Sven-Olov Wallenstein recenserade (Expressen) för ett par dagar sedan Axess bok Under omprövning. Han framhåller bland annat att framställningen av modernismen är oklar. Kritiken av bildkonsten handlar i boken mest om den internationella samtidskonsten medan det modernistiska, där det estetiska spelar huvudrollen, inte möter något större motstånd. Jag kan emellertid inte annat än att hålla med honom om att kritiken inte är särskilt sofistikerad. Om man skall ha en mera bastant diskussion krävs lite mer. Wallenstein skriver följande:
”Sedan decennier finns en närmast oöverskådlig forskning som arbetar med att problematisera och relativisera den hagiografiska historieskrivningen. De moderna genombrotten inom bildkonsten, arkitekturen och litteraturen har blivit högst sammansatta fenomen, och ses ofta i ett dialektiskt samspel med tidens masskultur och massmedier, teknologiska innovationer och politiska rörelser.”
Alldeles korrekt, så är det. I konstvärldens forskningscentraler nöjer man sig med att definiera konst liktydigt med bild eller eventuellt liktydigt med praktiskt taget vad som helst som har relationer till samtida konstprojekt. Frågan är dock vilken verkan detta har. Skulle det fungera kan man säga adjö till konstbegreppet, då dess identitet skulle upplösas i intet. Men konstinstitutionerna har överlevnadsinstinkt. På museerna nöjer man sig med att problematisera sina utställningar som dock fortsätter att hämta sitt material från den traditionella konsthistorien. Låt vara att man drar några lansar för kvinnliga konstnärer (en rätt enkel ekvation som inte ändrar något väsentligt) och icke-västerländsk konst som är något besvärligare att hantera eftersom dessa i regel får ses som separata berättelser. Och i dessa berättelser saknas naturligtvis konstbegreppet i vår mening. Att de nu hamnar där beror på att konstbegreppet i vår mening gör det möjligt att inkludera. Som sagt är den enklaste förståelsen av konst att göra den liktydig med bild och form.
En nyutkommen konsthistoria Det här är konst (Norstedts) med Stephan Farthing som redaktör, kan i någon mån illustrera problemet. Här skjuts det in ett antal kvinnliga konstnärer och stor uppmärksamhet riktas mot andra kulturers ”konst”. När framställningen når 1800-talet är det slut med de främmande kulturernas bidrag eftersom den västerländska världen och dess konstuppfattning får den totala hegemonin. Det stora problemet är vad som sker när andra kulturyttringar skall ta plats inom ramen för det västerländska konsthistoriska projektet. De facto blir alla dessa yttringar konst, helt i enlighet med den institutionella konstteorin. Hade man nöjt sig med att tala om bild- och formutveckling hade saken varit mycket enklare. Men det skall vara konst och enligt konstvärldens paradoxala uppfattning är konst något annat än bild och form. Det har ett estetiskt värde av högre art eller kan ses som ett fördjupat kulturuttryck. Denna komplikation kommer av att konstvärlden identifierar konst som bild och form för att sedan påvisa att så är inte fallet. Utom ibland. Det är väl någonstans här som forskningen står och stampar, förtvivlad inför den ofrånkomliga uppgiften att konsthistorien måste vara kulturellt inkluderande i varje avseende samtidigt som man inte vet vad som skall hålla samman detta mäktiga monument över mänsklighetens strävanden.
Om boken Det här är konst skall sägas att den inte är bra. Den följer den traditionella uppläggningen med tillskott av icke-västerländska kulturer. Dock har man gjort en större affär av salongskonsten under 1800-talet. Valet av de konstnärer som man framhäver är svårt att förstå. Förmodligen beror det på att bidragsgivarna är många och att var och en skriver lite om vad de gillar. Den samtida delen är besynnerlig. Postmodernism och relationell estetik existerar inte i denna värld som istället avslutar samtiden med ett avsnitt om ”Indisk konst”, dvs. i internationell samtidstappning. Raqs Media Collective bildar avslutningen på boken och får då representera allt som har skett sedan Young British Artists. Boken har bland andra lyckats undvika nämna Jeff Koons och Louise Bourgeois.