Del 1327: Den estetiska politiken i Istanbul

Något måste hända i konstvärlden. Och hur skall konstens motstånd aktiveras? Trots att man nog kan tala om rundgång i systemet angående konstens radikala opposition mot de neoliberala högervindarna, vilka drar fram överallt, är det inte tal om att ge upp tanken att rulla ett varv till på kuttingen. De ständigt kritiserade utposterna för motståndets estetik, biennalerna är alltjämt att räkna med.

 

Med särskilt intresse har jag följt receptionen av Istanbulbiennalen. De två curatorerna Adriano Pedrosa och Jens Hoffman prövade en något annorlunda strategi då man utgick från Felix Gonzalez-Torres och valde fem av hans verk som tema. Den omedelbara vinsten består av två moment. Först att Gonzalez-Torres är untouchable. Hans position (55), trots hans korta liv (1957-1996), är odiskutabel som en portalgestalt till det kontemporäras utveckling under 1990-talet. Relationell estetik och en konst med intrikata politiska inslag ger honom full aktualitet även idag. Det andra är de fem avdelningarna som curatorparet skapat. Varje kritiker som skriver om detta måste ägna åtskillig plats att beskriva och referera allt detta. En inledning som bara kan bli positiv. Naturligtvis räcker inte detta men att finna tillräcklig relevans genom att låta ett antal konstnärer, varav många är mindre välkända, kommentera Gonzalez-Torres har goda förutsättningar att lyckas. Men det vinnande utspelet ovanpå detta är återgången till en, som curatorerna säger, ”riktig utställning”. För vad vill konstvärlden ha för något om inte en stram estetiskt baserad utställning som bekräftar att estetiken, även som stram formalism, äger en fullt ut fungerande politik. De flesta recensenter har fallit för detta och särskilt omhuldad är den del som bär namnet ”Untitled (Abstraction)”. Tänker man efter är det inte så märkvärdigt. Vad kan inte rymmas under rubriken ”allt är politik”. Men eftersom konsten ändå inte förmår att vara opinionsbildande räcker detta mer än väl för konstvärldens behov. Den förra biennalen var ett försök att skaka om kapitalismen men som väntat blev det inget av det. Och Pedrosa säger: “Last edition we felt there was a strong emphasis on activist art, on documentaries, on political and social practices and now we thought it was interesting to focus on art informed by politics, but has a visual, aesthetic and formal concern as well. When you are looking at the documentary, for example, or when you’re looking at the activist practices, they are not so concerned with the aesthetic, visual and formal.”

 

Så är man alltså medveten om det visuella och formala. Som dessutom alltid blir politiskt genom att 1) Gonzalez-Torres var politisk, och 2) man väljer konstnärer som är relevanta kontemporära och som därför är garanterat politiska.

 

Nå, kritikerna har alltså överlag låtit sig övertygas. Här är kritikens makt. Stora utställningar skall bedömas. Den enskilde kritikerns röst spelar inte någon stor roll men sammantaget och om det uppstår en god konsensus får en utställning sitt betyg och kan bli en markör i spelet om samtidskonsten. Kim West på Kunstkritikk är väl lite för upphetsad men hans kritik är läsvärd. En mera nykter och kritisk granskande hållning intar Sinziana Ravini i DN. Fiachra Gibbons i The Guardian är lyrisk. Gareth Harris i The Art Newspaper gör en mer sansad bedömning. För uppenbarligen blir det lite för mycket illustration i avdelningarna som har ”Passport” och ”Death by Gun”. Det går liksom att räkna ut vad som skall visas där.

Alessandro Balteo Yazbeck & Media Farzin visar ett foto från museet i Teheran där en av Calders mobiler i all stillsamhet ger ett intryck av konsten och politiken.

Clarie Fontaines tegelsten i omslaget av Guy Debords La société du spectacle är dock inte aktuell i konstsammanhang annat än som symbol.

 

 

Det här inlägget postades i Biennaler, Tillståndet i konsten 2011. Bokmärk permalänken.

7 svar på Del 1327: Den estetiska politiken i Istanbul

  1. Humanist skriver:

    Lars: Hur ställer du dig till filosofen, debattören och författaren Per Bauhns syn på konsten som han gav uttryck för i Barometern?

    “Vetenskapsmannen är lyckligare än konstnären, skrev Bertrand Russell, eftersom han inte behöver känna sig misslyckad när omgivningen inte förstår hans arbete: ”När allmänheten inte kan förstå en bild eller en dikt, så antar de att det är en dålig bild eller en dålig dikt. När de inte kan förstå relativitetsteorin, så antar de (med rätta) att deras utbildning har varit bristfällig.”

    Samtidigt verkar det vara en återkommande uppfattning hos samtida konstnärer att de också ägnar sig åt någon form av utforskning med sanningsanspråk. I samband med Moderna museets utställning av samtidskonst för ett år sedan, hävdade kuratorn Fredrik Liew att konst inte bara är målning och skulptur, utan också ”intellektuell aktivitet med forskning på universitetet och aktivism”. Och i en kommentar till den nyligen framlagda budgeten för kulturområdet beklagar ordföranden i Konstnärernas Riksorganisation Karin Willén att regeringen väljer att ge stöd åt kulturarvet i stället för till nu verksamma konstnärer, eftersom det är i samtidskonsten som ”vår egen tids frågeställningar ventileras och vårt samhälle speglas på ett kritiskt sätt”.

    Samtidigt kan konstvärlden reagera stingsligt när den ifrågasätts av andra. Dagens Nyheters konstkritiker Jessica Kempe anklagade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för att ha ”agerat statlig konstdomstol” bara för att ministern ifrågasatt det konstnärliga värdet i graffitikonstnären NUG:s filmade vandalisering av ett tunnelbanetåg.

    Risken med att se konst som redskap till samhällskritik är att man reducerar konsten till pamflett och provokation. Vill man se sig som forskare och sanningssägare så kommer man dessutom alltid att hamna i skuggan av sociologer och journalister. Konstnärer borde lita mer till den goda konstens inneboende förmåga att påverka och inte vara så snabba att underordna sig egna eller andras krav på att vara ideologiskt nyttiga.

    William Shakespeare och Francisco Goya, Jane Austen och Mary Cassatt, Franz Schubert och Hélène Liebmann, liksom andra författare, målare, och kompositörer har gjort avtryck inte bara i sin samtid, utan också i eftervärlden. Men de har gjort det genom att vårda sitt särskilda hantverkskunnande. De berör oss först och främst genom att vara skickliga i gestaltning och uttryck. Det är genom denna skicklighet som de sedan kan påverka våra föreställningar om oss själva, livet och omvärlden.

    Om konstutövare vill påverka så måste de vårda sitt hantverk. Det duger inte med en slapp relativism som upphöjer allt –ett hål i marken, ett krogslagsmål, eller en uttömd papperskorg –till konst. När det blir för mycket lekstuga och egensinnighet så upphör förmågan att beröra. Den konstnärliga subjektiviteten får inte förlora allmängiltigheten ur sikte. Annars blir konstnären lika isolerad som en person som uppfinner ett privat språk. Och det vore synd om konsten marginaliserade sig själv genom historielöshet och självvald inåtvändhet.”
    http://www.barometern.se/ledare/konstens-styrka-ar-gestaltningen(2957930).gm

  2. CeDe skriver:

    Mycket läsvärt, både från Lars Vilks och Humanists
    superintressanta bilagda åsikter från Barometerns ledare om risken för samtidskonsten att bara existera
    som en dagslända.

  3. Lars Vilks skriver:

    Humanist. Per Bauhn i all ära, men han kan inte så mycket om samtidskonst. Att det ligger något i samtidskonstens maktbegär och stingslighet när den utmanas känner vi väl till. Å andra sidan är utmaningarna få och de som finns utgör inga hot. Men Bauhn tycks inte vara klar över att hantverket vårdas i samtidskonsten och att man är väl medveten om faran att bli illustrerande. Det är lätt att dra fram hur många exempel som helst på hur tekniken och omsorgen i utförandet liksom mångtydighet spelar en stor roll. Om kulturkonservatismen skall ha något att säga bör den leva som den lär. Alltså att lära sig vad som finns i samtidskonsten innan man sätter igång med kritiken.

  4. Buskis skriver:

    Tegelstenen i bokomslaget är “inte aktuell i konstsammanhang annat än som symbol”… Tycer den är lite rolig – som en Göteborgsvits.

    Får man ställa en dum fråga: Vad annat än symboler finns i konstsammanhang?

  5. Lars Vilks skriver:

    Buskis. Symbolen kan emellanåt bli besvärande verklig. Som t ex när Kjartan Slettermark kom med sitt flyttlass till Moderna och krävde asyl.

  6. CeDe skriver:

    Ett verk har i min mening ett värde enbart om det
    leder någon vart. Nimis och rondellhunden är väl bra exempel på sådana. Operationen lyckades, men patienten dog – är ju inte något eftersträvansvärt.

  7. Cecilia skriver:

    Gjorde Kjartan det? Härligt!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.