Jag har nu varit på bokmässan om det har kunnat undgå någon. Några har applåderat, andra har klagat. En del har klagat på livvaktsstyrkans kostnad som om jag skulle kunna påverka den saken. Emellertid kan jag trösta de ivrigaste i denna klagokör genom att berätta att den ekonomiska tyngden främst ligger i fasta kostnader. Alltså att staten har inrättat denna institution. Någon politisk oenighet råder vad jag vet inte i den frågan. Ett av de mera fängslande inslagen i kritiken mot Vilks framsades av en av bokmässans besökare som varit närvarande vid händelsen på Röda Sten. Vad han inte kunde komma över var att om någon terrorist hade utlöst en bomb och om han då hade dödats hade det varit fel att detta skulle ske på grund av mig. Denna sak tyckte ha gått honom så djupt till sinnes att han menade att det i så fall var mitt fel att han (alltså hypotetiskt) skulle ha mist livet. Jag försökte skjuta in att det kanske borde vara attentatsmännen som skulle bära skuldbördan men det ville han inte lyssna på.
Under besöket fick jag också tillfälle att bese Göteborgsbiennalen. Visst är den sevärd och det finns all anledning att kräva att den får fortsätta med en ny upplaga om två år. Bilden visar hur jag vallar mig själv på brottsplatsen.
Men orsaken att jag skulle till bokmässan var min nya skrift.
Titeln Art är förstås ett citat från Clive Bells bok (1914) med den titeln. Nike från Samothrake citerar John Deweys omslag till Art as Experience (1934).
Någon debatt blev det som bekant inte, men jag fick tillfälle att diskutera en stund med Anna Brodow, en diskussion som hon något slarvigt har återgett på sin blogg. Hon skriver där att hon inte gillade min rangordning av svenska konstkritiker därför att hon själv skulle ha hamnat på jumboplats. Och hon tillägger ”Vilks behöver fundera över hur könad hans teori är”.
Riktigt så var det inte. Jag nämnde Mårten Arndtzén och Dan Jönsson som exempel på i dagliga medier uppdaterade kritiker och representativa i att hantera det kontemporära. När Brodow klagade över att jag nämnde två män lade jag till Sophie Allgårdh. Men Brodow menade att Allgårdh var alldeles för profillös för att inta en sådan roll. Men hon håller nog och man kan naturligtvis nämna fler som Ulrika Stahre (som dock skriver relativt sällan) eller Sinziana Ravini (som i mina ögon är något ojämn). Men min poäng låg snarare i att kritikerna är profilerade mot olika intressesfärer och att en hel del kritiker inte tar sig an det uttalat kontemporära. Brodow, som jag alltså sade, skriver relativt sällan om det internationella. 2005 skrev hon om Venedigbiennalen men vad jag vet har hon aldrig rapporterat från t ex biennalerna i Istanbul eller Berlin. Missförstå mig inte, jag är inte ute efter att deklassera Brodow eller någon annan. Det handlar bara om mitt intresse att bestämma vad som gäller och vad som kan räknas som inflytande och speciell kompetens. Hierarkierna vilar tung över konstvärlden som icke desto mindre är ovillig att medge att så är fallet.
