Efter många mödosamma år med socialkritiska undersökningar och konstens tungfotade forskningskomplex med vilket den internationella samtidskonsten har underhållit oss, är det minst sagt befriande att få ta del av det åsidosatta och omöjliga. Åtminstone kan det förefalla så när den svenska kritikerkåren griper sig an Modernas utställning Turner, Monet, Twombly: Sent måleri. Stående ovationer, klang och jubelföreställning annonseras mangrant av kritikerna.
Lite speciellt är det även om det är en historisk utställning. Inga krav på genusperspektiv, inga postkoloniala reservationer. Inte ens ett antal samtidskonstnärer som förhåller sig till det utställda. Så sant att samtidskonsten lider av utmattning, fastkörd som den har blivit i politiskt moralism. I detta sammanhang är det möjligt för modernismen att framträda utan invändningar. Kanske var det Szeeman som sade det: ”Modernism will always be back.”
Twombly är ett möjligt tredje hjul under vagnen. Han befläckade sig aldrig i den abstrakta expressionismen och kom att omhändertas som dekonstruktör av måleriet. Rosalind Krauss och Yves-Alain Bois kunde godta Twombly som en något metafysisk graffitikonstnär. Sådana äreräddningar är inte längre nödvändiga. Det förefaller snarare som om kritikerkåren alltför länge slukat salt, vilket som bekant gör törsten stor. De stora existentiella ämnena är omedelbart på tapeten och Ingela Lind (DN) är naturligtvis stormförtjust, inte minst inför Twomblys ”drypande” dukar. Nils Forsberg (Expressen) menar att det inte kan bli bättre än så här och att döden är inspirationen för dessa storverk. Kritikerna känns givetvis igen på sina käpphästar, Peter Cornell (Expressen) framkallar fenomenologin och kryddar den med Proust innan han för säkerhets skull förankrar konsten i den progressiva politiken: ”Att skrapa bort konventioner, ideologier, invanda föreställningar och sanningar – det är inte bara ett radikalt måleri; ett så förutsättningslöst seende måste vara ett hot mot varje rådande samhällsordning.” Therese Bohman (Expressen), menar på sitt kulturkonservativa vis, att Turner står i en klass för sig och att Twombly kunde ersättas av någon annan. Karsten Thurfjell (P1) noterar den bristande jämvikten med sin rubrik ”Manliga målarmästare imponerar”, men gör inte mer av saken. För det är svårt att nästla in någon kvinnlig målare i sällskapet. Helen Frankenthaler (född 1928, samma år som Twombly) är inte möjlig. Hon är alltför insyltad i Greenbergs skafferi.
Allra mest till sig är Carl-Johan Malmberg (SvD) som, efter att likt de andra recensenterna ha sjungit livets och dödens visor (man noterar uttrycket ”maximal närvaro”, smaka på den…), vill placera Twombly, tillsammans med Francis Bacon och Lucian Freud ”som en av de tre höjdpunkterna i det sena 1900-talsmåleriet”. En våldsamt exkluderande ståndpunkt där t ex hard edge-målare som Ellsworth Kelly och Frank Stella, minimalisten Sol Lewitt, Jasper Johns får räknas bort som diskvalificerade på grund av bristande maximal närvaro. Och den har nog inte David Hockney heller. Gerhard Richter som endast är fyra år yngre än Twombly kan dock knappast köras över så lätt. Och inte heller Georg Baselitz.
Jag tror inte att Twombly räcker till för den genuina mästartiteln. Leif Mattsson (Omkonst) skriver klokt: ”Jag är däremot inte så övertygad om att en utställning med enbart Twombly skulle framstå som särskilt intressant idag.” Jag håller med Mattsson att Twombly ingår i en modernistisk kanon, Det modernistiska bildspråket är ett utmärkt medel att på ett modernistiskt sätt hejda sig inför det oerhörda, alltså att måla som då det var möjligt att måla på ”riktigt” (med maximal närvaro). Han kunde inte heller hålla sig utan kastade sig emellanåt in i full modernistisk orkestrering utan restriktioner.
Men gladkritik blev det.
Cy Twombly: Scenes from an Ideal Marriage 1986
