Del 1325: Relevant och uppdaterad

All heder skall ges åt Anna Brodow som är en av de ytterst få kritiker i konstvärlden som intresserar sig för att diskutera mera substantiella frågor. För frågor om värdehierarkier i konstvärlden och vad som egentligen gäller ser man ytterst sällan något av.

 

I det här fallet vill förstås Brodow se mig som en falsk teoretiker som utnyttjar teorin för att ge särskilt värde åt det kontemporära. Emellertid har jag inte utvecklat någon teori för den svenska scenen utifrån någon liten grupp personer. Den svenska scenen är för liten för att man skall kunna teckna en tydlig bild. Alldeles omöjligt är det dock inte att kasta en blick in i hur det ser ut när det kontemporära kommer till Sverige. Internationellt är det annorlunda och självklart kan man se vilka aktörer och institutioner som ingår i ett internationellt sammanhang. Men även internationellt är det en liten grupp, låt oss säga 100 000 kvalificerade aktörer. Om man ser på hur konsten har formerat sig har dess experimentella och trendsättande del alltid varit i minoritet. Men den har samtidigt besuttit den symboliska makten.

 

Brodow skriver: ”Risken menar jag, om man gör konstvärlden synonym med ett antal namngivna personer i Sverige på ledande positioner – vilket det ibland låter som här på din blogg, är att det då är den för stunden rådande opinionen som har rätt. Opinionen svänger som bekant.

 

Konstvärlden kan ha flera motstridiga uppfattningar samtidigt, och att då säga att konstvärlden alltid har rätt är att dra alla över en kam och göra konstvärlden mer homogen än vad den kanske är. Visst finns vid en given situation dominerande åsikter, men det betyder inte att inte andra åsikter, riktningar, rörelser finns.”

 

Man bör nog fundera på hur opinionen brukar svänga. Under den modernistiska eran svängde opinionen (i dess spetsfunktion) genom skapandet av nya estetiska formvariationer. Grundidéerna var desamma. Den konceptuella konstens framväxt från och med 1960-talet gjorde denna till en väsentlig alternativrörelse. Något som förändrades under 1980-talet när dess fortsättning i postmodernismen tog över den symboliska makten från modernismen. Sedan dess har den konceptuellt baserade konsten funnit en rad variationer i sitt system. Och här kan man tala om opinionssvängningar som t ex att flytta intresset från postmodern ironi och kritik av modernismen till relationell estetik och framför allt social kritik. Inom den sociala kritiken kan man också se svängningar som t ex när postkolonialismen blev en mäktig faktor. Det som kan iakttas just nu är att den sociala kritiken får en stramare och mera betonad estetik och en alternativrörelse är konst som kunskap/forskning. Så visst finns det opinionssvängningar men knappast något halsbrytande. I det stora hela är det så pass små förskjutningar att samma personer kan följa med i svängarna. Däremot ser jag det som ytterst osannolikt att modernismen och modernismens essentiella estetik skulle kunna bli något som vi kan förvänta oss framöver. Och ännu mindre någon form av klassisk figuration. Men konstvärlden har utrymme för allt detta och var och en kan välja efter smak och tycke. Kvantitativt dominerar modernismen så den kan inte sägas vara osynliggjord. Emellertid kommer man inte ifrån att den symboliska makten har sin plats och den kommer inte att delas ut till modernister eller vad det kan vara. Konsten har sitt behov av överskridande och förnyelse, något som främst sker genom teori och genom de konstreferenser som skapats under ett halvt sekel. Det går inte att dra ett streck över allt som skett från 1960-talet och fram till nu.

 

”Det är osynliggörandet av dessa grupper och kritiker – ibland t o m förlöjligandet – som jag vänder mig emot!”, skriver Brodow. Förlöjligandet av modernismen var en sport som man främst ägnade sig åt under postmodernismen. Numera är den inte längre någon reell utmaning och behöver inte angripas. Men frågan kvarstår hur man skall värdera dem som håller fast vid tron på att modernismen (eller för den delen klassicism eller romantik) är något som skall återvända och visa sig vara den sanna konsten. Dessa äldre synsätt kan vara föremål för kontemporära undersökningar men fungerar inte längre på egen hand – enligt det kontemporäras sätt att se – och det finns starka skäl för en sådan uppfattning.

 

Jag vill särskilt framhålla att mitt eget förlöjligande av grupper och kritiker är fördelat över både gammalt och nytt men framför allt brukar jag göra mig lustig över det kontemporäras invecklade diskursproblem och dess gränslösa ambitioner. Men i det tror jag inte Brodows tar illa vid sig.

 

En förutsättning för att bli tagen på allvar (och inte enbart artigt förbigången vilket brukar vara den symboliska maktens beteende) är att vara uppdaterad. Och vill man aktualisera något som man menar det kontemporära har förbisett måste detta ske i ljuset av uppdateringen.

 

Men som sagt är jag inte främmande för att göra en varudeklaration av den svenska konstvärldens aktörer i bemärkelsen ”relevant” och ”uppdaterad”. Är t ex Ingela Lind relevant? Idag framträdde hon i Kulturnyheterna i SvT och berättade på sitt omfamnande sätt om den mexikanska utställningen på Nordiska Akvarellmuseet. Vi fick t ex veta att ”en ung konstnär som heter Teresa Margolles målar med blod”. Margolles är 48 år gammal, i internationell samtidskonst är en ung konstnär under 40 år.

 

Teresa Margolles (615)

 

Det här inlägget postades i Samtidskonst, Tillståndet i konsten 2011. Bokmärk permalänken.

9 svar på Del 1325: Relevant och uppdaterad

  1. Lars,

    Värdehierarkier har det naturligtvis alltid funnits i konsten, åtminstone så länge som det har funnits akademier. Men vi kan väl så här i efterhand vara glada för att konstnärer inte alltid följde vad som gällde tidigare.

    Jag förstår naturligtvis att du bara vill utveckla den institutionella teorin och att det inte är din avsikt att deklassera vare sig kritiker eller konstnärer som inte dansar efter den internationella samtidskonstens pipa. Fast du har en enerverande brist på tro som kan kännas rätt hopplös ibland.

    I dagsläget tycker jag bara att det är så oerhört mycket mer inspirerande med konstnärer som arbetar på med sitt i alla fall, oavsett om det är relevant eller ej. Och som skiter i att vara relevanta.

  2. CeDe skriver:

    Broddan, du hackar på en realist och en konstnär som
    verkligen arbetar med sitt.

  3. CeDe,

    Jag har inte sagt att jag är emot Vilks som konstnär. Tvärtom. Om du hade varit lite mer välinformerad skulle du veta att jag är en av få kritiker som har tagit konstnären Vilks i försvar när alla andra kritiker varit tysta. Det vi gör just nu, Lars och jag, är att föra en kritisk diskussion, för det behöver han inte dig till hjälp, han klarar det försvaret alldeles utmärkt själv.

  4. CeDe skriver:

    Förlåt Brodow! Men jag trodde i min enfald att detta
    var ett allmänt forum.

  5. CeDe skriver:

    Den klassiske uppläxaren som inte vill bli uppläxad.

  6. Galne Gunnar skriver:

    SVT Rapport ljuger svenska folket rakt i ansiktet:

    http://www.youtube.com/watch?v=dT-dI7wDyIc

  7. Frihetenärhär skriver:

    Res er för Lars Vilks!

    http://www.youtube.com/watch?v=8bh-raHrMJQ

    AVE!

  8. Gurun Gudrun skriver:

    Jag kom plötsligt i håg när jag satt och varvade ner efter att ha suttit in på en spelning på The Blackhawk i San Fransisco och Miles kläcker ur sig – “Om du förstod allt jag sa, skulle du vara jag!”

  9. *.morr skriver:

    Anna Brodow Inzaina:
    Lars,

    Värdehierarkier har det naturligtvis alltid funnits i konsten, åtminstone så länge som det har funnits akademier. Men vi kan väl så här i efterhand vara glada för att konstnärer inte alltid följde vad som gällde tidigare.

    Jag förstår naturligtvis att du bara vill utveckla den institutionella teorin och att det inte är din avsikt att deklassera vare sig kritiker eller konstnärer som inte dansar efter den internationella samtidskonstens pipa. Fast du har en enerverande brist på tro som kan kännas rätt hopplös ibland.

    I dagsläget tycker jag bara att det är så oerhört mycket mer inspirerande med konstnärer som arbetar på med sitt i alla fall, oavsett om det är relevant eller ej. Och som skiter i att vara relevanta.

    När det kommer till konstnärer som inte vill vara relevanta får dom gott nog lita på att ngn finner dom relevant. I Lars fall handlar det trots allt om ngn som försöker vara relevant och blir så i obehag. Självfallet är det ett spel i olika divisioner och i den högsta lirar flickorna och pojkarna som tävlar om att trycka på de knappar som skapar mest. Brian Eno, echo music.

    Kul att ni vill sparra lite med varandra. Har gått och dragit hälarna efter golvet i väntan på ngt givande. Ni borde tydligen springa in i varandra oftare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.