formal concern as well. When you are looking at the documentary, for example, or when you’re looking at the activist practices, they are not so concerned with the aesthetic, visual and formal.”

 

Så är man alltså medveten om det visuella och formala. Som dessutom alltid blir politiskt genom att 1) Gonzalez-Torres var politisk, och 2) man väljer konstnärer som är relevanta kontemporära och som därför är garanterat politiska.

 

Nå, kritikerna har alltså överlag låtit sig övertygas. Här är kritikens makt. Stora utställningar skall bedömas. Den enskilde kritikerns röst spelar inte någon stor roll men sammantaget och om det uppstår en god konsensus får en utställning sitt betyg och kan bli en markör i spelet om samtidskonsten. Kim West på Kunstkritikk är väl lite för upphetsad men hans kritik är läsvärd. En mera nykter och kritisk granskande hållning intar Sinziana Ravini i DN. Fiachra Gibbons i The Guardian är lyrisk. Gareth Harris i The Art Newspaper gör en mer sansad bedömning. För uppenbarligen blir det lite för mycket illustration i avdelningarna som har ”Passport” och ”Death by Gun”. Det går liksom att räkna ut vad som skall visas där.

Alessandro Balteo Yazbeck & Media Farzin visar ett foto från museet i Teheran där en av Calders mobiler i all stillsamhet ger ett intryck av konsten och politiken.

Clarie Fontaines tegelsten i omslaget av Guy Debords La société du spectacle är dock inte aktuell i konstsammanhang annat än som symbol.

 

 

Publicerat i Biennaler, Tillståndet i konsten 2011 | 7 kommentarer

Del 1326: Konstdebatter

Postat den 2011 27 september av Lars Vilks

Återigen ett tack till Anna Brodow för att hon gör sig mödan att föra diskussionen vidare och lämna intressanta spår att gå vidare med. Hon skrev idag:

 

”I dagsläget tycker jag bara att det är så oerhört mycket mer inspirerande med konstnärer som arbetar på med sitt i alla fall, oavsett om det är relevant eller ej. Och som skiter i att vara relevanta.”

 

Även om Brodow antagligen menar kontemporärt relevant kan man ganska lätt se att ingen kommer undan. Alla konstnärer med någon rimlig ambition strävar efter att vara relevant i den tradition de arbetar. Och där får man vara uppdaterad om man inte skall riskera att göra något som redan är gjort. Modernister måste också vara relevanta. Och för alla konstnärer gäller också att de måste bekräftas, att vinna erkännande. Det går naturligtvis att finna underavdelningar där erkännandet i en lokal miljö kan vara gott nog som t ex marinmåleri eller porträttmåleri. Men också här kan man stöta på ambitionen att ta steget upp i den generella konstvärlden. Konstnärer som arbetar inom ramen för modernismen eller i klassisk akademisk stil kommer dock inte att vara fullt nöjda med att bekräftas inom sitt eget fält. Det besvärande faktum att konstvärldens spetsfunktion befinner sig i den internationella samtidskonsten gör att man också önskar en generell bekräftelse. För det blir den naturliga följden om varför det ena skall behöva vara bättre än det andra.

 

I dagens debatter inom det kontemporära är man inte intresserad av hur de egna hierarkierna är uppbyggda och ännu mindre av att detta skulle kunna vara ett problem. I morgon är det t ex debatt på Kulturhuset utifrån Tina Enghoffs fotografier om utsatthet. Den aviseras:

 

”I samtalet diskuteras hur utsatthet kan skildras och hur konst och politik kan samverka för att skapa opinion.

Hur balanserar man mellan viljan att berätta och integriteten hos personerna som porträtteras? Skapar utsattheten ett större ansvar hos konstnären? Vad är konstens villkor för att agera politiskt?”

 

Det känns igen. Konstens kritik av de neoliberala högervindarna skall nå ut för att påverka samhället. Men frågan är om konsten har så mycket att göra med en sådan tanke. Först och främst måste konstvärlden arbeta inom sin egen hierarki: Vem som skall vara med eller att åstadkomma något som märks i konstvärlden. Svaret på alla frågor är hur som helst ständigt nya utställningar och projekt som praktiskt taget aldrig kan bli något eftersom ingen hinner. Med den hastighet och utbredning som råder är aktualiteten kort. Och är det alls en bra idé att låta konsten bli opinionsbildande? Borde inte andra områden användas om man skulle vara intresserad av det?

 

På Tensta konsthall har Maria Lind bestämt sig för att satsa på konsten som kunskapsform. Presentationen har därför samma struktur som en forskningsartikel:

 

”Syfte: Att utifrån Palle Nielsens konstprojekt Modellen: En modell för ett kvalitativt samhälle som presenterades på Moderna Museet 1968, arbeta med frågor som

-Hur kan konsten som kunskapsform undersökas i relation till aktuella sociala förutsättningar?

-Hur kan konsten bli en del av vår vardag utan att falla in i det existerande samhällets förutbestämda och normaliserade utformning?

-Hur kan en konstinstitution som Tensta Konsthall röra sig bortom institutionella rutiner och arbeta med konstförmedling på ett meningsfullt sätt för den lokala publiken, såväl som att bedriva forskning inom det professionella fältet?

-Vilka nya sociala modeller kan konsten erbjuda? Vilken är modellkonstruktionens estetik?

Resultat: Seminarier, nya konstverk, utställningar”

 

Konstens sociala bidrag blir här att komma med ”nya sociala modeller”. Innan man kommer så långt skulle det kunna vara en idé att se över sitt eget hus och hur maktstrukturerna opererar och hur systemet exkluderar det som inte passar in i normerna.

 

Den debatt som jag inte fick möjlighet att delta i på bokmässan kan man följa på nätet. Sådana debatter är synnerligen ovanliga och den borde följas av fler. Men det blir det nog inte. Konstvärlden har inte tid med sådant.

 

 

Publicerat i debatt, konstteori | 3 kommentarer

Del 1325: Relevant och uppdaterad

Postat den 2011 26 september av Lars Vilks

All heder skall ges åt Anna Brodow som är en av de ytterst få kritiker i konstvärlden som intresserar sig för att diskutera mera substantiella frågor. För frågor om värdehierarkier i konstvärlden och vad som egentligen gäller ser man ytterst sällan något av.

 

I det här fallet vill förstås Brodow se mig som en falsk teoretiker som utnyttjar teorin för att ge särskilt värde åt det kontemporära. Emellertid har jag inte utvecklat någon teori för den svenska scenen utifrån någon liten grupp personer. Den svenska scenen är för liten för att man skall kunna teckna en tydlig bild. Alldeles omöjligt är det dock inte att kasta en blick in i hur det ser ut när det kontemporära kommer till Sverige. Internationellt är det annorlunda och självklart kan man se vilka aktörer och institutioner som ingår i ett internationellt sammanhang. Men även internationellt är det en liten grupp, låt oss säga 100 000 kvalificerade aktörer. Om man ser på hur konsten har formerat sig har dess experimentella och trendsättande del alltid varit i minoritet. Men den har samtidigt besuttit den symboliska makten.

 

Brodow skriver: ”Risken menar jag, om man gör konstvärlden synonym med ett antal namngivna personer i Sverige på ledande positioner – vilket det ibland låter som här på din blogg, är att det då är den för stunden rådande opinionen som har rätt. Opinionen svänger som bekant.

 

Konstvärlden kan ha flera motstridiga uppfattningar samtidigt, och att då säga att konstvärlden alltid har rätt är att dra alla över en kam och göra konstvärlden mer homogen än vad den kanske är. Visst finns vid en given situation dominerande åsikter, men det betyder inte att inte andra åsikter, riktningar, rörelser finns.”

 

Man bör nog fundera på hur opinionen brukar svänga. Under den modernistiska eran svängde opinionen (i dess spetsfunktion) genom skapandet av nya estetiska formvariationer. Grundidéerna var desamma. Den konceptuella konstens framväxt från och med 1960-talet gjorde denna till en väsentlig alternativrörelse. Något som förändrades under 1980-talet när dess fortsättning i postmodernismen tog över den symboliska makten från modernismen. Sedan dess har den konceptuellt baserade konsten funnit en rad variationer i sitt system. Och här kan man tala om opinionssvängningar som t ex att flytta intresset från postmodern ironi och kritik av modernismen till relationell estetik och framför allt social kritik. Inom den sociala kritiken kan man också se svängningar som t ex när postkolonialismen blev en mäktig faktor. Det som kan iakttas just nu är att den sociala kritiken får en stramare och mera betonad estetik och en alternativrörelse är konst som kunskap/forskning. Så visst finns det opinionssvängningar men knappast något halsbrytande. I det stora hela är det så pass små förskjutningar att samma personer kan följa med i svängarna. Däremot ser jag det som ytterst osannolikt att modernismen och modernismens essentiella estetik skulle kunna bli något som vi kan förvänta oss framöver. Och ännu mindre någon form av klassisk figuration. Men konstvärlden har utrymme för allt detta och var och en kan välja efter smak och tycke. Kvantitativt dominerar modernismen så den kan inte sägas vara osynliggjord. Emellertid kommer man inte ifrån att den symboliska makten har sin plats och den kommer inte att delas ut till modernister eller vad det kan vara. Konsten har sitt behov av överskridande och förnyelse, något som främst sker genom teori och genom de konstreferenser som skapats under ett halvt sekel. Det går inte att dra ett streck över allt som skett från 1960-talet och fram till nu.

 

”Det är osynliggörandet av dessa grupper och kritiker – ibland t o m förlöjligandet – som jag vänder mig emot!”, skriver Brodow. Förlöjligandet av modernismen var en sport som man främst ägnade sig åt under postmodernismen. Numera är den inte längre någon reell utmaning och behöver inte angripas. Men frågan kvarstår hur man skall värdera dem som håller fast vid tron på att modernismen (eller för den delen klassicism eller romantik) är något som skall återvända och visa sig vara den sanna konsten. Dessa äldre synsätt kan vara föremål för kontemporära undersökningar men fungerar inte längre på egen hand – enligt det kontemporäras sätt att se – och det finns starka skäl för en sådan uppfattning.

 

Jag vill särskilt framhålla att mitt eget förlöjligande av grupper och kritiker är fördelat över både gammalt och nytt men framför allt brukar jag göra mig lustig över det kontemporäras invecklade diskursproblem och dess gränslösa ambitioner. Men i det tror jag inte Brodows tar illa vid sig.

 

En förutsättning för att bli tagen på allvar (och inte enbart artigt förbigången vilket brukar vara den symboliska maktens beteende) är att vara uppdaterad. Och vill man aktualisera något som man menar det kontemporära har förbisett måste detta ske i ljuset av uppdateringen.

 

Men som sagt är jag inte främmande för att göra en varudeklaration av den svenska konstvärldens aktörer i bemärkelsen ”relevant” och ”uppdaterad”. Är t ex Ingela Lind relevant? Idag framträdde hon i Kulturnyheterna i SvT och berättade på sitt omfamnande sätt om den mexikanska utställningen på Nordiska Akvarellmuseet. Vi fick t ex veta att ”en ung konstnär som heter Teresa Margolles målar med blod”. Margolles är 48 år gammal, i internationell samtidskonst är en ung konstnär under 40 år.

 

Teresa Margolles (615)

 

Publicerat i Samtidskonst, Tillståndet i konsten 2011 | 9 kommentarer