Vilks.net

Del 1330: Det våras för salongskonsten

Postat den 2011 1 oktober av Lars Vilks

Nationalmuseums utställning med den ryska realistgruppen Peredvizjniki (”Vandrarna”) har väckt stor entusiasm bland våra konstkritiker. Jessica Kempe (DN) är till sig och undrar om det är ”rättvisekänsla och sanningsiver som får de ryska naturalisterna att måla så ruskigt bra?” Mats Arvidsson i P1 manar sina läsare: ”Det finns kort sagt mycket, och häpnadsväckande mycket av det är inte bara intressant och alldeles ovanligt lärorikt, det är dessutom ofta riktigt riktigt bra måleri. Kan man begära mer? Jag tycker helt enkelt att ni skall gå och se den utställningen, jag tror ni får roligt.” Nils Forsberg i Expressen är på sitt omfamnande humör. Han svalde Istanbulbiennalen med hull och hår och om Peredvizjniki drar han till ordentligt:

”Men det tar fem minuter så inser man att det här var ett av de där tillfällena i konsthistorien då uttryck och ämne blir ett, då ett nytt språk formuleras liksom av sig självt.

Den franska realismen framstår i jämförelse som anemisk och den nordiska som anekdotisk och naiv, en sorts biedermeier i brunare kläder. Den tyska hos en Adolf Menzel ligger nog närmast men hos Peredvizjniki är patoset så mycket starkare – och mer nyanserat. Det är som om de hade så mycket mer att säga, och var så mycket mer tvungna att göra det.”

Visst kan det vara festligt med gladkritik en och annan gång, men dock. Den franska realismen med Daumier, Millet och naturligtvis Courbet kan jag inte riktigt förstå som anemisk. Och till den får man väl också tillfoga Manet. I den jämförelsen blir de ryska Vandrarna vad de trots allt är: Salongsmålare. För att tala om en konsthistorisk sensation får man kräva lite mer. Den engelska och italienska realismen kan utan vidare försvaras som intressantare. ”Ett nytt språk” är verkligen att ta i. De bidrag som den ryska kulturen från den här tiden har lämnat i litteratur och musik befinner t ex sig på en helt annan nivå.

Vandrarna är dessutom välkända i konsthistorien men har inte väckt någon stor entusiasm. Trots allt är det ett konservativt måleri som, liksom annat salongsmåleri, får kämpa med kitschstämpeln. Jag vet inte vad som har farit i våra kära kritiker, är det ett nymornat intresse för den akademiska traditionen där man vid detta tillfälle signalerar att kusten är klar angående intention och sammanhang?

Wassilij Perow: Vilande jägare 1871

Vladimir Makowsky: Filantropister 1874

Nikolaj Ge Judas 1891

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 3 kommentarer

Del 1329: Sankta Jessica och Johan den Onde

Postat den 2011 30 september av Lars Vilks

En inte helt obetydlig muntration tilldrar sig i den svenska konstvärlden. Tillställningen är ingalunda ny, den har pågått under flera år och dess historia kan sammanfattas med skaldens ord: Minnens I Edsvik 2009? Men det verkar som om dramats peripeti nu har infunnit sig. Skådespelets upphovsman är densamma som dess huvudrollsinnehavare, hjältinnan Jessica Kempe. För den utomstående är titeln given: Sankta Jessicas dialog med Johan den Onde.

Kempe tycks framför allt ha politiska ambitioner som hon tydligen vill aktivera inom konstsektorn. För att göra sig nyttig i kampen för, ja, antagligen en rättvisare värld, dras hon till vänsterns identitetspolitik för att agera mot främlingsfientlighet, kulturkonservatism, högervindarna i världen osv. Emellertid är det inte så lätt att leta upp något objekt för en sådan ambition i konstvärlden. Men Kempe har lyckats genom att skapa en personlig vendetta där hon återfinner alla dåligheter hos de nyakademiska konstnärerna. Som huvudman för denna rörelse har hon identifierat Johan Lundberg som får spela skurken i hennes drama. För det finns ingen nyfiguration som på något sätt är en utmaning mot den fasta konsensus som råder i samtidskonsten. Möjligen kan man säga att hennes envetna hamrande har upprättat en sådan fiende. Det senaste numret av Konstperspektiv har upplåtit plats åt en särdeles fyllig diatrib i ämnet.

Hon ger sig ut i ett försök att förklara realismens omöjlighet i bildkonsten. Eftersom Kempe vill placera sig i den kontemporära socialkritiken kan hon berätta att där har man perspektivet istället för sanningsbegreppet och realismen. Man får nog tillägga att i praktiken är det nog lite si och så med den saken. Men hennes bekymmer är denna nya realism (med Johan den Onde i spetsen):

”en växande rörelse av kulturnationalistiska, främlingsfientliga, radikal- och värdekonservativa partier, grupper och kulturströmningar med utopier om en nationellt och etniskt naturgiven konst och föreställningar om hantverksmässiga evighetsvärden.”

Och naturligtvis för att ingen skall kunna ta miste vilka farliga krafter som har kommit i rörelsen:

”Lundbergs och Rådlunds räddningsaktion för ett tänkt västeuropeiskt konstideal ekade av 1930-talets nationalistiska kampanjer mot gränsöppnande konst, kultur och samhällsforskning.”

Att den nyakademiska konsten är kulturkonservativ är givet men om nu några önskar vara det så har de väl all rätt. Man har naturligtvis också rätt att kritisera dem men Kempe är hysteriskt överdriven inför denna, helt marginella rörelse som inte har och inte heller kommer att bli något som helst hot mot det rådande kontemporära.

Hade Johan Lundberg varit strateg skulle han ha avvaktat Kempes bocksprång och insett att hon gör vad hon kan för att det nyakademiska skall bli synligt och intressant. Men han kan förstås inte hålla sig utan försöker med en rak höger beskriva Kempe som Leninbeundrare och därmed vän av en massmördare.

Men det är inte oävet med en smula komedi i den svenska konstvärlden.

Jessica Kempe vill rensa konsten från dess ogräs.

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 11 kommentarer

Del 1328: En smaksak för Ola Larsmo

Postat den 2011 29 september av Lars Vilks

I samband med mitt besök på bokmässan höjdes några röster (inte minst från bokmässans grundare Bertil Falck) för att jag borde få ett större stöd från etablissemanget och inte minst från Svenska PEN. Ordförande i detta eminenta sällskap, Ola Larsmo, kände sig föranledd att göra ett uttalande som publicerades i gårdagens DN. Enligt Larsmo var det en bagatellartad fråga. Eftersom Vilks inte hade informerat om sitt besök kunde man inte göra något med så kort varsel. Och dessutom har han livvaktsskydd. Nu var det faktiskt så att mässan var välinformerad om mitt besök. Vad man inledningsvis inte kände till var att jag skulle delta i en debatt som inte ingick i det officiella programmet. Axessdebatten var en s.k. monteraktivitet, alltså arrangemang som sker mer improviserat. Jag fick förfrågan om mitt deltagande två veckor före mässan och meddelade detta vidare till behöriga. Problemet var att säkerhetspolisen bedömde det som olämpligt. Man ansåg att man inte kunde garantera säkerheten under rådande omständigheter. Det kan förefalla som en liten sak men hur man än vänder och vrider på saken är det påtaglig inskränkning av yttrandefriheten. Hotbilden sätter alltså stopp för mitt deltagande i en konstdebatt i en monter på bokmässan. En seger för odemokratiska krafter. Men tydligen är detta något som Ola Larsmo och Svenska PEN anser att man bara kan vifta bort. Larsmo ger naturligtvis i sin artikel yttrandefriheten sitt principiella stöd, enligt det till intet förpliktigande att man skall ha rätt att yttra sig, åtminstone när man följer lagar och förordningar. Men med den deklarationen framlagd passar Larsmo på att omedelbart lägga till: ”Att jag sedan anser hans rondellhund osmaklig är nästa fråga.”

”Osmaklig” kan ju betyda att Larsmo önskar se en rondellhund i en annan stil än originalets. Jag har verkligen ansträngt mig för att råda bot på sådan kritik och det tillkommer ständigt nya varianter (kan ses här). Men det kan också betyda att han anser att varje framställning av profeten som av någon kan uppfattas som kränkande är osmaklig. Om det skulle vara så innebär det att yttrandefriheten som sådan är osmaklig. Eller att yttrandefriheten inte får utövas gentemot en viss religion.

Jag vet inte vad Larsmo håller på med. Möjligen är det så enkelt att han bedriver sin identitetspolitik som säger att om något av någon (inom denna religion) kan uppfattas som kränkande, skall det avvisas som synnerligen olämpligt (men inte direkt förbjudas) i enlighet med den politiska profil som han representerar.

Målaren Paolo Veronese avslutade 1573 ett beställningsarbete av Den sista måltiden. Han blev snart inkallad till inkvisitionen misstänkt för blasfemi eftersom målningen innehåller en del vardagliga och världsliga inslag. Konflikten kunde emellertid lösas på ett smidigt sätt genom att Veronese döpte om målningen till Måltiden i Levis hus.